Ej beviljad ledighet

1. Se över ditt eget sätt att uttrycka dig (tex i detta inlägg) innan du börjar kasta stenar i glashuset där du befinner dig. Mina inlägg är inte "värre" än det du skriver här.

2. Håll reda på vad du själv skriver, i inlägg #86 skriver du att du var den enda föräldern på den arbetsplats du refererade till och där du var chef.

3 och 4 Som jag skrivit tidigare, jag bryr mig inte om anledningen du hade för att ta dina barn ur skolan för att åka på semester, och inte heller om det var med skolans goda minne eller inte. Det jag reagerade på var att du far med osanning och inte har hållbara, ärliga argument, när du hävdar att du som förälder inte kunde få semester när barnen hade skollov någon gång på hela året och därför tvingades att åka på semester under skoltid.

Och som sagt, pröva på att vara ärlig med varför du gör saker om du nu skall gå in i en tråd och förklara/försvara varför föräldrar väljer att prioritera semester framför skola. Du vinner mycket mer respekt då än om du skall utmåla dig själv som ett offer för situationen när det handlar om dina egna val.

Egentligen borde jag inte. ...men jag har aldrig skrivit att jag var den enda föräldern på arbetsplatsen

Jag var den enda föräldern åt mina barn.

Och det finns inget i Nina svr dom i te är söt. Sen art du väljer eller tolkar mig med flera utifrån dina färgade ögon är en annan sak.

Offer har jag aldrig någonsin påstått utifrån att jag i te vissa år kunde ta semester ( don tolknig). Däremot hade jag ett sånt jobb helt enkelt.

Du läser genom dina "färgade ögon" och jag genom mina. Att ifrågasätta sanningshalten i vad någon skriver är inte att vara elak. Den som då känner sig angripen kanske skall fundera på varför hen reagerar som hen gör.

Så du var ensamstående utan barnens pappa på något sätt närvarande?

Det gör det ju ännu märkligare att du som chef inte kunde lägga schemat så att dina barn åtminstone kunde få EN lovvecka under året tillsammans med sin mamma. I andra trådar har du ju dessutom antingen hävdat att, vad gäller ex.vis julledighet, det löste sig med att andra på din arbetsplats jobbade eller att du tog ut föräldradagar (men med kollegornas goda minne). Det är ju anmärkningsvärt att du då här säger att du under något/några år inte kunde få ut en enda semestervecka i samband med dina barns femton skollovsveckor.

Du gjorde valet att några gånger prioritera semester med släkten framför barnens skola, fine, stå för det då. Men kom inte och påstå att det var för att du inte kunde få semester vid någon av dina barns femton lovveckor.

Jag tycker det är tragiskt att skolan har blivit så nedprioriterad att föräldrar tar sina barn från skolan för att göra en nöjesresa. Det signalerar att skolan inte är så viktig.

Sedan lär man sig normalt sett inte alls lika mycket på en nöjesresa som i skolan. De flesta åker på rena solsemestrarna,vad ska man lära sig vid poolen som man inte kan lära sig i skolan? Även vid storstadssemesterar så fokuseras det vanligtvis på nöjen även om man kanske går på ett och annat museum. Jag har aldrig varit med om att man umgås i större omfattning med lokalbefolkningen på en semester.

Som chef har man ofta ett lite mer ansvar. Vissa år var tuffare än andra att få ihop det. Förstår att det kan vara svårt att förstå om man aldrig haft ett sånt jobb.

O ja jag var helt själv med barnen

Som chef har jag insett att både mina medarbetare och jag behöver vara lediga eftersom den sociala biten/privatlivet också påverkar måendet på arbetet och den arbetsinsats en lägger in. Så även om jag inte prioriterar att själv vara den som först får ledigt vid storhelger eller de mest populära sommarsemesterveckorna, så nog kan jag vara ledig några av barnens femton skollovsveckor.

Ni måste ha varit extremt underbemannade alternativt ha anställt fullblodsegoister som inte unnade dig någon ledig tid efter dina behov om du verkligen inte lyckades få semester som sammanföll med en enda skollovsvecka.

Jag förstår att du inte längre har den chefsbefattning du hade. Den som helt utplånar sig själv och inte kan inse att en själv också måste kunna må bra håller inte i längden som chef.

Själv har jag en stor arbetsgrupp och avancerar i chefsställning eftersom jag anses kompetent på det jag gör.

