• Anonym (Rådvill och sorgsen)

    39 år, barnlös, göra abort?

    Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

    Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
    Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

    Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

    Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
    Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

    Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

    Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

    Är barn allt?

    /Ledsen

  • Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?
  • Sommarsol

    ...nu vet jag inte vilken relation du har till din familj, men barn tar ju mest tid precis i början. Då behöver du ju inte jobba, så då kanske du skulle kunna tillbringa en del tid hos i dina föräldrars stad så du får avlastning? När man började jobba och barnet började på dagis blev det ju mycket enklare

  • Anonym (mor)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-28 15:44:51 följande:
    Jag vill inte riskera ett liv i beroendeställning och svårigheter för barnet och mig med fattigdom, försörjningsstöd (det är väl massor med osäkerhet och jobb för att få det) socialkontakt för stödfamiljer osv. Jag behöver inte vara rik men har ingen stabil grund att stå på här, allt känns fruktansvärt osäkert och som ni vet har jag inget för en "det ordnar sig"-attityd. För det är inte alltid det gör det.
    Och jag känner att sättet att lösa det är möjligheter till avlastning så jag KAN göra något åt det - dvs studera klart och jobba, både under studietiden (har inte CSN), och sen såklart efter. Om pappan inte är villig att ta en del av ansvaret ser det för mig jättesvårt ut att klara av detta.
    Med all respekt TS eftersom detta är känsliga rummet, men är du verkligen 39!!! år?
  • Anonym (min åsikt)
    Anonym (mor) skrev 2014-11-28 15:43:36 följande:
    ?? Ja för att jag tror att det blir precis så. TS "avslöjar" att hon väljer att föda sitt barn och det blir åååååh och aaaah och kramiz och styrkekramar etc etc etc. Jag kan ha fel men vi får ju se det när TS uppdaterar. Ta inte vid dig så..........för du är väl inte TS? 
    Nej, jag är inte TS, men jag tycker flera av dina inlägg är osmakliga. Vad spelar det för roll om folk blir glada över TS beslut om hon väljer att behålla? Stör det dig så mycket att du måste förlöjliga det i förväg?
    Detta är OT, så jag vill inte diskutera det mycket med dig, men jag önskar att du tänker dig för innan du skriver inlägg i känsliga rummet. Tillför du något till TS? Annars förstår jag inte poängen.
  • Anonym (mor)
    Anonym (Jdh) skrev 2014-11-28 15:46:40 följande:
    Kanske blir det så, men förringa inte folks reaktioner.
    Inte alls. Jag vara förutsäger dem. 
  • Anonym (mor)
    Anonym (mor) skrev 2014-11-28 15:49:46 följande:
    Inte alls. Jag vara förutsäger dem. 
    *bara
  • Anonym (min åsikt)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-28 15:44:51 följande:
    Jag vill inte riskera ett liv i beroendeställning och svårigheter för barnet och mig med fattigdom, försörjningsstöd (det är väl massor med osäkerhet och jobb för att få det) socialkontakt för stödfamiljer osv. Jag behöver inte vara rik men har ingen stabil grund att stå på här, allt känns fruktansvärt osäkert och som ni vet har jag inget för en "det ordnar sig"-attityd. För det är inte alltid det gör det.
    Och jag känner att sättet att lösa det är möjligheter till avlastning så jag KAN göra något åt det - dvs studera klart och jobba, både under studietiden (har inte CSN), och sen såklart efter. Om pappan inte är villig att ta en del av ansvaret ser det för mig jättesvårt ut att klara av detta.

    Du kommer ju ha förskola när du studerar. Det är inga problem att studera med små barn. Inte heller att vara arbetslös, eller att jobba. Folk gör det hela tiden.
    När du jobbar kan du ju betala någon tonåring eller pensionär för att avlasta emellanåt. Under studierna har du rätt till förskola även när du pluggar, och inte bara under föreläsningar, och det är lättare att vara borta lite om du skulle behöva vabba, vilja ha en extra ledig dag med barnet eller liknande.
    Du har en "det ordnar sig attityd" när det kommer till abort. Varför inte applicera den på att behålla. Nej, det kanske inte ordnar sig, oavsett vad du väljer. Men det kan du inte veta, och kan inte basera ditt beslut på att det kanske eventuellt går bra, eller inte.

