Ågren inför kommande abort...

Hej.... Förlåt att jag 'försvann' .... Har försökt att jobba så mycket som möjligt för att glömma allt som hänt!

Tyvärr funkar det inte så bra ????

Mår skit dåligt över allt som hänt, min sambo verkar inte alls bry sig ngt.

Känner att jag tappat hela livsglädjen, orkar och vill inget längre....

ALDRIG mer tänker jag göra en abort!!! Mitt största misstag här i livet!

Åh vad jobbigt för dig TS..... Hoppas de går bra nu då..... Håller tummarna för dig!

Stor kram till er, i denna svåra tid!

Stor kram till dig uppgiven! Det där första steget är såååå jobbigt.

Och svårt beslut, du verkar ha det tufft :(. Ibland hjälper det att sysselsätta sig själv, ibland måste man stanna upp och känna alla känslor. Kanske läge för kuratorskontakt?

Här har familjen åkt på magsjuka så hinner knappt tänka...

Min man håller på att kolla upp sterilisering. Verkar vara ett relativt enkelt ingrepp för män. Men jag har såååå svårt att landa i att det inte blir fler barn. Även fast fast jag känner att vi nåt vår nivå gällande ork, sömnbrist osv (speciellt nu i magsjuketider) så drömmer och fantiserar jag om förslossningar, små bebisar, allt runt omkring.

Vill bara sova nu framtill skrapningen. Jag har verkligen fått äta upp det här!!

usch vad jag lider med er och förstår er känslor och tankar.
Själv snurrar det runtrunt i huvudet och det vill aldrig sluta :( det är som jag är en robot som gör allt som ska göras men ingen är där inne liksom, helt tomt.

tårarna rinner ner för kinderna nu, önskar så att jag inte satt i denna sits just nu.
det lutar som sagt åt abort även här. Jag kommer inte kunna leva med en sambo som är ledsen och besviken för mitt val (om jag skulle behålla). Men jag kommer att hata honom för resten av mitt liv för att han satt mig i denna sitsen. Just nu vill jag bara ha bort denna skit och få vara mig själv. Har tid för samtal på måndag och det känns som en evighet tills dess :'( i varje steg jag tar känner jag av fogarna som påminner om det som är tänkt bli ett syskon till våra barn.

man ångrar aldrig ett barn, det är ju helt sant, men att ånga barnet man aldrig fick? känns som att jag hela livet kommer ha en ilska och sorg över barnet som aldrig fick komma till oss. Hur går man vidare?
kommer aldrig kunna förlåta detta och kommer (som det känns nu) känna att det är något som fattas och att jag aldrig kan bli hel igen, inte den där "lyckliga familjen" som vi varit innan. Oavsett beslut så blir det aldrig som det varit innan.
fan fan fan.

gruvar mig också för vad jag ska säga till jobbet. i princip alla kommer ju att få veta det då jag lär vara borta flera dagar och någon (ja vem? vi har ju knappt extrapersonal) lär hoppa in för mig. Och när fan ska allt ske? nästa vecka ska jag bort på en resa, sedan fyller äldsta år och ska ha barnkalas, sedan familjekalas och helt plötsligt är det jul. vilken jäva SKITJUL i år :'(
hur lång tid har det tagit för er? från första tabletten, och dagarna då man tar dom andra samt att allt kommit ut. bör man vara hemma någon dag extra?

Ska det vara såhär???? Tog ju första tabletten igår och idag har jag bara legat helt däckad, allt jag äter kommer upp igen, jag är helt slut. Alla dofter för det att vända sig i magen på mig. Jag orkar inte längre!!!!

Åh, blir så ledsen när jag inser hur många det är som behöver gå igenom detta tuffa beslut!

Jag är en av er. Är i v.7 och vet inte hur jag ska kunna ta ett beslut.

För fem år sedan träffade jag min sambo. Blev gravid efter 6 mån, men tog beslutet att då göra abort pga att han då inte visade särskilt mycket intresse för mig. Ett beslut som jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig att jag skulle ta.

Vårt förhållande tog efter det en vändning och blommade ut till något som jag upplevde som bra.

4 år senare blev jag planerat gravid med denne man och vårt barn är nu 9 mån. Vi planerade inför ett syskon tätt inpå, men i samma veva som jag blev gravid med tilltänkta syskonet trädde hans älskarinna fram och berättade att dom hade en affär när han och jag träffats. Det uppdagades även att han varit otrogen mot mig under våra första 2år tillsammans.

Nu står jag här och vet varken in eller ut.

Hur vågar man ta beslutet? Både vill och vill inte

Ps. Lovade mig själv att aldrig mer behöva genomgå en abort efter den jag gjorde för 4,5 år sedan. Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv och inget jag ens önskar min värsta fiende.

Nu stångad jag ändå över att behöva göra om det :'-(

Fy vilken sits du hamnat i bedragen. Har du valt att lämna (ursäkta mig) idioten? Att vara ensam med två barn under 1,5år är nog ingen lätt sak och som du skrev att du tidigare gjort abort och du kommer ihåg hur hemskt det är, nej fy vilken sits.

Fy vilken sits du hamnat i bedragen. Har du valt att lämna (ursäkta mig) idioten? Att vara ensam med två barn under 1,5år är nog ingen lätt sak och som du skrev att du tidigare gjort abort och du kommer ihåg hur hemskt det är, nej fy vilken sits.

Uppgiven, jag har hört om några som

mått dåligt av första tabletten. Själv kände jag lätt illamående. Det där låter brutalt. Kanske du ska ringa till mottagningen och rådfråga? Så du känner dig lugnare?

Ja, du som skrev om all frånvaro. Det är inte kul. På min arbetsplats har ju alla undrat var jag varit. Berättat för många, och alla har tagit det på ett fint sätt. Många har delat med sig av egna erfarenheter. Men vissa har jag helt enkelt dragit en vitlögn för. Jag var borta fredagen när jag tog tabletten, sen var det dags för slidtabletterna på söndagen. Jag var hemma på måndagen. Men innan dess var det ju ett besök också (lyckades få efter arbetstid). Och sen ska man på återbesök.

Men nu gick ju inte min abort riktigt hela vägen så jag ska vara borta på fredag igen för skrapningen. Valde fredag så kan jag vila den helgen.

Bedragen, stor kram till dig! Hoppas du finner styrkan!!