Läser i andra trådar att vi är några som plussat efter våra ivf nu i mars. Tänkte starta upp denna tråden så att vi kan fortsätta att följa varandra till BF.
Har gjort vår första ivf på rmc med det korta protokollet. Vi plussade på vår TD den 31 mars och är vår första gemensamma graviditet. Min sambo har en dotter sedan innan. Vårt första UL är inbokat till den 5 maj. Längtar såååååå mycket att få se vår lilla grodd då!!
Jag hade ju inte tänkt testa före det datum kliniken satt, men så gjorde jag ju det ändå. Och nu är jag istället jätteorolig och vill testa varje dag för att se att det verkligen är sant. Beställde just 10 billiga tester, för det känns inte som att jag kan köra CB digital varje dag bara för att lugna mig. Hjälpanes! Nån som känner igen sig? Jag blev tydligen testoman helt plötsligt...
Jo då, jag känner igen mig... Testade i och för sig inte så många gånger och testade första gången bara några dagar innan testdag. Men viljan att testa var stark, var orolig att det skulle bli svagare ff a då jag hade rosa flytningar ganska länge. Om man testar ofta tror jag nojan går över i att analysera styrkan på strecken då de blir starkare m stigande HCG eller så nojar man över något annat. Jag hade svårt att inte oroa mig de första veckorna, det avtog dock mer och mer med ökande graviditetssymtom och när mina rosa flytningar och blödningar försvann. Illamåendet kändes faktiskt som en befrielse, tror inte många håller med mig om det.... men det var på något sätt mitt tecken på att det var som det skulle. Oron är naturlig i denna process men den kommer minska, byta skepnad och variera i styrka. Försök ta en dag i taget, det hjälper mot det mesta.
Först vill jag bara varna för långt och deppigt inlägg. Men alltså, redan när vi bestämde oss för att försöka få barn visste vi att det inte skulle gå lätt och att vi skulle behöva hjälp iom min PCOS. Jag lovade mig själv att inte låta mig bli för uppslukad av processen, hålla fötterna på jorden och inte tänka att barn var hela världen utan att det skulle vara en enorm bonus om det väl lyckades och det har gått bra och jag har hållit huvudet kallt. Sen blev jag gravid? och sen dess har jag blivit just den där hispiga människan jag lovade mig själv att inte bli. Jag har pendlat mellan enorm lycka över att jag, jag som längre än jag vågat erkänna för mig själv varit livrädd för att jag aldrig skulle kunna få bli mamma, faktiskt kunde bli gravid. Och mellan en enorm oro för att mista detta lilla liv. Jag har varit så orolig att varenda lilla känning har analyserats och googlats upp och jag har flera nätter legat sömnlös när jag känt något annorlunda och varit rädd för missfall. Jag har haft två ordentliga blödningar, varav en mycket kraftig, och fallit ner i bottenlös förtvivlan och varit övertygad om missfall. Jag har gått omkring med den här oron hela tiden mer eller mindre. Förra veckan kände jag barnet för första gången ordentligt och en enorm glädje spred sig över mig. Jag började våga tro på riktigt att det faktiskt fortfarande lever, att det faktiskt är mitt blivande barn där inne som växer och rör sig. Jag började känna mig lugn och glädja mig över graviditeten igen. Började våga titta på barnvagnar och planera inköp. Tänkte att nu har jag kommit så pass långt i graviditeten att den här oron som förpestar hela graviditeten försvunnit, så där som jag alltid tänkt att det ska vara när man är gravid. Men nu har jag inte känt barnet ordentligt på flera dagar, känner eventuellt det där lilla fladdret någon gång då och då som jag kände innan de mer ordentliga buffarna, men jag vet inte. Plus att jag tidigare i flera veckor har varit orolig för att jag läcker fostervatten då det mer eller mindre jämt kommer ut någon vätska som gör att jag får byta underkläder konstant eller gå med trosskydd och igår när jag hade överansträngt mig så hade det kommit mycket mer vätska än vanligt. Självklart blev jag direkt övertygad om att det var fostervatten igen och att barnet