Står ni och tittar på era barn när de leker på exempelvis en lekplats?

Det där räknar jag absolut till kategorin att "leka" med sina barn! Då står man inte bara och tittar på.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är aptråkigt att besöka lekparker och än mer sitta i sandlådan och bygga sandslott. Jag är den där mamman som ser på och uppmuntrar dem att leka själva. Nu har vi barn tätt som gärna leker med varandra och de har många kompisar i området som de leker med också så jag tror inte de lider av att jag inte är med och låtsas. Vi gör mycket annat tillsammans istället som vi alla uppskattar.

Där är jag nu med 6-åringen. Varje morgon och nästan varje kväll tar vi en promenad och pratar om allt mellan himmel och jord och det är underbart Något jag älskar är att prata med mina barn. Leka däremot är inte min grej och har aldrig varit men visst har jag tvingat mig till det ibland för deras skull.

Det är 7 år mellan min yngsta och näst yngsta. De leker fantastiskt bra tillsammans med många fantasilekar i flera timmar om vi inte avbryter för mat eller något annat som måste göras. Det har inte med åldern att göra mellan barnen utan hur barnens förmåga att leka med varann är.

Att barn som måste ha med vuxna i leken hämt inte kan aktivera sig själv och bjuda in tex Molgan eller Karlssons på taket dvs fantasi figurer i leken utan måste ha en fysisk person. Dvs de har ingen fantasi fullt ut utan måste ha ett substitut.

Läs om reggio Emilia inspekterad pedagogik så förstår du!

Det handlar ju inte om att inte kunna aktivera sig själv. Vår son aktiverar både sig själv och oss. Och fantasin flödar.
Självklart är det fantasi fullt ut.

Jag känner mycket väl till Reggio Emilia. Jag har läst mycket om det. Men det handlar ju bara om att man som vuxen inte ska styra eller påverka leken. Det handlar inte om att man ska vara helt frånvarande. Man kan mycket väl närvara och delta som ett stöd. Jag vet inte om du har missuppfattat RE-pedagogiken, kanske?

Det är mycket möjligt. Kanske spelar det inte in alls även om jag kan inbilla mig det ibland då de är ganska nära varandra också utvecklingsmässigt. Jag har väl inte direkt någon erfarenhet av annat. Min egen syster är visserligen 10 år äldre än mig och jag minns inte att vi lekte i lekparken tillsammans, hon var intresserad av annat när jag var liten än vad lekparken erbjuder. Det är säkert olika, härligt att det fungerar så fint för er

Det varierar ju såklart också från dag till dag. Vissa dagar har jag verkligen ingen lust att sitta o gräva i sandlådan.. men generellt sett så älskar jag att leka med min son. Det enda som möjligtvis slår det är att se far & son leka tillsammans :) 

Vi har inte det "problemet" då våra barn hellre leker tillsammans, med andra barn. Ofta är vi i lekparker här där vi bor och grannbarnen är också där. Ibland besöker vi givetvis andra lekparker men de brukar hitta lekkamrater snabbt också där eller leka med varandra eller själva. Detta gäller alltså lekparker. Hemma kan de ibland önska att vi ska vara med och jag brukar vara ärlig om jag inte vill och säga att det är en lek jag inte tycker är rolig och ge förslag på något annat vi kan göra tillsammans som vi alla tycker om eller ge förslag på vad de kan leka om det inte kommer spontant vilket det ofta gör. Ibland säger jag att jag ska göra något annat (t.ex laga mat) och de får välja på att vara med eller hitta på något på egen hand eller tillsammans. Jag försöker vara ärlig, har svårt att låtsas. De får mycket tid med oss men vi gör oftast annat än att leka då. De verkar nöjda med det. Sedan beror det väl på vad man menar med att leka. Jag spelar gärna spel med dem och vi läser galet mycket böcker men att gräva i sandlådan eller spela prinsessa har jag svårt för. Skola kan jag dock tycka är kul att leka om jag får vara lärarenDet brukar leda till mycket intressanta diskussioner
Jag tror att det viktiga är att man som förälder spenderar tid med sina barn och inte att man gör allt enligt deras villkor. Det är okej att vara sig själv, säga nej också som förälder.

Jag tror också att det är väldigt viktigt ska tilläggas.

Ja precis, det är ju i den perioden vi är nu också och jag ser fram emot när man bara kan traska på, prata med varandra och beundra omgivningen på en promenad. Jag blir lite rastlös av att stå stilla hundra gånger medan treåringen funderar på något okänt...

