• Anonym (Rådvill och sorgsen)

    39 år, barnlös, göra abort?

    Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

    Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
    Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

    Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

    Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
    Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

    Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

    Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

    Är barn allt?

    /Ledsen

  • Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?
  • Anonym (mor)

    Med all respekt TS men varför börjar du fråga så elementära saker här på FL nu när du är i vecka 17? Du är ju en vuxen kvinna och nu när du bara har dagar kvar tills du måste bestämma dig om barnet så börjar du fundera på om det är jobbigt att ha barn och hur man löser allt praktiskt när man är ensam etc etc etc. Vad har du tänkt på under alla månader hittills när du ju vetat hela tiden att du skulle bli ensam? Jag börjar fundera på om du är riktigt ärlig.

  • Lectin

    TS: jag har inte läst alla andras svar, bara dina och jag måste säga att jag beundrar dig för ditt lugn och din styrka i den här situationen. Jag förstår att det här är ett jättetufft beslut, kanske det tuffaste beslut du någonsin kommer att ta, men du är så påläst, du kollar upp så noga och du tänker på allt och väger in det i ditt beslut. Jag är övertygad om att du kommer att fatta ett beslut som passar dig och din situation oavsett vilket det blir. Lita på dig själv, din klokhet, ditt omdöme och din magkänsla.

  • Lectin

    Jag vill också lägga till att avlastning hittar man med tiden vägar för. Jag är förvisso inte ensamstående men vi bor långt ifrån bådas släkter och hade till att börja med ingen närstående i omgivningen. Med tiden har vi däremot fått ett enormt stöd i barnens kompisföräldrar och vid det här laget (barnen är 3.5 och 6) kan vi lämna barnen hos kompisar då och då för att kunna uträtta ärenden på egen hand. Dessförinnan har barnen hängt med på allt, och då menar jag ALLT! från klädshopping med barnvagn till storhandlingen på ica, från hemmafester till stora konserter och ibland till och med dans.

  • Anonym (Barn <3)

    Behåll barnet eftersom detta kan vara din sista chans. Barn ångras inte!

    Kramar till dig

  • Centurione
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 21:15:10 följande:

    Jag vet att detta är ett forum och många har skarpa åsikter. Lugn (mor) m.fl. Jag ska uppdatera men hoppas ni som är ivriga förstår att jag kämpar med att ta mig igenom detta och har haft mycket tunga dagar sedan jag skrev.

    Jag är så tacksam för alla fina råd jag fått! Tack tack tack! Läser alla.

    För de som inte läst tydligt från tidigare inlägg: Fick veta om graviditeten sent, eftersom vi har delad uppfattning om abort har vi pratat och besökt kurator några gånger för att fatta ett GEMENSAMT beslut som båda kan respektera, ett försök till abort HAR redan gjorts och jag VET hur fostret är utvecklat och att abort nu är en "förlossning", jag har tagit tid att se över hur ekonomi och praktiska lösningar skulle kunna/inte kunna fungera inför att behålla. Samtidigt som jag jobbar och pluggar. Allt detta har inte hunnits på en vecka...och jag har VÄGRAT att fatta ett ogenomtänkt beslut eftersom det som många säger handlar om ett "nu eller aldrig" för mig.

    Så varför tvekar jag fastän "nu eller aldrig"? Därför att jag fortfarande inte anser att man kan få allt i livet hur gärna man än vill, ett livsåtagande som att bli förälder är inget jag själv vill göra utan att känna att jag har de förutsättningar jag anser ett barn vara värd. Ett barn kan inte leva bara på kärlek. Jag anser att det är otroligt oansvarigt att bli förälder med ett "det ordnar sig"-tänk. "Du ångrar aldrig ett barn" - nej självklart inte, det finns ingen ångervecka där. En abort då? Visst, men se till att få hjälp då? Gå igenom sorgen men låt den inte definiera ditt liv. Livet blir vad man gör det till. Finn nya vägar, kämpa för att må bra, precis som jag hade fått kämpa med allt som ensamstående förälder?

    Jag är mycket trött och emot det "tänk-på-dig-själv-"samhälle vi lever i idag. Egoism är bra så länge det inte skadar någon annan. Och jag tänker på fler än mig här. Barnet - som jag inte vill vara egoistisk mot att behålla "för min skull" med en pappa som (just nu iallafall) inte önskar hen.
    Pappan - som jag inte vill vara egoistisk mot genom att tvingas bli far
    Pappans släkt - farmor/farfar osv.