har dött i magen. Och idag på jobbet tyckte jag att jag kände att det rann lite också, plus att jag hade lite ont i livmodern/magen? och jag blir livrädd och klämmer fram en lögn till kollegorna om att jag måste blivit magsjuk och springer hem för jag klarar bara inte av att sitta där på jobbet och vara så orolig. Det hände ingenting hemma såklart, även om det fortfarande är blötare än vanligt i trosorna. Jag ringde min bm som trodde att det bara var vattniga flytningar men hon bokade in mig på ett läkarbesök imorgon så jag skulle slippa oroa mig. Men alltså, vem är den här människan?? Jag har alltid varit den som inte hispar upp sig, som tar det mesta med lugn, som inte sjukar sig från jobbet för ingenting. Jag har tänkt att det inte är hela världen om jag inte kan få några barn, även om det skulle vara väldigt tråkigt så har jag aldrig sett mig som en person vars hela liv hängde på det. Men allt som kretsar i mitt huvud nu är det här lilla barnet i mig, om det fortfarande lever, om det kommer kunna få stanna, om något kommer hända med det? Och jag blir så trött på mig själv, jag orkar inte med mig! Jag vill bara gå i ide och vakna upp i november när det är dags att föda. Jag tror det det är för att det är så nära nu, jag är faktiskt gravid, jag har tagit mig över 12 veckor, jag har genomlidit en massa graviditetssymtom? Att aldrig lyckas bli gravid skulle vara en sak, om än väldigt tråkig, men att vara gravid och bli så glad och att faktiskt våga börja tro på att det kommer hända och sen bara få det bortryckt ifrån sig? det skulle kännas så utomordentligt grymt. Och även om jag nu är i vecka 19 så känns det så långt borta och otroligt att det faktiskt skulle kunna gå hela vägen. Ursäkta detta mastodontinlägg men jag var bara tvungen att få ur mig allt på något sätt.
Först vill jag bara varna för långt och deppigt inlägg. Men alltså, redan när vi bestämde oss för att försöka få barn visste vi att det inte skulle gå lätt och att vi skulle behöva hjälp iom min PCOS. Jag lovade mig själv att inte låta mig bli för uppslukad av processen, hålla fötterna på jorden och inte tänka att barn var hela världen utan att det skulle vara en enorm bonus om det väl lyckades och det har gått bra och jag har hållit huvudet kallt. Sen blev jag gravid? och sen dess har jag blivit just den där hispiga människan jag lovade mig själv att inte bli. Jag har pendlat mellan enorm lycka över att jag, jag som längre än jag vågat erkänna för mig själv varit livrädd för att jag aldrig skulle kunna få bli mamma, faktiskt kunde bli gravid. Och mellan en enorm oro för att mista detta lilla liv. Jag har varit så orolig att varenda lilla känning har analyserats och googlats upp och jag har flera nätter legat sömnlös när jag känt något annorlunda och varit rädd för missfall. Jag har haft två ordentliga blödningar, varav en mycket kraftig, och fallit ner i bottenlös förtvivlan och varit övertygad om missfall. Jag har gått omkring med den här oron hela tiden mer eller mindre. Förra veckan kände jag barnet för första gången ordentligt och en enorm glädje spred sig över mig. Jag började våga tro på riktigt att det faktiskt fortfarande lever, att det faktiskt är mitt blivande barn där inne som växer och rör sig. Jag började känna mig lugn och glädja mig över graviditeten igen. Började våga titta på barnvagnar och planera inköp. Tänkte att nu har jag kommit så pass långt i graviditeten att den här oron som förpestar hela graviditeten försvunnit, så där som jag alltid tänkt att det ska vara när man är gravid. Men nu har jag inte känt barnet ordentligt på flera dagar, känner eventuellt det där lilla fladdret någon gång då och då som jag kände innan de mer ordentliga buffarna, men jag vet inte. Plus att jag tidigare i flera veckor har varit orolig för att jag läcker fostervatten då det mer eller mindre jämt kommer ut någon vätska som gör att jag får byta underkläder konstant eller gå med trosskydd och igår när jag hade överansträngt mig så hade det