Vi som sätter hoppet till långtidsodling och återföring av blastocyst! Utbyte av tankar, erfarenheter, funderingar och pepp!

Jag är helt övertygad om att vi inte lyckats den här gången heller. Känns tungt men eftersom vi misslyckats så många gånger innan så är jag inte direkt förvånad. Hade ju hoppats att vi skulle ha lyckats nu men nu blev det inte som vi önskade den här gången heller. Har grym mensvärk idag och så ska det verkligen inte kännas när man är gravid. Känner min kropp väldigt väl nu efter alla år av försök och det kommer även mer färgade klumpar av crinone så det är bara en tidsfråga innan blodet kommer, tråkigt nog! När ska vi lyckas igen? När ska det bli vår tur att få ett syskon till dottern? Hon pratar om att hon vill ha det och om bebis i magen och allt och det känns så fruktansvärt att inte kunna ge henne det. Jag vill också att hon ska få uppleva glädjen i att få ett syskon som jag fått göra. Min ena syster och jag står varandra så nära och har haft så roligt tillsammans under vår uppväxt och det är något jag verkligen önskar att min dotter också ska få uppleva. Det känns så fruktansvärt orättvist att vi inte kan ge henne det, trots att det inte är några fel på oss. Men det funkar ju inte!

Nej, Kelsson1, vi frågade efter första misslyckade FET om vi inte kunde få göra stimulerat men läkaren sa att det är samma resultat vid stimulerat som ostimulerat och allt beror på embryot om det blir graviditet eller inte så hon menade på att det var bara onödigt i vårt fall. Om det var bevisat att fler blev gravida vid stimulerade försök hade de gjort det på alla men nu är det inte fallet så därför får vi inte göra det, tråkigt nog! Men vi går ju inte på någon privat klinik, eftersom vi fick embryon över från vårt första gratisförsök så kan vi betala för FET där. Men ska man göra helt nytt försök får man vända sig till en annan klinik. Vi får se hur vi gör nu och hur vi går vidare. Jag vill ju inte sluta kämpa för syskon än även om pengarna rusar iväg för oss nu. Har fått ärva lite pengar så jag hade inte direkt räknat med dem så då kan jag lika gärna lägga dem på syskonförsök för det är ju värt det när/om det funkar!
Kram till alla som kämpar och som inte lyckats än!

JenJoh: Kramar.
Menade att ibland måste man bli arg o stå på sig.
Prova säga att du vägrar betala för flera ostimulerade försök o se vad de säger. Nekar de fortfarande får ni tacka för er och gå därifrån och boka tid till en annan klinik och köra på färskförsök.

Tack Kelsson1! Ja, jag vet inte hur vi ska gå vidare nu, vi betalar ju ändå ganska mycket pengar för varje försök och det är ju trist att göra på samma sätt hela tiden och bara misslyckas hela tiden. Man kunde ju ändå tycka att de skulle vilja testa nått annat då liksom, men nej. Får väl stå på mig lite mer eller byta klinik och göra ett helt nytt försök, men det känns ju lite si så där för det finns ju inga garantier att det ska funka då heller. Suck! Att det ska vara så svårt trots att det inte finns några fel?! Ja, det är bra orättvist! Jag känner mig inte alls glad och tycker inget är roligt, usch! Känns så hemskt bara och jag är rädd att aldrig få uppleva glädjen att få ett barn till och ett syskon till dottern.

Känner mig helt knäckt efter det här försöket, gråten ligger ständigt på lur som en klump i magen. På fredag ska jag på middag med två vänner som blivit gravida sen vi sågs sist. Hur orkar man med sånt? Är så himla rädd att nån ska fråga när vi ska skaffa barn, då kommer jag bryta ihop totalt! Nån som har nåt bra tips om hur man hanterar sådana situationer?

Blomflugan, jag har också varit där. vissa försök tär mer på en än andra. Det är då inte konstigt att man inte mår bra i sammanhang där de runt omkring sig är mitt i sin baby-lycka. För ngt år sedan hade jag en längre perod av total depp. Kände mig gråtfärdig i ett halvår, knäckt och besvärad i sociala sammanhang. Kände mig allmänt misslyckad så fort alla talade om att de skulle ha barn. 

Det låter kanske hemskt. Men jag valde bort att hänga med dessa personer. Jag fick ångest inför att vi skulle ses och ville inte höra deras lycka. Kanske väldigt egoistiskt. Men jag mådde helt enkelt inte bra i dessa sammanhang. Istället anförtrodde jag mig åt två vänner som visserligen har barn, men som inte var mitt i bebis-lyckan, som jag litar på. De är mina bästisar idag och vi pratar om allt. De som då, i min största svacka, var mitt i bebislyckan märkte ens inte att jag tog avstånd då de var mitt i bebisperioden. Idag umgås jag med dem ibland. Men våra liv är väldigt olika, men vi ses någon gång i halvåret.

