Anonym (Rådvill och sorgsen)

Äldre 25 Nov 22:25

320 svar

39 år, barnlös, göra abort?

Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

Är barn allt?

/Ledsen

Anonym (mmm)

Äldre 5 Dec 23:34

#301

Har du tänkt på om du vill ha en relation till barnets farföräldrar? Jag får det intrycket att du inte har träffat dem, och kanske inte vet så mycket om dem?

Spontant tänker väl sig de flesta, att det är pappans uppgift att låta barnet och farföräldrarna lära känna varandra, och att det ska ske på pappans villkor. Men om han inte vill ha en relation med barnet, så kommer ju inte heller barnet att få en relation till sina farföräldrar, ifall du inte gör något åt saken. Om det visar sig att farföräldrarna är intresserade av att lära känna sitt barnbarn, och du vill att de ska få göra det, så behöver du ju egentligen inte bry dig om vad pappan har för åsikt. Ni är alla vuxna människor som har rätt att umgås med vem ni vill. I bästa fall kan du ju bli god vän med dem, och de kan ge dig avlastning ibland.

Så om du tror att du vill skapa något slag av relation till dem, eller ens träffa dem en gång för att få reda på hurudana människor de är, så vore det kanske en god idé att göra det innan barnet föds. Jag tror i alla fall att det skulle kännas lugnare med barnet i magen än utanför, första gången man träffas.

Lycka till med allt!

MEE83

Äldre 6 Dec 00:11

#302

Anonym (mmm) skrev 2014-12-05 23:34:03 följande:

Har du tänkt på om du vill ha en relation till barnets farföräldrar? Jag får det intrycket att du inte har träffat dem, och kanske inte vet så mycket om dem?

Spontant tänker väl sig de flesta, att det är pappans uppgift att låta barnet och farföräldrarna lära känna varandra, och att det ska ske på pappans villkor. Men om han inte vill ha en relation med barnet, så kommer ju inte heller barnet att få en relation till sina farföräldrar, ifall du inte gör något åt saken. Om det visar sig att farföräldrarna är intresserade av att lära känna sitt barnbarn, och du vill att de ska få göra det, så behöver du ju egentligen inte bry dig om vad pappan har för åsikt. Ni är alla vuxna människor som har rätt att umgås med vem ni vill. I bästa fall kan du ju bli god vän med dem, och de kan ge dig avlastning ibland.

Så om du tror att du vill skapa något slag av relation till dem, eller ens träffa dem en gång för att få reda på hurudana människor de är, så vore det kanske en god idé att göra det innan barnet föds. Jag tror i alla fall att det skulle kännas lugnare med barnet i magen än utanför, första gången man träffas.

Lycka till med allt!

Ganska bra att påpeka detta ja, nu när det blev som det blev så kan sådana här detaljer vara viktiga.

Jag har alltid haft väldigt nära kontakt med mina farföräldrar, farfar är död nu dock, men väldigt sporadisk kontakt med min farsa, träffade inte honom alls under min barndom, sedan tog han kontakt när jag var runt 12-13 kanske... men vi är otroligt dåliga på att höra av oss till varandra, även om det känns väldigt naturligt när vi träffas. Farmor och farfar har alltid velat ha god kontakt dock och så har det blivit, har alltid känts minst lika naturligt att hänga hos farmor och farfar som mormor och morfar för mig.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 6 Dec 18:25

#303

Anonym (mmm) skrev 2014-12-05 23:34:03 följande:

Har du tänkt på om du vill ha en relation till barnets farföräldrar? Jag får det intrycket att du inte har träffat dem, och kanske inte vet så mycket om dem?

Spontant tänker väl sig de flesta, att det är pappans uppgift att låta barnet och farföräldrarna lära känna varandra, och att det ska ske på pappans villkor. Men om han inte vill ha en relation med barnet, så kommer ju inte heller barnet att få en relation till sina farföräldrar, ifall du inte gör något åt saken. Om det visar sig att farföräldrarna är intresserade av att lära känna sitt barnbarn, och du vill att de ska få göra det, så behöver du ju egentligen inte bry dig om vad pappan har för åsikt. Ni är alla vuxna människor som har rätt att umgås med vem ni vill. I bästa fall kan du ju bli god vän med dem, och de kan ge dig avlastning ibland.

Så om du tror att du vill skapa något slag av relation till dem, eller ens träffa dem en gång för att få reda på hurudana människor de är, så vore det kanske en god idé att göra det innan barnet föds. Jag tror i alla fall att det skulle kännas lugnare med barnet i magen än utanför, första gången man träffas.