kommit mycket mer vätska än vanligt. Självklart blev jag direkt övertygad om att det var fostervatten igen och att barnet har dött i magen. Och idag på jobbet tyckte jag att jag kände att det rann lite också, plus att jag hade lite ont i livmodern/magen? och jag blir livrädd och klämmer fram en lögn till kollegorna om att jag måste blivit magsjuk och springer hem för jag klarar bara inte av att sitta där på jobbet och vara så orolig. Det hände ingenting hemma såklart, även om det fortfarande är blötare än vanligt i trosorna. Jag ringde min bm som trodde att det bara var vattniga flytningar men hon bokade in mig på ett läkarbesök imorgon så jag skulle slippa oroa mig. Men alltså, vem är den här människan?? Jag har alltid varit den som inte hispar upp sig, som tar det mesta med lugn, som inte sjukar sig från jobbet för ingenting. Jag har tänkt att det inte är hela världen om jag inte kan få några barn, även om det skulle vara väldigt tråkigt så har jag aldrig sett mig som en person vars hela liv hängde på det. Men allt som kretsar i mitt huvud nu är det här lilla barnet i mig, om det fortfarande lever, om det kommer kunna få stanna, om något kommer hända med det? Och jag blir så trött på mig själv, jag orkar inte med mig! Jag vill bara gå i ide och vakna upp i november när det är dags att föda. Jag tror det det är för att det är så nära nu, jag är faktiskt gravid, jag har tagit mig över 12 veckor, jag har genomlidit en massa graviditetssymtom? Att aldrig lyckas bli gravid skulle vara en sak, om än väldigt tråkig, men att vara gravid och bli så glad och att faktiskt våga börja tro på att det kommer hända och sen bara få det bortryckt ifrån sig? det skulle kännas så utomordentligt grymt. Och även om jag nu är i vecka 19 så känns det så långt borta och otroligt att det faktiskt skulle kunna gå hela vägen. Ursäkta detta mastodontinlägg men jag var bara tvungen att få ur mig allt på något sätt.
Först vill jag bara varna för långt och deppigt inlägg. Men alltså, redan när vi bestämde oss för att försöka få barn visste vi att det inte skulle gå lätt och att vi skulle behöva hjälp iom min PCOS. Jag lovade mig själv att inte låta mig bli för uppslukad av processen, hålla fötterna på jorden och inte tänka att barn var hela världen utan att det skulle vara en enorm bonus om det väl lyckades och det har gått bra och jag har hållit huvudet kallt. Sen blev jag gravid? och sen dess har jag blivit just den där hispiga människan jag lovade mig själv att inte bli. Jag har pendlat mellan enorm lycka över att jag, jag som längre än jag vågat erkänna för mig själv varit livrädd för att jag aldrig skulle kunna få bli mamma, faktiskt kunde bli gravid. Och mellan en enorm oro för att mista detta lilla liv. Jag har varit så orolig att varenda lilla känning har analyserats och googlats upp och jag har flera nätter legat sömnlös när jag känt något annorlunda och varit rädd för missfall. Jag har haft två ordentliga blödningar, varav en mycket kraftig, och fallit ner i bottenlös förtvivlan och varit övertygad om missfall. Jag har gått omkring med den här oron hela tiden mer eller mindre. Förra veckan kände jag barnet för första gången ordentligt och en enorm glädje spred sig över mig. Jag började våga tro på riktigt att det faktiskt fortfarande lever, att det faktiskt är mitt blivande barn där inne som växer och rör sig. Jag började känna mig lugn och glädja mig över graviditeten igen. Började våga titta på barnvagnar och planera inköp. Tänkte att nu har jag kommit så pass långt i graviditeten att den här oron som förpestar hela graviditeten försvunnit, så där som jag alltid tänkt att det ska vara när man är gravid. Men nu har jag inte känt barnet ordentligt på flera dagar, känner eventuellt det där lilla fladdret någon gång då och då som jag kände innan de mer ordentliga buffarna, men jag vet inte. Plus att jag tidigare i flera veckor har varit orolig för att jag läcker fostervatten då det mer eller mindre jämt kommer ut någon vätska