IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?
kattenizze skrev 2011-09-29 14:07:33 följande:
Oceanny: Det du skriver om barnlöshet är väldigt klokt. Jag satt och funderade (ja, jag har mycket tid till det nu) och för mig så var IVF-behandlingarna inga problem, jag gjorde de mera av bara farten. Men nu efteråt känner jag hur reaktionen kommer, om tio år hoppas jag att jag slutat fundera på det här med IVF, men nu är jag inte där. Nu måste jag bearbeta min infertilitet, att jag aldrig har kunnat få barn på naturlig väg någonsin, att jag är helt steril utan assisterad befruktning, och att jag med största sannolikhet alltid varit det, även när jag var 20 år. Jag börjar också spana runt i min släkt och ser att barnlöshet/infertilitet är ett återkommande problem på min pappas sida, min syssling fick göra ÄD efter en massa fruktlösa IVF:er t ex. Det är så fruktansvärt hårt att inte kunna få barn på naturlig väg, det vet vi alla härinne. Det påverkar hela ens själ och identitet som människa, oavsett vilket kön man har. Sen undrar jag en sak som ni kloka kvinnor härinne kanske vet; i artikeln som Kalimero länkade till stod det att förändrade sexvanor har bidragit till att öka infertiliteten. Har nån en aning om vad det kan tänkas vara?
Sen visade sig att problemet i princip var manlig faktor. Rätt så komiskt så här i efterhand. Att jag valde att gräva ner mig och deppa ihop tog ju bara en massa onödig energi till ingen nytta. Detta har varit en stor lärdom för mig.
För mig känns det inte alls tungt längre att inte kunna få barn utan IVF (även innan jag visste att det troligtvis inte är hos mig problemet ligger). Jag är tvärtemot jävligt tacksam över att hjälpen finns.
Däremot tog det ganska hårt på mig att dottern föddes med akut kejsarsnitt (vilket ju är någonting de flesta fertila inte ens reflekterar över).
Mycket konstiga tankar: att jag inte kan föda "naturligt", att för 100 år sedan och fortfarande i många delar av världen, hade både jag och dottern dött. Ett barn som inte skulle ha funnits om inte IVF/ICSI funnits. Osv.
Men det är ju samtidigt helt irrationellt att tänka så. Vi är födda i en tidsålder då hjälpen finns. Då är det bara att ta emot den.
Hur många har inte haft en trivial bakterieinfektion eller barnsjukdom som för hundra år sedan hade tagit kål på en? Tänk så många människor du möter på gatan och ser på TV som inte skulle ha funnits överhuvudtaget? Vad är skillnaden på en penicillintablett och en IVF egentligen? Själv fick jag blindtarmen när jag var 16 år och skulle väl inte ha överlevt för hundra år sedan i det sammanhanget är ju fertilietsproblem en baggis egentligen. För att inte tala om att jag låg i kuvös och fick blodtransfusion när jag föddes. Redan där skulle jag väl ha strukit med utan sjukvård.
Jag tror det är dags att avdramatisera fertilitetsproblem. Nu menar jag inte den personliga sorgen och saknaden, men den där vinklingen i fåniga TV-program som gör fertilitet till lite kuriosa, som gör det till "vi och dom". What the fuck?
Vissa behöver strålbehandling, andra behöver antibiotika, nån behöver B12 eller lavemang, vi behöver lite hormonstimulering och äggplock. Big deal egentligen?
.
! RD 9 idag men jag är på dag 30 i cykeln så mensen kan komma när som helst. Blir mer och mer orolig nu men än har jag hopp kvar!