Pratsjuk 35+ försöker få en trea

Jag hade så mycket molvärk i nedre delen av magen igår kväll så jag kände mig nästan säker på att jag är gravid. Var otroligt sugen på att testa men ska försöka hålla ut och testa först på fredag morgon. Har stickor från billiga-tester, och på dem står det att man kan testa positivt "så tidigt som en dag efter bim". Så att testa på bim-2 blir väl i tidigaste laget. ÄL+10 (bim-4 idag). 

Hur går det för er andra?

Håller tummarna för dig miaomiao:)

Så spännande, håller tummarna för alla som är i testar-tagen! Jag har precis fått mens och fast vi inte ens försöker än så blir jag besviken varje gång...så dumt! Nu har vi börjat prata mer om det hemma och min man säger "känslomässigt vill jag men rationellt så verkar det ännu körigare med allt praktiskt och pendling osv."

Jag vill ju verkligen, och är tidvis nästan besatt av tanken på en trea men samtidigt orolig inför hur det ska bli och om det är att liksom utmana det vi har idag. Samtidigt, som 35-åring tänker jag att man kanske ångrar sig om man inte försöker...

Har det varit självklart för er andra att ta beslutet? Har ni alltid velat ha tre barn? 

Hej Elvie! Det var inte självklart för vår del. Vi har varit bestämda hela tiden att vi bara ska ha två barn. Jag gav bort alla kläder och skor som var för små för mina två barn. Men plötsligt så hände något och vi blev helt berusade av tanken att vi skulle kunna ha en trea :) Det är klart att man utmanar det man redan har, och livet har precis börjar bli enkelt med två barn som klarar av det mesta själva. Men visst blir det underbart med en liten till, och så är det ju toppen för barnen som vi redan har att få ett till syskon. 

Miaomiao: skönt att höra att fler funderat fram och tillbaka! Klart att det blir underbart med ännu en liten och ett till syskon, precis som inför första barnet så kan man inte låta bli att fundera på vad det skulle bli för en liten person och tänker man så så känns det som att det saknas någon i familjen. 

Har träffat flera tre-barnsföräldrar som nästan ursäktar sig och säger att trean "råkade" bli, därför känner man ibland att det nästan inte är okej att önska och planera för fler än två.

Det är väl klart att man ska önska och planera! :)

Elvie: Jag håller med om att det verkar som att man behöver förklara sig och försvara sig om man aktivt försöker få en trea. Glädjen hos omgivningen är inte alls självklar och tydlig som vid första och andra barnet. Jag har inte berättat för någon mer än min bästa väninna att vi försöker få en trea men det blev inga jubel och fnittriga kramar den här gången direkt. Har däremot flera trebarnsfamiljer runt om mig som jag försiktigt mjölkat på info.

Jag har alltid tänkt mig tre barn men maken ville bara ha två och tyckte redan då att han var för gammal för fler barn (han var 37 då och är 40 nu). Han har oroat sig över att vi stjäl tid och uppmärksamhet från de två vi har och  ännu mer så om det skulle visa sig att vi får ett barn med större behov av ett eller annat slag, vilket ju också risken ökar för ju äldre vi blir. 

När min mens var sen här i våras fick vi en sådan hoppsan-hicka!! Men vi hann vänja oss så vid tanken på en liten trea att vi blev besvikna när mensen väl kom och bara hade hoppat över en månad.När maken fick smälta det hela en stund bestämde vi oss för att aktivt försöka få till en trea. Jag kastades med ens tillbaka i känslorna från förra gångerna, precis som skrosa skrev här uppe! Både i iver, längtan, frustration och förstås besvikelse varje gång mensen kommer. Försöker tänka "blir det inte så är det ok" men i hjärtat är jag definitivt inte där. Jag är inte färdig med barnafödandet. Jag vill ha min lilla trea...

Jag kan också fundera mycket över om trean kommer bli mer ensam. Mellan de två första är det 2,5 år och de leker så himla bra tillsammans och har så stort utbyte av varandra. Men redan nu är minstingen 3,5 och kommer alltså vara minst en bit förbi fyra när/om trean kommer...

Långt blev det. Tack för att jag fick häva ur mig lite.

För min del blir trean en sladdis isf(var går egentligen gränsen) min minsta är 7 år nästa år. Jag tycker nog att alla ska få avgöra själva vad lagom antal barn är för just dem. Finns många olika familjesituationer som man inte kan generalisera. Själv lever jag med en man som inte har några egna barn så min tre skulle bli hans första.

Det är intressant att läsa era tankegångar om en treas vara eller inte vara. Själv är jag 37 och hoppas jag kan få en etta. Syskon kan jag inte ens tänka på än, även om jag såklart hoppas det aldrig kommer bli försent för varken en etta eller en två. Tre barn är inte ens att tänka på om vi inte skulle få tvillingar

Testade negativt imorse. Kunde inte hålla mig. Äl+11 idag så hoppet är väl inte ute än.