  • Anonym (mor)

    men tänk på hur det blir om du blir sjuk.......! Vem avlastar dig TS när nu är helt däckad av feber t ex? 

  • Anonym (Svara)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-28 15:44:51 följande:
    Jag vill inte riskera ett liv i beroendeställning och svårigheter för barnet och mig med fattigdom, försörjningsstöd (det är väl massor med osäkerhet och jobb för att få det) socialkontakt för stödfamiljer osv. Jag behöver inte vara rik men har ingen stabil grund att stå på här, allt känns fruktansvärt osäkert och som ni vet har jag inget för en "det ordnar sig"-attityd. För det är inte alltid det gör det.
    Och jag känner att sättet att lösa det är möjligheter till avlastning så jag KAN göra något åt det - dvs studera klart och jobba, både under studietiden (har inte CSN), och sen såklart efter. Om pappan inte är villig att ta en del av ansvaret ser det för mig jättesvårt ut att klara av detta.
    Jag tror varken att du kommer att hamna i beroendeställning eller fattigdom. Du pluggar nu och då kan det vara ekonomiskt tufft, men sedan ska du ha ett jobb och en helt annan ekonomi. Stödfamilj finns, om du mot förmodan skulle behöva det under en period, men det tror jag faktiskt inte... jag har haft stödfamilj åt ett av mina barn, men det berodde på att hon hade ett ganska svårt funktionshinder och jag behövde avlastning. Numera klarar jag mig utan stödfamilj och är alltså inte "beroende" längre.

    Du verkar ha så mycket skinn på näsan ts att du kommer att se till att klara både dig och ett barn om du nu skulle bestämma dig för att behålla barnet.

    Det där med att inte vilja ha barnet tillräckligt mycket... så är det nog för många som är gravida första gången, för att man inte VET hur det kommer att bli. jag trodde nästan att mitt liv och hela jag som person skulle vara slut och över när jag fick mitt första barn - om jag bara vetat då hur fel jag hade, då hade jag inte behövt oroa mig för alla saker som jag inte skulle kunna göra sen - det var ju i och med barnet som mitt liv började ;)
  • Anonym (Rådvill och sorgsen)
    Anonym (min åsikt) skrev 2014-11-28 15:38:50 följande:
    Om du väljer att behålla barnet så kommer allt praktiskt att lösa sig. Vill du så går det.
    Du är i dina inlägg väldigt lösningsfokuserad när det tex kommer till att hantera psyket efter en ev abort, men du ser inte alla lösningar när det kommer till att hantera det praktiska kring ett barn.
    Antagligen ser du att det går att lösa, men "måste" resonera på detta vis för att kunna fatta beslutet. Jag gör på liknande sätt. Om det är något jag verkligen vill göra som inte verkar "vettigt" resonerar jag kring allt negativt som kommer ur det, och hur bra det skulle gå att låta bli... tills jag slutligen ändå fattar beslutet att göra som jag vill.
    Tack, du sätter ord på det jag inte förstår själv. Precis såhär är det.  Att behålla verkar inte "vettigt" för mig. Och vet inte om det kommer kännas vettigt nånsin... med alla funderingar börjar jag undra varför nån överhuvudtaget vill bli förälder. Jag har svårt/tillåter mig inte se det positiva som kan komma ur det utan ser bara svårigheterna.
  • Anonym (mor)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-28 15:56:51 följande:
    Tack, du sätter ord på det jag inte förstår själv. Precis såhär är det.  Att behålla verkar inte "vettigt" för mig. Och vet inte om det kommer kännas vettigt nånsin... med alla funderingar börjar jag undra varför nån överhuvudtaget vill bli förälder. Jag har svårt/tillåter mig inte se det positiva som kan komma ur det utan ser bara svårigheterna.
    Så då har du bestämt dig?.............................................eller?
Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?