    Men självklart tänker jag även på MIG SJÄLV - hur jag än vänder och vrider på det är det JAG som måste klara av allt ansvar. Trygghet, ekonomi, mat på bordet, socialt nätverk osv. Jag känner mig oerhört orolig över att riskera både mitt eget och barnets välmående genom att bli ensamstående förälder.

    Den enda tröst jag kommit fram till så här långt är att jag visat pappan så mycket hänsyn jag kan, lyssnat på honom, diskuterat för och emot. Och blir det så att jag behåller kan jag känna att jag gjort allt och respekterar hans åsikt.

    Angående ett beslut. "Om du tvekar - behåll" Om jag tvekar - önskar jag verkligen barnet då? Borde jag inte känna ett övertygande "Inte en chans i världen att jag tar bort det!" istället?

    Att fatta ett beslut nu är det absolut jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.


    Jag tror att just för att du oroar dig så mycket och tänker till, så kommer du att bli en mycket ansvarsfull mamma! Tänk på alla tonåringar som kör på med sina graviditeter, fast de inte har någon grund att stå på alls! Du har ju i alla fall din livserfarenhet, vuxna självständighet och din ansvarsfulla inställning, även om du inte har en hög och fast inkomst just nu. Men pengar ÄR inte allt - inte i ett land som Sverige där vi har ett socialt skyddsnät. 

    Du får ju föräldrapenning och kan vara hemma ett år som alla andra, och sedan kan barnet börja på dagis (även om det är tråkigt att det ska börja så tidigt, så dör det inte av det - det finns mycket värre öden). Om fp:n inte räcker så kan du gå till soc och komplettera upp med försörjningsstöd. Det är inget att skämmas för! Tänk så många invandrade familjer det finns som lever på bidrag, och skaffar barn på barn fast de ALDRIG bidragit med något här. Utan att skämmas. Då ska inte en svensk kvinna drivas till abort av sådana skuld- och skamkänslor!!!

    Angående att du är ambivalent, så kan man vara det trots att man är gift och har allt i ordning, och barnet är planerat. Det är jättevanligt! Så att du tvekar betyder inte att du ska ta bort det. Du kommer att knyta an mera ju längre graviditeten fortskrider, och förbereda dig på mammarollen. Det sköter naturen om!

    Lycka till nu!
  • Blåbär0103
    Anonym (bb) skrev 2014-11-25 23:35:07 följande:

    Du lever inte för andras skull och ska inte göra det som är bäst för andra. Ta ansvar för dig själv och din egen lycka. Och låt andra göra det samma. Det innebär bland annat du bör fatta beslut baserat på vad som gynnar dig främst.

    Om du bortser ifrån vad alla andra (inklusive den blivande pappan) tycker och tänker, vad vill DU?

    Drömmer du om att bli mamma nån dag? Inser du att det här kan vara din sista chans? Är du villig att offra DIN lycka för exets?

    B


    Bästa svaret!
  • Anonym (Ensam)

    Hade inte tänkt vara anonym men jag har syskon här o jag vill inte att de ska få ännu mer på sin kvarn.

    Jag är 37 o är ensamstående mamma till en son med autism.
    Jag är sjukskriven o utreds nu för olika infektioner i kroppen.
    Jag har en pappa till min son, men han har själv en diagnos som förvärrats de sista åren, så i stort sett har jag varit ensam sen dag 1 med vårt barn.
    Han kommer o går som han vill o det kan gå långt mellan gångerna o oftast medför det extra jobb.
    Jag har en stor familj o släkt ca 25 mil bort men jag är sen flera år utfryst o den enda kontakten jag har med dem, är när de skickar elaka sms/mail pm på fb.
    Jag har inga vänner o sonen har inga vänner som han leker med.
    Vi har sonens farmor som han träffar några timmar varje fredag.
    Förutom det så går vi på många aktiviteter o så har han skolan. Han går i 2:a klass nu.

    Jag ska vara ärlig o säga att det har varit o är tufft. 
    Jag får bara straxt över 9000 kr inkl barnbidraget o då äter hyran upp hälften.
    Men jag handlar på loppis o är med på många skänkes-sidor på fb.
    Jag har lärt mig att hushålla på ett helt annat sätt.
    Jag går nu i tankarna att skaffa en stödfamilj så sonen får lära känna fler vuxna o även att jag får lite stöd.
    O mitt i detta så jobbar jag med att må så bra som möjligt.....lider av ångest o depp,...o att gå ner i vikt.
    O när alla utredningarna är färdiga o jag förhoppningsvis blir frisk igen, kommer jag så fort jag kommit ner i den vikt som krävs, att försöka få ett barn till.

