Delilah2001 skrev 2017-02-05 12:18:23 följande:
Jo, man förstår ju dem med. Min stora är ensambarn här varannan vecka, då lillebror är hos pappa. Då brukar han och hans kompisar hänga här hos oss just för att få vara ifred och slippa småsyskon. Nu blir inget sig likt, och han har svårt för förändringar, och har alltid haft...
Min sambo hade han svårt för, och har fortfarande inte helt accepterat. Inte han som person, utan själva situationen. Pinsamt att förklara för kompisarna om "mammas pojkvän" osv.
Usch, jag tycker synd om honom när jag skriver det här. Förrförra hösten när jag var gravid minns jag att jag skrev en tråd här på familjeliv om just detta, att sonen inte ville veta av vare sig sambon eller nytt syskon. Folk var verkligen inte snälla i den tråden, jag var egoistisk och borde göra abort, och stackars sonen, vad pinsamt med en så gammal mamma som skaffar barn med ännu en pappa osv. osv
Fy vad ledsen jag blev! Gravid hormonerna gjorde sitt till också. Graviditeten slutade med missfall, och sonen gjorde ingen hemlighet av att han hoppades att vi inte skulle försöka igen.
Dottern har svårt för förändringar, men numera mer balanserad i diagnos medicinering och pubertet äntligen! Däremot så är nåt fel så är de såklart min makes fel ;) hon får rya o spela ut men ryter han ifrån så får man höra det nån vecka senare att han ska inte tro han bestämmer! Däremellan så är ju faktiskt honom hon ringer om de e nåt i skolan mm. Jag får ju min 4:e med 3:e pappan, dessutom 37 år gammal. Men så är livet ibland och de barnen man har
Blir ju inte mindre värda man får va noga med att visa o berätta det bara!