När syskonet inte kommer.. Stressad, ledsen. Finns det någon annan i samma situation?

I stort sett alla sonens dagiskompisar har fått syskon nu, varav ett är fött samma vecka som mitt barn var beräknat.

Tycker dagishämtningen är det som känns jobbigast av någon anledning, trots att jag inte känner de andra mammorna särskilt väl. Kanske är det just att det känns lite sorgligt att många av dem lärt känna varandra när de varit föräldralediga, vilket jag antagligen aldrig kommer att vara igen.

Min som som just fyllt fyra kom till på första IVF-försöket (vi gjorde IVF pga manlig infertilitet).  Men något syskon ser det inte ut som om han kommer att få.

Vi har gjort fyra hormonbehandlingar och dessutom en frysåterföring. Under en lång tid tänkte jag inte på annat än på menscykler och allt vad det var. Hundra tusen gick behandlingarna på. Till slut, sista behandlingen, när jag och min sambo bestämt att vi ger upp efter detta,  blev jag gravid! Men efter halva graviditeten gick fostervattnet och jag var tvungen att göra abort. Det var fruktansvärt, det absolut värsta jag varit med om.

Jag tycker också det är jobbigt med allt tjat om syskon, det är som om folk tror det är fritt fram att fråga, bara för att man lyckats producera ett barn.

Jag trodde s.k. "sekundär barnlöshet" skulle vara mindre påfrestande än vad det faktiskt varit. När sonen var nyfödd tänkte jag "vad skönt att slippa pressen nästa gång vi ska göra IVF", men dels så vet man ju hur fantastiskt det faktiskt är att bli mamma och dels så rör det ju inte bara mig och min sambo längre, utan även vår son. Jag vill så gärna att han ska ha ett syskon.

Vi har lagt ner det här med syskon i nuläget. Det finns ett embryo i frysen vi eventuellt ska sätta in. Men jag har lidit av extremt illamående under bägge graviditeterna. Första graviditeten gjorde inte så mycket, då låg jag bara och såg på TV, men andra graviditeten var väldigt jobbig, eftersom jag inte kunde leka och umgås med min son, utan mest längtade tills han skulle till dagis igen.

Ja det gör jag. Särskilt när det har tagit såhär lång tid känns det inte rimligt för mig att jag ska sitta och tacka nej till alkohol flera dagar i månaden (man ska inte dricka pga andras förväntningar så klart, men jag tycker att det är extra jobbigt att ta alkoholfritt nu eftersom andra då kan tro att jag är gravid vilket jag ju tyvärr inte är...)

Istället tar jag graviditetstest samma dag som jag vet att det vankas vin om jag närmar mig BIM. tex imorse. Jag ska få mens eller plus imorgon/i övermorgon så jag testade imorse eftersom jag har en middag ikväll. Ingen antydan till plus och jag känner mig heller inte gravid... tror inte att det blev nåt den här månaden.

tummen upp!

Förstå måste ja säga att jag beklagar vad du har behövt gå igenom! fruktansvärt att få missfall så sent.

Sen håller jag med om att dagishämtningar är ett jobbigt tillfälle. Alla dessa mammor med små bebisar. jag har också många gånger sett dom i lekparken tillsammans med sina små och sina stora (som är jämnåriga med min).

Tycker också det är jobbigt att mitt barn frågar om jag har en bebis i magen (hände senaste igår). det är bara så ledsamt att behöva svara nej då...

Ja, jag dricker, men min man vill helst att jag ska avstå. Jag svarar att jag inte kan leva som gravid om jag inte är det, det är påfrestande nog som det är.

Det där känner jag igen mig i! Alla rullar in barnvagnar. Så fruktansvärt! Stupa på mållinjen nästan! Jag tycker också att detta är himla mkt bökigare andra gången, eftersom folk liksom förväntar sig att det ska komma syskon. Många vet ju om mina MF, så nu fattar ju folk att vi försöker. 

Jag tycker det är klokt att lägga grejer på is ett tag när det blir för mycket. Bättre att ta tag i det när ni båda känner att ni orkar. 

Samma här!

Har fått putmage efter semestern, så nu ser det ut som en liten gravidmage i vissa kläder. Det vill jag inte skylta med tillsammans med alkoholfritt!

Testade nu imorse. Ej gravid o mensen har fortfarande ej kommit.

Oscarsmamma: samma här... Trist.