Några/någon runt 35 år som vill följas åt på vägen mot ett plus?

Tack! Det har gått okej med sprutorna och jag har mått förhållandevis okej (bara varit lite trött och illamående, men väldigt lindrigt). Idag var vårt första äggplock, vilken var en mentalt jobbig upplevelse. Nu sitter jag här med svullen och molande mage och ländrygg, men det är som det ska vara. De fick ut elva ägg och i morgon vet de hur många av dem som blivit befruktade. På onsdag får vi veta hur många embryon som ser bra ut och om det blir återföring då eller på lördag. Så det är att försöka ta en dag i sänder.

Jag har inte hunnit läsa tillbaka och uppdatera mig om alla - hur har det gått för dig?

Blä. :( IVF?Tack! Vi håller tummarna vi också! Hoppas att ni får fina besked så att ni får komma igång snart igen. Vilken jävla kamp det ska behöva vara.

Åh, tack!! Måste då tipsa om att använda vårdgarantin!! Det dröjde tre månader innan vi fattade att vi kunde göra det, men när jag väl ringde och fick bollen i rullning fick vi en tid på två veckor på en klinik som annars bara tar emot privat (IVF-kliniken Stockholm)! Givetvis är ju inte landstinget så snabba med att informera om det dock...

Till oss meddelade de att vi kunde använda oss av vårdgarantin, men sade att då kan man riskera att hamna var som helst i landet. Det stämde inte när vi väl kontaktade vårdkansliet (eller vad det hette), utan vi fick välja vilken eller vilka klinik(er) vi ville komma till av fyra i "närområdet" (Falun, Uppsala, Sthlm). Då valde vi IVF-kliniken i Stockholm, på St Görans sjukhus, eftersom det är absolut lättast att få ihop rent logistiskt. Skönt att slippa köra flera timmar bara för ett 15-minuters ultraljud.

Sedan kan jag inte säga annat än att det är en väldigt kluven känsla att göra IVF över huvud taget. Det är en sorg i sig liksom, samtidigt som man såklart är tacksam över att möjligheten finns. Jag grät floder inne på kliniken när det väl var dags för äggplock i måndags. Det kändes SÅ himla onaturligt att vara där över huvud taget - det är ju liksom inte så det ska gå till, på något sätt. Och sedan vet man ju att det inte hjälper alla heller. Mycket delade känslor. :/

Det blev ju elva ägg som plockades ut, men några av folliklarna var på gränsen till för små så det var inte säkert att de äggen hade mognat klart.

Igår fick vi veta att av de elva äggen gick tio till befruktning (dvs ett hade inte mognat klart). De valde att köra som planerat med 50% normal befruktning (att äggen läggs tillsammans med spermier så får spermierna jobba för egen maskin, på samma sätt som normalt sker i kroppen) och 50% ICSI (mikroinjicering av en utvald spermie rakt in i ägget). ICSI används när man vet eller misstänker att barnlösheten beror på att mannens spermier som är för svaga. I vårt fall vet de inte än (det kommer troligen att visa sig genom behandlingen), så eftersom vi fick så många bra ägg ville man testa för att se vilken väg man ska välja fortsättningsvis. Det var planen redan från början.

Det blev alltså fem ägg till normal befruktning och fem ägg till ICSI. Av de fem ägg som gick till normal befruktning, var det tre som blev befruktade. Av de fem ägg som gick till ICSI blev alla befruktade, men embryona var igår i lite olika grad av delning. 

Summerat så var det igår sex embryon kvar definitivt, men det fanns två till som inte räknades bort än så länge (de hade inte delat sig lika snabbt). Det återstår idag att se hur många som har delat sig på rätt sätt, så långt. Det kan vara fler än sex, men också färre. Det är verkligen dag för dag som gäller i det här. Kvantitet känns ju på ett sätt hoppfullt, men det är verkligen kvalitet som gäller i det här läget. Hellre ett guldembryo än tio dåliga.

Det blir troligtvis återförande idag som planerat, men om vi har riktig tur finns det tillräckligt många fina embryon och i så fall väntar man med återförande tills på lördag (dag fem efter äggplock). I så fall ringer de nu under förmiddagen och meddelar det.

Om man odlar vidare till dag fem, dvs en blastocyst, är chanserna att välja ut guldembryot större och det ger bättre chans att det de facto bli en förlossning (50%). Men som sagt - det är tuffare för embryona att överleva utanför kroppen så länge, så man vågar inte chansa mer än om man har många embryon som ser bra ut. 

De har dock sagt att det mest troliga är att det blir återförande idag. Dels eftersom det är första gången för oss och då vill man kanske inte chansa alls även om det finns många fina embryon, men dels berodde det på om det fanns någon ledig läkare på lördag(?!). Det sista argumentet känns ju inte okej, men vi får se vad de säger...

Tack för omtanken förresten! Det är inte lätt att hålla reda på och fråga om alla, men det känns väldigt fint att få en sådan fråga. 

Tack! Will do! Kram!

Tack!! Som jag har förstått det kan du dock ringa redan nu, innan tre månader har gått. För ni har väl fått en prognos på kötiden på typ ett halvår? I så fall kan du ringa redan när ni får prognosen och kräva andra alternativ. Om ni vill det dvs. Mest så att du har all information. :P Tjejen som informerade mig om det här fick komma till via vårdgarantin en månad efter att landstinget hade fått deras remiss och de hade skickat ut förväntad kötid. Tanken är ju just att man ska få en tid inom tre månader, inte efter tre månader har gått. Nåväl.

Idag fick vi tillbaks ett litet fint embryo så på sätt och vis är jag gravid nu. Skitskum känsla. Vågar inte riktigt hoppas på att det ska funka, samtidigt som man såklart önskar.

Tack!! Det här blir en lång och dryg väntan känner jag redan nu...  Det jobbiga är att progresteronet som jag ska ta i tre veckor både kan skjuta upp mensen och ge biverkningar i form av spända bröst och illamående. Så det kan ju bli väldigt vilseledande och jobbigt mentalt, ge falska förhoppningar liksom. Nu ska jag försöka ta en dag i taget! 

Hej allihop,

Jag som tittar in här igen och jag hade över 100 olästa kommentarer i den här tråden.Kan ni inte skriva lite kort vad som har hänt det senaste året och var ni är just nu? Skulle vara fint att ta upp tråden med er igen. 

Vårt första IVF/ICSI-försök misslyckades, men det blev två fina femdagars blastocyster till frysen. En sådan fick vi tillbaks den 27:e. Och vi plussade svagt igår, på motsvarande ÄL+12. Med erfarenhet från tidigt missfall vågar vi dock inte ta ut segern i förskott - det är långt till mål än. Men det känns skönt att det åtminstone har funkat så långt. 

Om drygt två veckor blir jag 34. Och för en vecka sedan hade jag sagt "Tiden går, men barnlösheten består". Nu håller vi tummarna så hårt vi kan för att detta ska gå hela vägen.

Men nu, rara ni, berätta hur det går för er.