Utöver detta hänger jag med några kompisar som är singlar men inte inne i krog-svängen. Alltså lugna och fina vuxna som ocskå har tankar kring barn, framtid, karriär etc. För mig har jobbet varit viktigt. Att vara något, känna mig lyckad och att vara framgångsrik. Vi reser mycket också. Upplever saker. Allt för att försöka känna någon uns av lycka.

Ibland önskar jag dock jag hade någon i min närhet som var i exakt samma situation. Man kan liksom inte få någon annan att förstå.  Har hört att några här på familjeliv ses i gbg ibland, men jag har aldrig hakat på. känns lite krystat.

Glömde skriva Blomflugan, när jag började känna mig lite bättre till mods och när vissa frågade, tex kollegor etc varför jag inte hade barn etc och när ska vi ha smått osv kunde jag ibland svara: Det är inte alla som vill ha barn/det är inte alla som har så lätt att få barn/jag tycker det är en privat sak. Det var rätt skönt att vara tyken till svaren ibland.de felsta blev bara tysta och kände sig förnärmade. Rätt åt dem kunde jag tänka :)  Även innan vi började försöka få barn brukade jag tänka när jag pratade med folk att man ska inte utgå från att alla vill eller kan få barn. Det är ingen sjävklarhet och verkar absolut inte vara en rättighet...

Även när jag sagt att vi inte kan så börjar folk ha åsikter om hur spänd jag är och att man inte ska ha bråttom. Men att min man gjort en vasektomi är det absolut INGEN som tänker på. All skuld läggs på kvinnan.

Livet på landet...

JenJoh: Fråga de rakt ut om inte ni har något att säga till om när det ändå är era embyon, din kropp och era pengar? Säg rakt ut att det ni betalar för varje enskilt försök är stora pengar för er och därför vill ni vara delaktiga i besluten. Om de inte ser några risker med stimulerad försök varför inte låta er prova? Går de fortfarande inte med på det så säg att då får ni gå till nästa klinik som lyssnar mer på er.

Blomflugan: Jag hade också perioder då jag inte orkade umgås med gravida/nyblivna föräldrar. Speciellt makens bästa vän och hans sambo, de gångerna vägrade jag bara att följa med maken fick träffa de ensam och säga att jag var sjuk och därför inte kunde följa med.
Annars om du verkligen vill umgås med dina väninnor kan ett tips vara att låt dig själv att bryta ihop ett par dagar ordentligt. Gråt floder och tyck synd om dig själv. Kliv sen upp och torka tårarna så orkar du kämpa ett tag till. Stor Kram!

Mrs we: Jag har träffat tjejer från FL IRL och det har inte alls varit krystat utan som en stor befrielse att äntligen träffa de underbara tjejerna som gått igenom exakt samma sak som vi.
Är med i en grupp som startades 2010, vi har träffats ett par gånger och fortsätter att prata i tråden.
Försöker inte övertala dig till någonting utan berättar bara mina erfarenheter
Jag har också varit öppen med att vi inte kan få barn, de flesta har varit bara förstående och har vi varit inne i försök har de ställt frågor om hur det går till.

Tack så mycket för alla era svar! Känns skönt att man inte är ensam om de här känslorna och samtidigt sorgligt vad vi alla går igenom.

Hade en period o våras då jag var rädd för att träffa folk, precis som du beskriver Mrs We. Undvek möhippor och återträffar med gamla pluggkompisar, fick sån ångest av tanken att gå dit eftersom det finns en risk att någon ska ta upp det här med barn eller att ytterligare en gravidmage skulle dyka upp. Efter missfall i maj tog vi en paus från allt under sommaren, flyttade till hus och jag kände mig mycket bättre, starkare och gladare. Men nu som sagt är jag där igen...

Har funderat hit och dit om man ska berätta för några fler. Hittils vet bara närmsta familjen. Är så orolig för vilken reaktion man ska få, är orolig för just den reaktionen som du berättar om Moolie, att få höra att om man bara slappnar av lite så kommer det gå. Känns som den ligger nära till hands eftersom vi är oförklarligt barnlösa och har således inget att "skylla på".

Har fått en psykologkontakt från vår klinik, funderar på att prova det. Har ni andra fått nån proffesionell hjälp? Isf, kändes det bättre sen?

Jag väntar på kontakt via MVC nu. Tidigare har jag haft kontakt med en KBT-kurator via landstinget. Efter några gånger blir det gratis. Annat med klinikernas terapeuter... Tusen kronor/gång är inget ovanligt direkt...

Jag är fortfarande relativt ung och de flesta i min umgängeskrets har inte fått barn. Kanske fem stycken lite avlägset... Resten är fortfarande på högskolan eller har precis skaffat hus/träffat sin partner.

Jag har däremot en dotter till en vän till familjen, som inte har något alls. Inget jobb, ingen stabilitet och de blev gravida lite "ojsan hoppsan". Och då blir man VÄLDIGT frustrerad. Här står en annan med ett hus, stabil inkomst, planerad ekonomi så man kan vara hemma länge osv. Så får DE barn... Och så förlorade vi vårt. De berättade det två veckor efter vårt MA.