Några/någon runt 35 år som vill följas åt på vägen mot ett plus?

Min sambo och jag pratar inte så mycket om graviditeten med varann. Vi vet ju hur lätt det kan gå illa och hur fort man fäster vid det som växer där inne. Därför är det skönt att jag kan ventilera här inne!

När vi försökte bli gravida så pratade jag inte så mycket om det med honom heller. Vi båda vill slippa stressen och pressen och eftersom det kan dröja ett tag innan det tar sig så kan det lätt bli uttjatat. Då är det bättre att prata med likasinnade här på FL  Det blir inte samma sak riktigt!

Precis som hos oss. Dessutom tror jag att det skulle bli svårare för honom att prestera om jag hela påpekade hur viktigt det var. Mot honom har jag mer en laid back "det får bli som det blir"-inställning, så kan jag gå bananas här istället utan att han påverkas.

När det bär blir ett plus blir det annorlunda dock :)

OM det blir ett plus. Hade en vän som så snällt påpekade att vi kanske inte kan få barn. Detta innan vi ens hade börjat försöka. Hon ville inte att jag skulle förvänta mig för mycket, sa hon. Precis vad man behöver höra.

Bebislängt: sådana kommentarer är så onödiga. Självklart vet man inte om man kan bli gravid förrän man blir det, men jag tycker ändå man kan ha det som utgångspunkt. Visst blir man besviken om det inte skulle bli barn, men det gör ju inte mindre ont för att man har"förberett" sig på det. Jag tror tvärtom att det är bra att längta och glädjas i förskott :).

Ja du... antingen BIM +14 eller BIM 19/1 eller 25/1. Vet faktiskt inte hur jag ska tänka eller räkna? :)

Vi har ju en pojke som är ganska exakt tre år. Jag blev gravid på tredje försöket med honom, men jag var otroligt nojig innan. Nu har vi ett barn och borde kunna slappna av men nu känner jag mig stressad över att kanske inte kunna ge honom ett syskon. Borde alltså ha coolat ner mig, men nej. Är ju äldre och tyvärr tjockare nu och vem vet, kanske vi inte ens kan få flera? Jag är så tacksam för det vi har men vet också vad vi förlorar om det inte skulle bli flera. Därav min närmast hysteriska inställning nu.

Jag känner precis likadant som du Kmor, vill så innerligt gärna ge min 4-åring ett litet syskon... Men visst sjutton ska det bli vår tur också nån gång, alla vi här på tråden :) 
Jag försöker att inte "tjata" för mkt här hemma. Min man säger att jag måste försöka slappna av och inte tänka så mkt på detta med att försöka bli gravid. Han tycker väl att jag har blivit närmare besatt... vilket jag ju i och för sig också har blivit, så han har ju rätt... Men precis som någon av er andra sa så vill jag ju inte att min besatthet ska påverka honom så att han känner världens press på att prestera, så jag försöker också att inte älta för mkt hemma, utan jag pratar av mig här på fl istället, med er som sitter i samma sits och känner likadant :)

Ni som är gravida eller har barn sedan tidigare, känner man instinktivt av att man är gravid innan man testar? Alltså, om man försöker bli gravid, känner man på sig på en gång när man blivit det?

Mina instinkter säger mig att jag inte är gravid nu, men jag undrar hur pass mycket instinkt man har i den här frågan :)

Vildhallon kan du vara snäll och ändra mitt bim datum till 25/1. Hade troligtvis äl nu i helgen

Ok. Nu har jag haft ömmande bröst sedan äl, sporadisk molvärk och nu kommer det mjölk ur brösten.