en ny tråd för oss som fått missfall

angiee: Usch vad trist för dig!! Krya på dig och hoppas du snart är frisk   

Hej på er,
här kommer en till som fått missfall (för 2 veckor sedan), och denna gång i V9. Allt kom ut, tror jag, och var stort som en apelsin Jag mår fortfarande inget vidare. Min mage är fortfarande svullen och öm. Hur länge känner man så?
För att inte tala om att min kropp fortfarande verkar ta till sig a l l mat och läger det sedan som en trevlig hylla runt midjan.
*suck

kiwi: Beklagar ditt missfall Det där med att kroppen tar till sig all mat, känner jag igen. Det tar lite tid innan kroppen har återställt sig! Låt det ta sin tid är mitt råd till dig! Kram.

Hej.
Till Braxton, jag fick missfall i vecka nio jag var ganska säker på att allt kom ut och ringde till min barnmorska dagen efter, hon sa att jag kunde komma in och kolla om jag var orolig men om jag inte fick feber eller ont eller blödde väldigt mycket skulle kroppen skött allt själv. Jag tycker att man skall åka in om man känner att det behövs. Jag ville inte att de skulle pilla mer där nere... Nu har det gått en månad och mensen kom tillbaka idag!
Jag beklagar ditt missfall. Kram!

Och till alla andra, det blir vår tur nästa gång!!! Lycka till =)

Jag undrar hur ni mår/har mått nu efter missfallet. Jag kan var glad en stund, för att sen plötsligt bara falla... Oc hbli jätteledsen, nästan ångestledsen Vissa stunder förstår jag att det inte var meningen att J skulle få syskon nu, att det var nåt fel på fostret. För att sen inte fatta jag faktiskt inte har en bebis i magen nån mer. Skitjobbigt

Har pratat med bm. Hon tyckte att ajg skulle åka in till lasarettet. Gjorde ett försök, själv, stod på stan och väntade på bussen... för att sen springa hem igen.
Imorgon bitti följer pappan med iaf. Vill inte ka själv.
Så då gör ajg ett nytt försök.

Hej tjejer! Jag mår inte heller så bra just nu, ska få träffa en kurator på onsdag. Har sådan fruktansvärd ångest, känns som om allt är mitt fel. Varför kan jag inte behålla ett barn längre än till v5. Vet att många har varit med om mycket värre. Men jag måste komma förbi den här känslan för att inte oroa mig för mycket nästa gång jag blir gravid. Hoppas ni andra mår bra!

Limas och Braxton: nej, bra mår vi nog inte. Iaf inte jag. Jag träffade en läkare på kliniken som jag gjort utredning på och kunde inte säga ett ord, bara grät och blev arg på honom. Jag klarar inte att vara själv utan har någon hos mig här hela tiden så att jag kan prata om det som hänt. Det är jättejobbigt när jag inser att jag inte har nåt i magen, jag vill klappa den som jag gjorde förut Det är verkligen tomt, men ibland orkar jag inte tänka på det för jag orkar inte känna smärtan...

Jam, usch... ja, det här är skitjobbigt..Känns så tomt i hela kroppen på nåt vis. Du hann gå längre än jag, jag hade bim idag. Men visste att den lill* fanns där p åen gång då h*n blev till.
Jag rår inte för det... men på nåt vis så vill jag hoppas ändå att den lill* klarat sig. Vill liksom inte tro det här Ena sekunden så hoppas jag liiite, andra sekunden faller jag tillbax till verkligheten och inser att det är kört och blir så ledsen.

Styrkekram till dig jam. Vi får alla stötta varandra.

Förstå mig rätt nu, men det är bra att ni är ledsna och sörjer. Ni måste bara förstå vad ni sörjer och att det faktiskt är tillåtet. Det är inte fel på er för att ni får missfall och ni är inte okvinnliga! Ni har bara haft otur, liksom många andra kvinnor. Jag känner fler kvinnor som fått missfall, än kvinnor som inte fått det.

Ni ska inte skämmas för att ni fått missfall, ni har ju inte medvetet orsakat dem, eller hur? Jag tycker att ni ska vara uppriktiga mot er omgivning och berätta för nära och kära vad ni gått igenom. Kanske inte just nu, men längre fram. Då får ni stöttning och slipper alla hurtiga frågor om när ni ska ha barn. Gud vad jag hatar de där frågorna! Genom att vara öppna, kommer ni att inse att ni är långt ifrån ensamma. Kram och lycka till!