Lycka till med allt!

Låter som en utmärkt idé, men (ursäkta att jag lägger mig i) om jag tänker mig att det var jag som var i TS situation så skulle jag nog ligga lågt i alla fall ett litet tag till och låta pappan bearbeta det hela och först låta honom bestämma om han själv vill berätta för sina föräldrar. Skulle kännas mera diplomatiskt. Jag skulle även känna mig mer bekväm med att träffa farföräldrarna med en bebis på armen än med en i magen (om det skedde utan pappan), då hade man ju åtminstone något att prata om :)

Anonym (Minna)

Äldre 6 Dec 20:02

#304

Vill upplysa dig TS om att kolla om det finns någon Minna-mottagning (minna.nu ) nu när du valt att behålla barnet.

Var själv ensam gravid och min barnmorska tipsade mig om minna-mottagningen. Där gick jag i föräldragrupp med andra ensamma mammor, försäkringskassan och familjerätten var och upplyste oss om vårdnad och föräldrapenning t.ex utifrån att vi skulle bo utan partner.

Det var så skönt att få träffa andra i samma situation. Man var inte udda och den ensamma bland alla "lyckliga" par. Vi mammor hade jättekul ihop och jag är glad för att jag gick där.

I övrigt önskar jag dig stort grattis och lycka till! :)

Anonym (Rådvill och sorgsen) Trådstartaren

Äldre 7 Dec 23:55

#305

Jag har tänkt på hans sida av barnets släkt och tidigt nämnt det för honom (att jag inte glömt att det inte bara handlar om honom utan även en ovetande blivande farmor och farfar etc.) Vi har pratat om varandras liv och lärt känna varann lite bättre under den här tiden så jag har en liten hum om hans familjesituation, men inget mer än så. De vet inte att jag existerar ens. Så sålänge han inte vill prata med sin familj finns där inget jag kan göra åt saken, för kontakta dem om detta är hans ensak, inte min.
Självklart skulle det vara nervöst men givet att jag träffar dem om de skulle få veta i framtiden. Barnet har all rätt i världen att lära känna sina farföräldrar hur nervös jag än skulle vara för vad de skulle tycka om mig och att jag gått emot deras sons vilja.

Nu har snart en vecka gått och jag ligger lågt, hört av mig någon enstaka gång för att fråga hur han mår. Får mest enstaka skuldbeläggande sms som jag bemöter lugnt. Bekräftar att jag förstår hur han känner just nu och avvaktar med att nämna något om kommande rutinultraljud, att något fortfarande kan gå snett, eller framtida saker som namntankar och förlossningsdatum - finns inte ens på kartan att jag skulle nämna för honom just nu.

Anonym (Rådvill och sorgsen) Trådstartaren

Äldre 8 Dec 00:07

#306

Anonym (Minna) skrev 2014-12-06 20:02:23 följande:

Vill upplysa dig TS om att kolla om det finns någon Minna-mottagning (minna.nu ) nu när du valt att behålla barnet.

Var själv ensam gravid och min barnmorska tipsade mig om minna-mottagningen. Där gick jag i föräldragrupp med andra ensamma mammor, försäkringskassan och familjerätten var och upplyste oss om vårdnad och föräldrapenning t.ex utifrån att vi skulle bo utan partner.

Det var så skönt att få träffa andra i samma situation. Man var inte udda och den ensamma bland alla "lyckliga" par. Vi mammor hade jättekul ihop och jag är glad för att jag gick där.

I övrigt önskar jag dig stort grattis och lycka till! :)

Jag var i kontakt med dem ganska direkt för att få hjälp med beslutet, att höra hur andra har haft det, hur det är möjligt att orka leva som ensamstående, vilket stöd som finns. Hur man hanterar en oense situation och ofrivilliga pappors reaktioner.

Så jag har återupptagit kontakten nu och kommer delta i deras vänta-barn och föräldra-grupper istället för de på "vanliga" mödravårdscentralen som jag går hos annars. Läser lite i "Vänta barn"-boken man får och är redan medveten om den heterosexuella tvåsamhetsinriktning vanliga vården har. Det är normen visst, mamma-pappa-barn, men som familjesituationer ser ut och uppstår, löses och förändras idag tycker jag det är synd att utbildningsmaterialet inte skiljer sig mycket åt från den kärnfamiljsnorm min egen mors "Vänta barn"-bok från 70-talet beskriver....