Beklagar dina barn då, om det är som du säger, eftersom jag antar att de fick vara på fritids varenda lov (om nu inte någon släkting förbarmade sig över dem så de fick ledigt i alla fall någon vecka när alla andra var på skollov) under ett helt år.

Du kan vara lugn. Mina barn har haft en bra barndom och vi har haft mycket ledighet ihop.

Mitt chefskap behöver du inte heller oroa eller raljera över, även jag har avancerat.

Jag har också lärt mig att det är olika förutsättningar i olika branscher och jag skulle aldrig benhårt utala mig på det oerhört trista sätt du gör här. Ett tips för din egen utveckling kanske.

Men Anonym (Ingrid); du skriver helt anonymt och börjar nu t o m hänvisa till vad någon som inte är anonym skriver i andra trådar...? Du börjar nu framstå både som lite tjatig och lite irriterande.

Vad bra, då var det kanske inte så många år som det verkade på dina tidigare inlägg som du inte fick ledigt någon enda av dina barns femton skollovsveckor.

Jag raljerade inte över ditt chefskap, men om det är som du skriver att du under något/några år inte kunde ta semester en enda av dina barns skollovsveckor så borde du kanske fått höra av din chef att du skulle behöva tänka på dig själv också.

Att vara ensamförälder och inte kunna få ut en enda semestervecka samtidigt som barnen hade lov låter hemskt tråkigt. Självklart kan en inte vara ledig alla barnens skollov, men att inte kunna ge barnen ledigt tillsammans med en själv under någon av de veckor när kompisarna åker iväg på familjesemestrar skulle i alla fall jag ha tyckt var extremt sorgligt.

Om du nu tycker att jag uttrycker mig "benhårt" när jag skriver att dina underställda måste ha varit fullblodsegoister eller att ni måste ha haft svårt att rekrytera personal eftersom du aldrig fick semester i samband med skollov så kunde du ju bemöta det och berätta hur det verkligen var istället för att bara anklaga mig för att inte förstå din bransch.

Sen kanske du skall titta över hur du själv uttrycker dig. Att (som du gjorde i inlägg #104) insinuera att andra inte har chefserfarenhet kan ju lätt låta som ett försök att hävda sig och tro sig om att vara bättre än någon annan.

Jag HAR redan berättat hur det verkligen men du verkar inte ta in . Att du sen antyder att jag hävdar mig får stå för dig. Det var du som bad om en förklaring o sen duger den liksom inte....

Nej, vi brukar inte ha umgåtts med lokalbefolkningen, det har du helt rätt i.

Förra hösten reste vi till Israel. Inga museum, intressanta utgrävningar eller så. En "ren solsemester" skulle man väl kunna säga. Så vad lärde vi oss under de 3 veckorna? (VI, det var ett intensivt lärande för oss alla!) Mycket fakta om tex Döda havet och korallrev tex. Men faktan var inte det viktigaste. Upplevelserna, hur känns det egentligen att flyta i 33% saltlösning? Man flyter - det vet ju alla. Men det blir liksom oljigt på kroppen. Det svider i vartenda litet sår. Att få vattnet i ögonen är fruktansvärt. Man måste lägga sig försiktigt i vattnet. Det är väldigt svårt att sätta ner fötterna på botten när man vill ta sig upp. Osv i all oändlighet...

Erfarenheterna väcker en nyfikenhet och vilja att förstå, något man verkligen inte får i samma utsträckning av att läsa/se en film. Och det man sedan lär sig stannar lättare kvar i minnet pga att det känns meningsfullt och att det finns ett sammanhang att hänga upp faktan på.

Sedan fick vi många erfarenheter av vapen, oroligheter, militärer osv. Vilka känslor skapar det? Frågor som vad som skapar trygghet, kan vapen vara en trygghet? Olika länders lagstiftningar och bakgrunden till dessa. På ett helt annat plan är deras jämnåriga funderar.

Resan väckte också tankar kring olika folkslag och konflikter i mellanöstern. Varför är det så svårt att samsas osv. Filmerna som skolan länkade om FN, andra världskriget osv fick en annan innebörd när vi var där nere.

Kunskap får man på så många sätt. För MIG behöver det inte vara guidade turer, museum och historiska föreläsningar för att man ska kalla det kunskap. Man upplever något, blir nyfiken och tar reda på mer. Man funderar tillsammans.

Men det blir ju naturligtvis det man gör det till också.