Hej och välkomna alla gravida. :)
Tänkte att jag startar en tråd för oss som är beräknade i maj. Jag är beräknad till 1 maj med andra barnet. Storebror är född 15 april 2014 så det blir lite över två år mellan ettan och tvåan om allt går som det ska. :)
Fritt att diskutera och ställa frågor om allt som rör gravitideten och allt däromkring.:) Trevlig ton såklart! Har man något negativt i tankarna, håll det för dig själv. ;)
Vart ute och gått 5km idag, allt för att de ska komma igång. Har bara resulterat i svår foglossning än så länge.. Sååå tråkigt.
Jag tror att allt mitt stannade av helt pågrund av min stora sorg över min stora dotter som vill flytta till sin pappa. Grät hela kvällen igår och imorse och går runt med en klump i magen och sten i bröstet hela tiden. Har inte haft några förvärkar idag. För mycket adrenalin och stress i kroppen för att någon bebis ska kunna komma ut. Jag som skulle ha en så lugn och energigivande helg inför igångsättning på måndag. Blir pannkaka av alltihop, blääää.
Lider med dig.. Många dagar att gå över.. Trivs för gott där inne helt enkelt :)
Hur stor va första bebisen?
Wow hur mår du mentalt då?? Jag har gått 8dagar över nu och mår kasst , mest för att jag är så rädd att bebisen inte mår bra och att jag hört att om det blir igångsättning är det värre än naturligt sätta igång. Min kompis fick sin bebis idag (en dag tidigare än beräknat) och när jag hörde det bara grät jag av typ avundsjuka?! Helt störda känslor här hehe har varit lugn hela min graviditet och tänkt att jag kommer fixa detta mentalt men nu är jag helt förstörd och skit rädd:((
Jag mår ok. Det är drygt, men bara att gilla läget.
Var inte orolig för din bebis. Så länge du känner rörelse är det bra. Känner du inte rörelse, eller mindre, åk in till FL och kolla upp det. Du ligger där en timme med apparater som mäter rörelse och sammandragningar under ca 1 h.
Igångsättning är inget farligt eller "värre" så. Så där har du nog hört lite tokigt. Bebisen kan ju inte vara där inne hur länge som helst, även om den här verkar vilja det haha. Jag blev igångsatt förra gången också pga vattenavgång (eller värkstimulerande dropp fick jag nog, värkarna kom och gick... ).
Jag förstår verkligen vad du menar när du berättar om att andra föder, men inte du, och hur det känns. Folk beräknade efter mig har fött för längesedan. Det tar på en.
Kämpa på, även om det är tufft. Varje dag känns som en evighet (I know), men det blir snart din tur.
Jag tror att allt mitt stannade av helt pågrund av min stora sorg över min stora dotter som vill flytta till sin pappa. Grät hela kvällen igår och imorse och går runt med en klump i magen och sten i bröstet hela tiden. Har inte haft några förvärkar idag. För mycket adrenalin och stress i kroppen för att någon bebis ska kunna komma ut. Jag som skulle ha en så lugn och energigivande helg inför igångsättning på måndag. Blir pannkaka av alltihop, blääää.
Det kan ju vara någon typ av fas där hon vill bryta sig loss...Det behöver inte alls betyda att ni kommer få en sämre relation... efter lite tid kanske hon dessutom vill komma tillbaka och bo hos dig igen. Förstår att det är jättejobbigt!! Men försök ändå att stötta henne i beslutet, det tror jag att du har ut mest av själv.. samtidigt som du såklart ska säga att du kommer sakna henne oxå.
och vad bebben anbelanger så kommer din kropp att lösa det ändå, var uppmärksam på tecken på depression nån vecka efteråt bara, så inte allt detta gör att du drabbas av förlossningsdepression. (För då finns bra hjälp att få) styrkekramar!!!!
. Jag ska stötta beslutet även om jag just nu bara hatar hela världen, jag har redan sagt att hon får flytta om hon mår bättre av det och ändå visat att jag är ledsen över att hon inte vill bo här.
Mannen tycker vi ska prova färdknappen, har de funkat för någon?
Min man vill inte prova färdknäppen, har inte haft sex på evigheter...han tycker det känns så fel när bebisen ligger så långt ner :(
Nu är de gjort, vi får hålla tummarna.