Vi som sätter hoppet till långtidsodling och återföring av blastocyst! Utbyte av tankar, erfarenheter, funderingar och pepp!

Blomflugan, jag har testdag först om en vecka men jag vet redan nu att jag inte är gravid, känner mig precis som vanligt innan mensen drar igång och har typisk och helt vanlig mensvärk. Har ju varit gravid två gånger innan, en gång som blev dottern och en gång när jag fick mf när vi började med syskonförsök. Ja, vi kör fortfarande på embryon som blev över när dottern blev till. Vi fick sånt otroligt utfall då med att alla mogna ägg som plockades blev befruktade, hela 17 st! 8 st blev till blastocyster en till mig och 7 till frysen. Nu har vi 3 kvar. Jo, visst är det enklare med FET. Jo, vi är nöjda med kliniken, dock får vi ju göra ostimulerat hela tiden med lite extra progesteron som stöd eftersom inget fel finns och jag har regelbunden cykel. För de anser att det är samma resultat vare sig men gör stimulerat eller ostimulerat och det är enklare med ostimulerat. nåja, vi får se hur vi ska gå vidare nu. Jag vill ju inte ge upp iaf!
Förstår att det känns skönt att ha en plan och vara igång men ja, jag vet hur det är, man fokuserar på det här hela tiden. det är jobbigt!

Jag lider med alla som har fått minus, jag är på ruvardag 7 och har börjat få rosa flytningar, är så ledsen att det inte vill fästa ;-( Kram till alla ledsna där ute

Jag lider med alla som har fått minus, jag är på ruvardag 7 och har börjat få rosa flytningar, är så ledsen att det inte vill fästa ;-( Kram till alla ledsna där ute

tänk att man inte kan få svar på en så enkel fråga: VARFÖR FÄSTER DET INTE?? Jag fick höra av en läkare att om man är frisk, inga fel finns och om man orkar ta sig igenom tillräckligt många försök är chansen 80 % att bli gravid. Men om det nu inte har lyckats efter 3 ivf.er med tillhörande fet. varför innihelvete skulle det lyckas på det femtioelfte försöket??

fy fan vad ledsen jag blir när jag ser hur många vi är som går igenom denna process, denna process som är så långdragen, ångestladdad och särdragen. en process som påverkar ens självkänsla och ens relation. och på ngt sätt finns det en sådan enorm skam i att inte lyckas. det är konstigt att det inte pratas mer om detta i media. vi är ju så många som lider.

det finns alltid folk som har det värre. jag vet. jag blir oerhört egocentrisk i denna process. men jag tycker så synd om mig själv och alla er andra som går igenom detta. kram på er.

JenJoh5, förstår, som du säger har man lärt känna kroppen rätt väl. Förstår att ni vill prova nåt nytt. Känns ju lite träligt att bara göra om och om igen när det inte verkar funka.

Nin, va tråkigt! Tummen hålls dock ett tag till. När tänkte du testa? Annars är du välkommen in i deppklubben vi har här i tråden :) skämt och sido, tycker faktiskt det är väldigt skönt med all stöttning man får här. Annars hade jag känt mig ensammast i världen. Gruppkram!

Mrs We, ibland är man ju så orolig att man är de där sista 20%... Så himla frustrerande att nåt uppenbarligen är väldigt fel men man vet inte vad!

Usch vad ledsamt för er med flytningar och minus... Kram till er alla!!

Vad ska man säga? Vi försökte i fem år, 22 hormonbehandlingar sammanlagt på olika vis innan det blev en graviditet som ledde till ett barn. Vi renoverade nästan ihjäl oss under de åren... I mitt landsting finns en undre åldersgräns på 25 år som gjort att vi fått betala alla ivf-försöken själva. Nästan 100.000:- kostade sonen att få till, i enbart ivf-pengar. En struntsumma när man nu ligger här bredvid och snusar honom på kinden. Vi bestämde oss tidigt att kosta vad det kostar vill, någon gång måste det bara lyckas. Vi lägger hellre 200.000:- på ivf än att ställa oss i kö för adoption och betala samma pengar.

