Ågren inför kommande abort...

Är det okej om jag hänger på här? Så tråkigt att höra om era historier. Sitter dessvärre i samma båt :(

Har två barn (2 och 4år) och nu oplanerad gravid i v5. Jag ser det som ett tecken på att det var meningen medan min sambo skriver fan på väggen. Han är precis emellan jobb och det är väl lite osäkert hur det kommer bli närmsta tiden. Jag har min fasta anställning, villa och vi har en del sparat.

Han sa idag att det visst vore mysigt med en till men att tiden inte alls är rätt. Detta är andra oplanerade graviditeten (förra var vår tvååring och då blev vi överlyckliga) men när ska tiden vara rätt då?! Vill inte göra abort nu för att försöka om ett år.

Var era män med och såg när ni gjorde vul hos bm, hur reagerade dom isf? Han sa att vi inte är gamla och att vi tydligen passar bra ihop iom att det tagit sig två gånger på kort tid så vi har chanser sen. Men vad är bättre just då än nu?!

Är inte alls sugen på all smärta och blod som dom flesta verkar uppleva. Och vadå, ska man sjukanmäla sig från jobbet under läkarbesök och själva aborten och dagarna efter?

Önskar så att jag slapp ta detta beslut :( fan också.

Inget lätt beslut "en till", kan inte ge dig några direkta råd. Kuratorn sa att det kan vara bra att skriva ner för- och nackdelar för att få tankar i ordning.

Ja, det har blivit en hel del frånvaro från jobbet pga detta... Har varit tvungen att vara ärlig med min chef trots att jag egentligen känt att det varit för privat. Kollegorna har undrar var man varit osv,

Min man var inte med vid UL vid det första besöket. Han var tvungen att hämta barnen. Sen kan jag tillägga att jag inte tittade på skärmen vid UL. Den var vinklad bort från mig. Men minns läkarens ord: här ser vi en fin, liten graviditet... Sved verkligen till i mig. Har liksom försökt förtränga vad det faktiskt är som växt inuti mig.

Usch nej. Vet inte om det är bra eller ej men hittills mår jag precis som mig själv, lite trött bara och molvärk. Tidigare graviditeter har jag spytt redan innan mensen uteblivit, hade jag spytt nu kanske han insett mera att detta är på riktigt.

Känns lite på honom som att detta är en "liten grej" som enkelt går att "ta bort" :(

För mig är det ingen liten grej att uppsöka läkare, prata om känslorna att jag faktiskt vill behålla och eventuellt ta tabletter för att avstanna graviditeten. Att barnen just nu är inne i en period med feber, hosta och gnäll gör ju inte saken lättare. Just nu kommer ju verkligen känslan av att han inte orkar med ett till barn just nu.

Dom andra barnen kom ganska tätt så där hann jag aldrig få längta efter en ny graviditet och syskon. Nu har något år gått och jag känner att jag i framtiden om jag kan, skulle vilja ge mina barn ett till syskon. Har själv två stycken och är otroligt tacksam för dom. Åldersskillnaden nu skulle bli, enligt mig själv, väldigt bra. Känns så jobbigt att ta bort ett barn som nu finns i min kropp när jag faktiskt i framtiden vill ha just ett barn till.

Ni som nu har gjort aborten, hur har det känts för er efteråt? Både psykiskt och fysiskt. Det här är ju så otajmat, min bästa barndomsvän kommer hem sent på onsdagkväll och stannar till söndag då hennes mormor just gått bort. Vi ses bara ett par gånger per år och hon vill såklart ses. Kommer jag fixa det???? På torsdag ska jag ta dom sista tabletterna :(

Skrev ett långt brev till honom nyss om mina tankar och känslor. Jag ska ringa på måndag om tid för att komma till en kurator. Han får då följa med så han själv ser och inser att det inte är så lätt :/ vi ska först och främst prata mera imorgon kväll när barnen somnat. Usch har gråtit så ögonen svider, nu vill jag bara sova :( tänker så på er andra.

Uppgiven, usch vilken tråkig timing. Om du inte mår allt för dåligt skulle det nog göra dig lite hott att umgås med en kär gammal vän. Hoppas det går bra för dig! Kram.

Känner med dig TS, och er andra i samma sits! Livet är bra underligt, och det är svårt att förstå varför och vad meningen är ibland. Ska man lära sig nåt och vad då isf?
Jag har varit i precis samma sits, fast tvärsom. Jag och min man blev aldrig gravida, och sorgen tog över våra liv. Frågan var hur man sörjer ett barn som aldrig fanns? Det var något nytt...
Det jag menar är att jag har definitivt lärt mig något nytt av ditt inlägg, TS, och ni andra i samma sits. Vi sörjer barn som aldrig kommer finnas. Det är så tungt. Samtidigt gläds man åt de barn som finns, i vårt fall två underbara små liv som kom till oss via adoption.
Stor kram till er alla! <3

Sorgsen (TS) hur gick det idag?

Det gick som jag befarade :(. Hinnsäcken var kvar men hade släppt och var på väg ner. Det var inget som levde men nu är en skrapning inbokad nästa fredag. De sa att jag kunde prova med tabletter igen, men jag orkar inte med ett till misslyckande. Den här aborten blev en låååång historia....

Idag var jag och tog första tabletten. Ska ta dom andra här hemma på torsdag morgon. Känner mig så tom.... TS - åh, är ledsen för din skull!!! Det sista man behöver är att det blir sådär långdraget! :( styrkekramar!!