Sarah32 skrev 2016-04-10 15:55:04 följande:
Jag känner så igen mig i din beskrivning! Vi känner också att vi knappt har några att umgås med längre, vi är i en helt egen fas i livet när vi inte passar in någonstans. Vi passar inte bland småbarnsfamljerna och inte bland singelkompisarna och kroglivet.....tur att man är två indetta och har varandra! Men det är påfrestande att känna att åren bara rinner förbi och att man inte riktigt kan ta vara på dem. Jag tror inte att någon som inte har gått igenom detta ens kan föreställa dig vad det handlar om. Önskar jag hade en vän IRL att träffa och prata med, som hade liknande erfarenheter, men det känns skönt att iallafall kunna ventilera här med er andra som verkligen vet vad det handlar om.
Precis så. Det är nog mest jag som dragit mig undan. Orkar inte med det helt enkelt. Vi har inga singelkompisar kvar heller. Alla dom har också blivit ihop och skaffat barn och rusat förbi oss i livet.
Jag har en vän som varit barnlös länge. Nu blev de gravida och även om det verkligen är deras tur så kan jag inte hantera hur hon trycker upp sin graviditet i allas ansikten. Det är allt hon skriver om på FB och Instagram. Det blev för mycket för mig även om jag vet att de har haft det jättekämpigt.
En annan jättenära vän kunde inte förstå varför jag inte kunde vara glad för deras skull nu när de blev gravida på första försöket. Hon jämförde det med att hon visste hur det var att vilja ha något som någon annan har (typ jobb eller hus).
Det blir svårt att umgås med folk när de inte ens kan förstå hur pass tungt det är. Vi kanske aldrig kommer kunna bilda familj, och då måste vi förmodligen omvärdera allt vi byggt upp hittills. Det är tungt för relationen också. Vilka är vi isåfall, och vad gör vi då?
Nu blev det dystert här på kvällskvisten. Vi har såklart även jättefina vänner som lyssnar och förstår. :)