Låter underbart! Jag sa just det igår till maken, hur roligt och mysigt det är att promenera hand i hand med femåringen och prata med henne. Det är mer lillebror som inte nått den fasen ännu.

Hur har ni tid att promenera två gånger om dagen ihop på det viset? Är det till och från skolan?

Ja, vi promenerar till skolan. Har rätt till skolskjuts, har bil och cyklar osv men jag gillar våra morgonpromenader och då jag pluggar just nu och kan planera min tid mycket själv känner jag ingen stress. Ofta blir det en promenad sen eftermiddag eller tidig kväll också innan eller efter middagen.

Ibland leker jag ibland inte, allt beror på hur sonen leker. Har en kompis över eller är inne i en lek själv klampar jag inte in och stör. Frågan han däremot så klart jag leker. Jag jobbar på förskola och ibland leker jag och ibland står jag och tittar. Är vi tre pedagoger och över trettio barn på gården står jag och tittar och räknar och mentalt notera var jag har barnen. Då kan jag inte slappna av och sätta och leka med några stycken. Men är barngruppen mindre så har jag inget emot att sätta mig i sandlådan och gräva lite. Men jag sätter mig bara om jag ser att det behövs, jag undviker in i det längsta att störa en fungerande lek. Då iakttar jag hellre och lyssnar på vad de gör. Gör likadant inne, sätter mig på en stol så jag ser och hör men inte stör när leken väl är igång. Det är så intressant att lyssna och iaktta och observera. Jag har kollegor som stövlar in i rummet och sätter sig på golvet och vips så bryts leken och det är så synd. Leken är så viktig! Både den fria och den styrda. Fungerar inte leken ja då ger jag mig in i den

Det där tror jag också är superviktigt...att man visar för sina barn att man är en egen individ som har behov och önskemål och inte bara dansar efter deras pipa.

Jag undviker lekplatser, tycker det är dööötråkigt att stå och putta på en gånga eller sitta bredvid. När barnen var riktigt små kunde vi gå och sätta oss i sandlådan och spada lite byggen, det tycker jag är hyfsat ok, men efter 1-2 års åldern har vi slutat gå dit utom med kompisar. Vi är mycket i naturen på helgerna, där finns det roligt att göra för alla. Samla in pinnar för att göra upp en eld, kasta stenar i vattnet, bygga en bro över något litet vattenflöde, plocka bär eller svamp vid säsong, städa en strand, o.s.v. Men jag sitter också gärna och "tittar på" med en kopp kaffe i handen. Tror jag skulle avlida om vi inte hade bilen och kan komma iväg.

Det låter jättemysigt! :)

Det finns många olika typer av föräldrar och tyvärr måste jag säga att det finns alltför många som tittar på (alt. pratar i telefon, surfar, läser) och inte ger sig in i leken eller hjälper barnen när barnen behöver det. Jag jobbar också på förskola, har egna småbarn och ibland tittar jag, ibland leker jag med barnen, ibland pratar jag med andra föräldrar - vilket är nog så viktigt och ja, ibland är telefonen framme korta stunder. Jag ser alltid till att finnas där om mina barn behöver det.

Bara nu i veckan stötte jag på en förälder på en lekplats som uttryckte att ena sonen (gissar på max 2,5 år) är dum mot andra små barn, när han tog en boll som min son hade för att han kände tjejen som var ägare till bollen och tyckte helt enkelt inte att min son skulle ha den. Istället för att hjälpa sin son och förklara och visa hur man kan leka med bollen tillsammans så säger hon detta och försöker med att bara säga till sonen "ni kan väl leka tillsammans med bollen" och "du kan väl låta pojken ha bollen också". Jag blev helt ställd och visste inte hur jag skulle hantera det.
Jag har däremot märkt att det finns många föräldrar som behöver prata, diskutera, hjälp och stöttning i deras föräldraroll (jag själv har för övrigt också behov av det).

(På lekland och badland finns det också frånvarande föräldrar, inte helt kul att behöva säga till andras barn på 3-4 år att det inte är ok att tränga sig eller andra saker...)

Blev kanske lite sidospår, men jag tror att fler föräldrar skulle behöva ge sig in i leken ibland, utveckla och utmana. Fokus där jag jobbar just nu är lek, och vi har en hel del barn som behöver hjälp med hur man pratar med varann, hur man kommer överens osv...