    Låter säkert helsjukt i min situation o självklart tvekar jag om det är så klokt.
    Men jag vill verkligen ha ett barn till av rent egoistiska själ.
    När jag vart gravid så hade sonens pappa lämnat mig o jag vart knäckt på olika sätt. Jag skulle inte kunna få barn hade jag fått veta några år tidigare.
    Trots att barnet var så efterlängtat o välkommet, så fanns det svarta stunder där jag tvivlade o hade panik.Ville bara få *bort det*.
    Men när han sen vart född o sen dess........Han är mitt allt o min mening med livet.
    Trots att jag ibland gråter över hur trött jag är o jag sörjer hans *problem* så längtar o hoppas jag på att få vara med om lyckan om barn igen.

    Nästan alla tvekar när de väntar barn, hur efterlängtat det än ar.
    Det är en mognadsprocess o inställelse på något okänt.
    Tänker inte råda dig, utan bara två tankar......ett barn vs vänskap med ett ex?
    Han kan välja att vara aktiv pappa eller låta bli. Du kan ju i framtiden finna mannen o pappa till ditt barn.
    Du har åldern emot dig så detta kan mycket väl vara sista chansen. Är du verkligen villig att kasta bort den?

    Hade så gärna befunnit mig i din situation.
    Ta hand om dig/er.

  • Sommarsol

    Nu har jag inte tid att läsa igenom alla inlägg utan har bara läst trådstarten. Jag var måttligt intresserad av barn innan jag skaffade barn själv. Men när jag väl hade fått min dotter så är det faktiskt en av de mest fantastiska sakerna som hänt i mitt liv.  Jag älskar att gå på Universeum och Slottskogen, och köpa små gulliga mjukdjur till henne...och åka i barnbackarna och lära henne rida, och pyssla och allt annat. För henne är jag det viktigaste som finns och skulle något hända henne vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag är övertygad om att förutsatt att man lever ett liv så att man  klarar av att ta hand om barnet så är det ett beslut man aldrig ångrar.

    Och som någon sa, även om du är ensamstående just nu så kan ju det ändras. nu lever jag och min dotter tillsammans med min man och hans två barn sedan tidigare.

    Vad gäller barnets far så är det väl hans ansvar att se till att skydda sig om han absolut inte vill ha barn. Det skulle jag inte ha dåligt samvete för (förutsatt att du inte lurat honom).

  • Anonym (Jdh)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 22:43:44 följande:

    Om någon tar illa vid sig var det inte min mening. Jag kan inte ta hänsyn till om någon förälder tycker denna tråd är smärtsam. Jag postar i abort-delen i "känsliga rummet". Abort är smärtsamt. Både om man är förälder och framförallt den som står inför beslutet. Har man väldigt svårt för aborter som förälder kanske den här delen av forumet inte är bra att besöka?

    Familjeliv är bara namnet på forumet.


    Självklart är det så, men man ska heller inte bli förvånad över att det hugger i hjärtetrakten på andra. Du har rätt, men jag tycker att abortfrågor kunde diskuteras på andra forum och inte i ett forum som heter just Familjeliv, men det är en helt annan fråga och även helt OT här.
  • aldrigmer
    Anonym (Jdh) skrev 2014-11-28 09:58:22 följande:
    Självklart är det så, men man ska heller inte bli förvånad över att det hugger i hjärtetrakten på andra. Du har rätt, men jag tycker att abortfrågor kunde diskuteras på andra forum och inte i ett forum som heter just Familjeliv, men det är en helt annan fråga och även helt OT här.
    Vi diskuterar många saker som inte rör ett direkt familjeliv. Aborter förekommer i familjer. Aborter förekommer även utanför det som vanligen benämns med familj. Klart det ska tas upp. 

    Med all respekt för ofrivilligt barnlösa och deras, många gånger stora smärta, deras smärta är deras. TS problem är hennes. Barnlösas smärta minskar inte även om TS behåller barnet. Hon lägger sina inlägg i Abortdelen. Där kanske inte alla ska läsa. Man har alltid ett eget ansvar.
Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?