Men nu när det gäller syskon vet vi inte vart vi ska dra gränsen för utgifterna. Vi har redan lagt ut 30.000:- och har två blastocyster kvar i frysen. På nåt sätt tror jag att det kommer att fungera på någon av dem, att vi slipper gå vidare med en helt ny ivf, vet inte om vi skulle orka det heller för den delen.

Kärleken man känner till sitt förstfödda barn är så obeskrivligt stor och svår att ta på. Det känns girigt att önska fler barn på något konstigt sätt. Svåra och livsavgörande beslut är ett som är säkert.

Men vill skicka med en tanke: det är sååå otroligt mycket värt varenda krona och tår. Åren vi försökte är som bortblåsta, nu är vi starkare, älskar varandra mer och kärleken man byggt upp inför sitt barn är obeskrivligt stor. Och ni vet väl att de finaste barnen tar längst tid att göra?

Stor kram till er alla där ute!

Åh, det var himla fint skrivet, att de finaste barnen tar längst tid att göra :) tack för peppen! Känns skönt att höra att man kommer må bra när allt är över.

JenJoh: Beklagar verkligen men vill inte heller ge upp om dig riktigt än, håller tummarna lite till.
Men går kliniken verkligen inte med på stimulerat FET om du säger till de att om de inte gör det så byter ni klinik och låter de i frysen vara?
Jag var hård mot kliniken och sa kallt att jag betalar inte en krona till för ostimulerade FET o de hade ingenting emot att skriva ut progygnon då .

Moolie: Kramar vännen, mår du så dåligt?

Nin: För tidigt att deppa ihop med 2 dagars...

Mrs we: Ofta får man svar på varför det inte fäster om man åker utomlands.
Håller med det är en extremt jobbig process vi går igenom varje gång. Det tär mer på en än vad man vill vara medveten om. Stor Kram!

Love is everything: Vi fick som tur var dottern inom landstingfinansierade försöken. Redan när jag väntade på henne bestämde vi att det inte blir några fler färskförsök utan vi skulle bara försöka med de två blastocysterna vi hade i frysen. Gav det inget så skulle vi vara nöjda med bara dottern.
När hon sedan kom var vi fortfarande ense.
Nu när hon i ett års tid önskat sig syskon mer än något annat (visste inte att de kunde göra det i så tidig  ålder) och älskar alla bebisar hon ser blev längtan efter att ge henne syskon större.
Vårt resonemang var att vi kunde hellre lägga pengarna på vår dotter än IVF försök. Men nu när hon så gärna vill ha syskon började jag vackla lite, det var att lägga pengar på henne också (om du förstår hur jag menar).
Kanske tur att det tog då på sista FET försöket annars vet jag inte hur vi hade gjort.

Idag är en helt ok dag. Vi fick se knodden sparka igår. Fick svar på mina miljoner frågor och allt har lugnat mig. Men känslan att vara otillräcklig för alla andra än mig själv äter upp mig inifrån... Men jag har en ultraljudsbild jag kan titta på när mina värsta ångestkänslor tittar fram... Men usch, att man kunde må såhär dåligt men ändå vara gravid... Jag trodde jag skulle finna lyckan på jorden när jag blev gravid.

Pratar ni andra med någon? Jag ska få en kontakt med psykologen via MVC.

Moolie: Så underbart att se att allt var bra och ha en ultraljudsbild att titta på .
Jag hade mellan varven panikkänslor när jag var gravid med dottern, skulle jag bli en bra mamma, skulle jag orka, klara av allt osv osv.
Det var för mig som tur är bara förbigående som poppade upp och sedan försvann.
Har dock hört om andra som mått jätte dåligt under graviditeten så du är inte ensam. Vad bra att du får träffa en psykolog och prata av dig.