Anonym (.)

Äldre 8 Dec 13:30

#307

Skönt att höra att du valt att behålla, jag rekomenderar dig att gå hos en psykolog under graviditen för att reda ut din rädsla för allt. Jag gjorde det och det hjälpte mig så mycket. Jag var så osäker på att behålla och kände mig inte glad för att jag var gravid alls för än i slutet av graviditeten. Nu är han fem år och allt blev bättre än jag vågat drömma om :)

Sommarsol

Äldre 21 Jan 09:50

#308

Hej!

Jag tänkte bara höra hur det är nu? Hoppas att allt känns bättre

Sommarsol

Äldre 20 Feb 13:46

#309

Hej!

Jag tänkte bara höra hur det är nu? Hoppas att allt känns bättre

Anonym (Rådvill och sorgsen) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 14:40

#310

Sommarsol skrev 2015-02-20 13:46:37 följande:

Hej!

Jag tänkte bara höra hur det är nu? Hoppas att allt känns bättre

Hej, många månader senare, men kikade in och tänkte berätta att allt gått bra :)

Alldeles helt fantastiskt bra faktiskt!
Samtidigt som jag skriver detta sitter jag och leker tittut med en underbar, snäll och glad liten son som är det bästa som hänt mig - oss.

Oss - då pappan efter total frånvaro kontaktade mig efter förlossningen. Han träffade sin son dagen efter jag kom hem från bb, och har helt tagit honom till sitt hjärta och är en stolt och närvarande far. Det känns helt otroligt och trots en väldigt snabb omställning för mig, nyförlöst och allt, så är jag så lycklig idag.

Förutom det nätverk med släkt, vänner och faddrar jag byggt upp så har han alltså fått sin biologiska far och farföräldrar som älskar honom, samt all övrig släkt och vänner från pappan.

Ibland sker helt fantastiska saker i livet och jag är inte längre rådvill och sorgsen. :)

Anonya

Äldre 7 Oct 15:36

#311

Härligt!

LaOtona

Äldre 7 Oct 16:43

#312

Wow, vilken solskenshistoria!!

Sommarsol

Äldre 12 Oct 10:32

#313

Underbart att höra!!

Anonym (Tommy)

Äldre 17 Oct 05:12

#314

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2015-10-07 14:40:58 följande:

Hej, många månader senare, men kikade in och tänkte berätta att allt gått bra :)

Alldeles helt fantastiskt bra faktiskt!
Samtidigt som jag skriver detta sitter jag och leker tittut med en underbar, snäll och glad liten son som är det bästa som hänt mig - oss.

Oss - då pappan efter total frånvaro kontaktade mig efter förlossningen. Han träffade sin son dagen efter jag kom hem från bb, och har helt tagit honom till sitt hjärta och är en stolt och närvarande far. Det känns helt otroligt och trots en väldigt snabb omställning för mig, nyförlöst och allt, så är jag så lycklig idag.

Förutom det nätverk med släkt, vänner och faddrar jag byggt upp så har han alltså fått sin biologiska far och farföräldrar som älskar honom, samt all övrig släkt och vänner från pappan.

Ibland sker helt fantastiska saker i livet och jag är inte längre rådvill och sorgsen. :)

Åhhh vad skönt. Du tog verkligen rätt beslut.

Anonym (Minna)

Äldre 18 Oct 08:56

#315

Sådana här solskenshistorier blir man glad av!

Grattis till en välskapt bebis också förresten <3

Loriyana

Äldre 19 Oct 23:08

#316

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 22:05:57 följande:

Ni som ber mig behålla och berättar om hur underbart allt är - är ni ensamstående? Utan möjlighet till avlastning? Utan någon som delar erat barns framsteg? Utan närmre familj och släkt kring er?

Är det lika underbart när det bara är jag och barnet jämt? Och vänner ibland och kanske någon enstaka släkting några gånger per år?

Är inte en dömande eller kall fråga, utan bara ärligt funderande. Jag hade också tyckt det vore underbart om jag inte vore just ensam :(

Jag är ensamstående på heltid. Jag valde att vara OSJÄLVISK och ge upp allt för att ta hand om barnet jag själv varit med om att skapa. Det var tufft...jävligt tufft. Och jag fick möta många fördomar, såsom alla andra ensamstående mammor får göra. MEN jag kämpade på, övertygad om att jag gjorde det bästa för barnet...för barnet vill leva, barnet vill bli älskad. Jag levde efter mottot "fake it until you make it" och efter några års kämpande så började saker och ting ordna upp sig. Nu har jag fast anställnng ett fint hem, och viktigast av allt...minunderbara dotter och jag är hur tajta som helst och jag kan inte tänka mig livet utan henne. Jag tackar Gud varje dag för att jag var stark nog att GÖRA DET BÄSTA FÖR BARNET och inte enbart tänka på min och pappans bekvämlighet.

