IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Hej alla!

Sommar och bortrest en längre tid men nu är jag tillbaka och försöker läsa ikapp....
 Zinfandel, läste det här som du skrivit 1 juli:

Och så våra älskade män. När jag började här på FL verkade allas män så otroligt engagerade och delaktiga, de verkade veta minsta detalj och var mer insatta i fertilitet än läkarna. Nu ett tag senare vet jag att så är inte fallet. Väldigt många, har jag fått reda på genom mail, är inte alls med på noterna. Eller ja, de vill såklart, men de visar inte den sympati & det engagemang som vi önskar. Men hur känner männen det då? Det är såklart olika men oftast fruktansvärt jobbigt att stå vid sidan av och att allt läggs på kvinnan. De kan inte påverka särskilt mycket och det är vi som får gå och ha ont och ta sprutor och må dåligt. Sen är det såklart manligheten & prestationsångesten, precis som jag tror att många av oss kvinnor känner att vi inte blir gravida, det som kanske är hela vitsen med kvinnligheten. Jag har förstått att många män som gör IVF, oavsett anledning, känner sig omanliga inför pappor. En del inför mammor. Det är djupt rotat att föröka sig och bära hem föda till familjen, det plockar man inte bort hur moderna vi än är. 

Igår hade vi en jobbig diskussion här hemma, om just det. Jag kan känna mig så ensam inför vårt ivf. Jag tar reda på allt, gör alla jobbiga tester, är rädd inför själva behandlingen och han finns där men inte alls i närheten av vad jag behöver.
Och nu har vi två månader på oss med hemmaförsök och då orkar/vill han inte. Och jag blir så arg och besviken.
Jag som är rädd för behandlingen, sprutorna, hormonerna gör det ändå för att vi ska ha en chans och han kan inte med hemmaförsök för att han just nu "har så mycket annat att oroa sig för".
Och jag sa: du vill ha ett barn men du vill gärna inte behöva göra det själv.
Grejen är den att jag tycker att han är "orsaken" till att vi "tvingas" till ivf. Han klarar inte av att ha sex så ofta som det krävs och ibland när jag gjort äl-tester och sagt, nu är det dags, då klarar han bara inte av det.
Det är så frustrerande!
Vad gör man? Jag vill ju inte tvinga honom. 
 

Tack Turlid 70! Och lycka till hos BM i dag. Vad spännande!

Turlid! Så jobbigt för dig! Och jag förstår verkligen din oro. Och kan man bli så upprörd på läkare som verkar tycka att det här är ju bara en "vanlig dag på jobbet" istället för att verkligen ta sin patient på allvar.
Jag håller tummarna för att det ska gå bra!

Snösport skrev 2011-07-18 16:54:09 följande:

Enya: hej låter som en härlig semester!!  Här i Luleå har det bara droppat lite, vi målar fönster, seglar i några dgr och umgås lite här och där
Livet är ganska bra och vädret har varit fantastiskt här i norr så vi är nöjda. 
Laddar för sista IVF i höst så vi får hoppas det ger oss en bebis om inte innan som sagt hoppas gör vi som vanligt!   Lite grubblerier blir det här då det som sagt är sista gången och var på en fest i lördags där en släkting till sambon sa att ni borde ju skaffa barn...ja vi hoppas det säger jag...ni gör så mycket aktiviteter så ni får ju börja försöka aktivt att skaffa barn...japp det har vi ägnat flera år till sa jag....trög som hon var sa hon att då ska ni se till att ha flera syskon för jag är ensambarn och det är så trist...nja vi är så glada om det blir ett sedan tror jag inte vi kan få fler om det inte blir tvillingar på en gång förståss... nä var inte löjlig skaffa nu flera barn annars är ni taskiga mot ungen...   
så det ä'r ju ganska självklart att det bara är att skaffa barn ochingen verkar förstå att man är lite äldre heller så det tjatas på som man har 5-10 på sej liksom .   Ja ja ...men förutom att sådant tar lite kraft så är allt toppen med mej!

Hur blir det fär er i höst? kör ni FET eller ET i augusti eller september?

Jag undrar om någon av er skulle ha lust att kika igenom min planerade första ivf-behandling. Ser det okej ut? Jag har ju följt era diskussioner om dosering och det verkar ju inte enkelt.

Puregon, 100 enh, i fem dagar, 900 IE/1,08 ml
Orgalutran, fr.o.m dag 5, minns ej vad hon sa för dos...0,25 mg/0,5 ml står det iaf
Ovitrelle, 250 mikrogr/0.5 ml
Crinone

Jag inväntar mens nu så vi sätter igång vid nästa mens i slutet av augusti. Jag har inte hämtat ut medicinerna för att jag fortfarande lever på hoppet om att ett hemmaförsök ska ge resultat. Men borde jag kanske ta ut medicinerna i god tid? Har sett att de ibland tar slut på apoteken.

Vilken av dessa mediciner ger flest biverkningar? Har sett att många verkar tycka att progesteronet är värst?

Vad ska jag tänka på när jag börjar behandlingen? Mat, stress, vitaminer....?
Tar gärna emot alla era tips.

Nervöst är det. Men också som du säger Snösport - man drivs av ett enormt hopp.

 

Turlid, apropå läkare. Jag tänker ofta att många läkare är de där smartaste tjejerna/killarna man gick med på högstadiet/gymnasiet. De som hade högsta betyg i allt och blev läkare för att de kunde det tack vare betygen. Men de glömde bort att de saknade social kompetens och emapti, nog så viktigt för att funka som läkare!

Hm, läste just det här på Fass:

Effekten och säkerheten med Orgalutran har inte fastställts hos kvinnor som väger mindre än 50 kg eller mer än 90 kg. Fråga din läkare för ytterligare information. 

Någon som vet något om det? Jag väger bara 46 kilo. Är inte mager! Jag är inte så lång heller, strax över 150 så vikten är högst normal för min längd.

Snösport: Gud, så jobbigt med din reaktion på behandlingen! Brukar du reagera på mediciner? Har du allergi? Eller blev det bara en obehaglig helt oväntad grej?

Jag ska ju inte läsa på Fass. Vill genast avbryta alla planer eftersom jag är så rädd för biverkningar. Och de var ju några stycken....