som gör att jag får byta underkläder konstant eller gå med trosskydd och igår när jag hade överansträngt mig så hade det kommit mycket mer vätska än vanligt. Självklart blev jag direkt övertygad om att det var fostervatten igen och att barnet har dött i magen. Och idag på jobbet tyckte jag att jag kände att det rann lite också, plus att jag hade lite ont i livmodern/magen? och jag blir livrädd och klämmer fram en lögn till kollegorna om att jag måste blivit magsjuk och springer hem för jag klarar bara inte av att sitta där på jobbet och vara så orolig. Det hände ingenting hemma såklart, även om det fortfarande är blötare än vanligt i trosorna. Jag ringde min bm som trodde att det bara var vattniga flytningar men hon bokade in mig på ett läkarbesök imorgon så jag skulle slippa oroa mig. Men alltså, vem är den här människan?? Jag har alltid varit den som inte hispar upp sig, som tar det mesta med lugn, som inte sjukar sig från jobbet för ingenting. Jag har tänkt att det inte är hela världen om jag inte kan få några barn, även om det skulle vara väldigt tråkigt så har jag aldrig sett mig som en person vars hela liv hängde på det. Men allt som kretsar i mitt huvud nu är det här lilla barnet i mig, om det fortfarande lever, om det kommer kunna få stanna, om något kommer hända med det? Och jag blir så trött på mig själv, jag orkar inte med mig! Jag vill bara gå i ide och vakna upp i november när det är dags att föda. Jag tror det det är för att det är så nära nu, jag är faktiskt gravid, jag har tagit mig över 12 veckor, jag har genomlidit en massa graviditetssymtom? Att aldrig lyckas bli gravid skulle vara en sak, om än väldigt tråkig, men att vara gravid och bli så glad och att faktiskt våga börja tro på att det kommer hända och sen bara få det bortryckt ifrån sig? det skulle kännas så utomordentligt grymt. Och även om jag nu är i vecka 19 så känns det så långt borta och otroligt att det faktiskt skulle kunna gå hela vägen. Ursäkta detta mastodontinlägg men jag var bara tvungen att få ur mig allt på något sätt.
Testade idag på RD 10 med två st tvådagars 
Obs på eftermiddagsurin! Må nu detta inte resultera i ännu ett MF...
Tack Popetot och minaimaginärabarn! Jag hade en riktig dipp igår men det känns bättre idag! Läkaren var inte den trevligaste jag stött på, hon ifrågasatte i princip vad jag gjorde där, men undersökningen visade att jag hade väldigt mycket flytningar, mer än normalt, vilket antagligen beror på obalans i underlivet. Så har fått antibiotika utskrivet. Jag fick också se att hjärtat på bebisen slog och att den levde och att det fanns fostervatten. Och imorgon är det dags för RUL och om allt ser bra ut då har jag lovat mig själv att börja slappna av och njuta av graviditeten!
Och sen vill jag säga välkommen till er nya i tråden och grattis till era graviditeter!
Tack Popetot och minaimaginärabarn! Jag hade en riktig dipp igår men det känns bättre idag! Läkaren var inte den trevligaste jag stött på, hon ifrågasatte i princip vad jag gjorde där, men undersökningen visade att jag hade väldigt mycket flytningar, mer än normalt, vilket antagligen beror på obalans i underlivet. Så har fått antibiotika utskrivet. Jag fick också se att hjärtat på bebisen slog och att den levde och att det fanns fostervatten. Och imorgon är det dags för RUL och om allt ser bra ut då har jag lovat mig själv att börja slappna av och njuta av graviditeten!
Tack Popetot och minaimaginärabarn! Jag hade en riktig dipp igår men det känns bättre idag! Läkaren var inte den trevligaste jag stött på, hon ifrågasatte i princip vad jag gjorde där, men undersökningen visade att jag hade väldigt mycket flytningar, mer än normalt, vilket antagligen beror på obalans i underlivet. Så har fått antibiotika utskrivet. Jag fick också se att hjärtat på bebisen slog och att den levde och att det fanns fostervatten. Och imorgon är det dags för RUL och om allt ser bra ut då har jag lovat mig själv att börja slappna av och njuta av graviditeten!