Abort är ALDRIG i barnets bästa intresse och den enda anledningen till att föräldrar som du påstår det är så att ni kan leva med skulden av att döda en person som verkligen VILL leva.

Men dömmer dig inte, vet själv hur svårt det är att vara ensamstående förälder, så skulle inte klandra dig om du gjorde abort för DIN skull. Men kom inte och påstå att det är i barnets intresse för det är ren och skär lögn, något som jag misstänker att du redan vet.

Loriyana

Äldre 19 Oct 23:11

#317

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2015-10-07 14:40:58 följande:

Hej, många månader senare, men kikade in och tänkte berätta att allt gått bra :)

Alldeles helt fantastiskt bra faktiskt!
Samtidigt som jag skriver detta sitter jag och leker tittut med en underbar, snäll och glad liten son som är det bästa som hänt mig - oss.

Oss - då pappan efter total frånvaro kontaktade mig efter förlossningen. Han träffade sin son dagen efter jag kom hem från bb, och har helt tagit honom till sitt hjärta och är en stolt och närvarande far. Det känns helt otroligt och trots en väldigt snabb omställning för mig, nyförlöst och allt, så är jag så lycklig idag.

Förutom det nätverk med släkt, vänner och faddrar jag byggt upp så har han alltså fått sin biologiska far och farföräldrar som älskar honom, samt all övrig släkt och vänner från pappan.

Ibland sker helt fantastiska saker i livet och jag är inte längre rådvill och sorgsen. :)

....hoppas den där älskvärda och underbara lilla killen aldrig någonsin för veta hur nära du var att döda honom.

Grattis till ett bra beslut.

Seven Costanza

Äldre 19 Oct 23:13

#318

Loriyana skrev 2015-10-19 23:08:50 följande:

Jag är ensamstående på heltid. Jag valde att vara OSJÄLVISK och ge upp allt för att ta hand om barnet jag själv varit med om att skapa. Det var tufft...jävligt tufft. Och jag fick möta många fördomar, såsom alla andra ensamstående mammor får göra. MEN jag kämpade på, övertygad om att jag gjorde det bästa för barnet...för barnet vill leva, barnet vill bli älskad. Jag levde efter mottot "fake it until you make it" och efter några års kämpande så började saker och ting ordna upp sig. Nu har jag fast anställnng ett fint hem, och viktigast av allt...minunderbara dotter och jag är hur tajta som helst och jag kan inte tänka mig livet utan henne. Jag tackar Gud varje dag för att jag var stark nog att GÖRA DET BÄSTA FÖR BARNET och inte enbart tänka på min och pappans bekvämlighet.

Abort är ALDRIG i barnets bästa intresse och den enda anledningen till att föräldrar som du påstår det är så att ni kan leva med skulden av att döda en person som verkligen VILL leva.

Men dömmer dig inte, vet själv hur svårt det är att vara ensamstående förälder, så skulle inte klandra dig om du gjorde abort för DIN skull. Men kom inte och påstå att det är i barnets intresse för det är ren och skär lögn, något som jag misstänker att du redan vet.

Tråden är ju gammal; barnet är redan fött.

Seven Costanza

Äldre 19 Oct 23:19

#319

Loriyana skrev 2015-10-19 23:11:19 följande:

....hoppas den där älskvärda och underbara lilla killen aldrig någonsin för veta hur nära du var att döda honom.

Grattis till ett bra beslut.

Måste du gå på som en ångvält innan du ens läst senaste sidan i tråden, och sedan ändå vara såhär dramatisk när du får reda på att hon behöll barnet? Konstigt.

Anonym (Tommy)

Äldre 22 Oct 02:41

#320

Seven Costanza skrev 2015-10-19 23:19:56 följande:

Måste du gå på som en ångvält innan du ens läst senaste sidan i tråden, och sedan ändå vara såhär dramatisk när du får reda på att hon behöll barnet? Konstigt.

Håller med. Riktigt konstigt.

39 år, barnlös, göra abort?

INNEHÅLL