Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 21:15:10 följande:
Jag vet att detta är ett forum och många har skarpa åsikter. Lugn (mor) m.fl. Jag ska uppdatera men hoppas ni som är ivriga förstår att jag kämpar med att ta mig igenom detta och har haft mycket tunga dagar sedan jag skrev.
Jag är så tacksam för alla fina råd jag fått! Tack tack tack! Läser alla.
För de som inte läst tydligt från tidigare inlägg: Fick veta om graviditeten sent, eftersom vi har delad uppfattning om abort har vi pratat och besökt kurator några gånger för att fatta ett GEMENSAMT beslut som båda kan respektera, ett försök till abort HAR redan gjorts och jag VET hur fostret är utvecklat och att abort nu är en "förlossning", jag har tagit tid att se över hur ekonomi och praktiska lösningar skulle kunna/inte kunna fungera inför att behålla. Samtidigt som jag jobbar och pluggar. Allt detta har inte hunnits på en vecka...och jag har VÄGRAT att fatta ett ogenomtänkt beslut eftersom det som många säger handlar om ett "nu eller aldrig" för mig.
Så varför tvekar jag fastän "nu eller aldrig"? Därför att jag fortfarande inte anser att man kan få allt i livet hur gärna man än vill, ett livsåtagande som att bli förälder är inget jag själv vill göra utan att känna att jag har de förutsättningar jag anser ett barn vara värd. Ett barn kan inte leva bara på kärlek. Jag anser att det är otroligt oansvarigt att bli förälder med ett "det ordnar sig"-tänk. "Du ångrar aldrig ett barn" - nej självklart inte, det finns ingen ångervecka där. En abort då? Visst, men se till att få hjälp då? Gå igenom sorgen men låt den inte definiera ditt liv. Livet blir vad man gör det till. Finn nya vägar, kämpa för att må bra, precis som jag hade fått kämpa med allt som ensamstående förälder?
Jag är mycket trött och emot det "tänk-på-dig-själv-"samhälle vi lever i idag. Egoism är bra så länge det inte skadar någon annan. Och jag tänker på fler än mig här. Barnet - som jag inte vill vara egoistisk mot att behålla "för min skull" med en pappa som (just nu iallafall) inte önskar hen.
Pappan - som jag inte vill vara egoistisk mot genom att tvingas bli far
Pappans släkt - farmor/farfar osv.
Men självklart tänker jag även på MIG SJÄLV - hur jag än vänder och vrider på det är det JAG som måste klara av allt ansvar. Trygghet, ekonomi, mat på bordet, socialt nätverk osv. Jag känner mig oerhört orolig över att riskera både mitt eget och barnets välmående genom att bli ensamstående förälder.
Den enda tröst jag kommit fram till så här långt är att jag visat pappan så mycket hänsyn jag kan, lyssnat på honom, diskuterat för och emot. Och blir det så att jag behåller kan jag känna att jag gjort allt och respekterar hans åsikt.
Angående ett beslut. "Om du tvekar - behåll" Om jag tvekar - önskar jag verkligen barnet då? Borde jag inte känna ett övertygande "Inte en chans i världen att jag tar bort det!" istället?
Att fatta ett beslut nu är det absolut jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.
Jag tror att just för att du oroar dig så mycket och tänker till, så kommer du att bli en mycket ansvarsfull mamma!
Tänk på alla tonåringar som kör på med sina graviditeter, fast de inte har någon grund att stå på alls! Du har ju i alla fall din livserfarenhet, vuxna självständighet och din ansvarsfulla inställning, även om du inte har en hög och fast inkomst just nu. Men pengar ÄR inte allt - inte i ett land som Sverige där vi har ett socialt skyddsnät.
Du får ju föräldrapenning och kan vara hemma ett år som alla andra, och sedan kan barnet börja på dagis (även om det är tråkigt att det ska börja så tidigt, så dör det inte av det - det finns mycket värre öden). Om fp:n inte räcker så kan du gå till soc och komplettera upp med försörjningsstöd. Det är inget att skämmas för! Tänk så många invandrade familjer det finns som lever på bidrag, och skaffar barn på barn fast de ALDRIG bidragit med något här. Utan att skämmas. Då ska inte en svensk kvinna drivas till abort av sådana skuld- och skamkänslor!!!
Angående att du är ambivalent, så kan man vara det trots att man är gift och har allt i ordning, och barnet är planerat. Det är jättevanligt! Så att du tvekar betyder inte att du ska ta bort det. Du kommer att knyta an mera ju längre graviditeten fortskrider, och förbereda dig på mammarollen. Det sköter naturen om!
Lycka till nu!