• Anonym (Rådvill och sorgsen)

    39 år, barnlös, göra abort?

    Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

    Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
    Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

    Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

    Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
    Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

    Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

    Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

    Är barn allt?

    /Ledsen

  • Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?
  • Sommarsol

    PS. Du får gärna uppdatera så vi får veta hur du har det (eller länka till en ny tråd under en annan rubrik kanske).

  • Anonym (Behålla tycker jag)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-02 23:36:59 följande:

    Pappan, jag vet inte hur jag ska hjälpa honom. Han har bara mig att prata med, han vågar inte berätta för sin mor eller sin flickvän.

    Jag har letat upp en manlig terapeut som sysslar med just såna här situationer för män. Har gett pappan numret men han tycker inte nån kan hjälpa honom och att terapeuten ändå bara kommer säga till honom att ta sitt ansvar...

    Jag är ändå glad att han hör av sig, även om han just nu mest anklagar mig för att jag gör fel, inte går att lita på, rädslor att barnet kommer få en dålig uppväxt utan sin pappa, är på väg att bli en "dålig person" och kanske inte vill ha med mig att göra längre, att han inte kan fatta hur jag tänker etc.

    Försöker hålla mig lugn, bemöta frågor, lyssna. Upprepa att oavsett vad han tycker och tänker och känner inför mig och hela situationen finns jag här, jag överger honom inte.

    Känner mig så maktlös...

    Tid. Ge det tid?


    Du kan nog inte hjälpa honom mer än du gör/har gjort. Jag tycker du gör rätt som tänker att han ju har sin kris-fas nu, och saker han säger beror på krisen, så du kan bara försöka låta bli att ta åt dig av det dåliga han säger. Att ge det tid för krisfasen att gå över låter som det rätta tycker jag.

    Som sagt, om du låter honom krisa, utan att du blir otrevlig tillbaks (som du inte verkar bli), så bör krisfasen ebba ut om ett tag, antar jag. Under tiden kan du som de andra säger börja glädja dig åt din graviditet, :) och handla några mammakläder (man behöver inte många) och börja fundera på namnförslag etc. :)

    Sedan om pappan väljer att bli delaktig eller inte är hans beslut. (Och väljer han att inte bli delaktig så kan han som sagt ändra sig senare också, om några år eller så, det vet man aldrig). (Framåt februari eller så när han haft lite tid att bearbeta sin kris lite kan du ju alltid säga att OM IFALL han vill kan ni ju försöka tänkta ut möjliga tilltalsnamn som ni båda kan tänka er, och att du väljer andranamn och han väljer tredjenamn (t.ex.). Att nämna namndiskussion är nog ingen bra idé innan han hunnit bearbeta sin kris en del dock gissar jag.) (Sedan vill man väl inte spika tilltalsnamn innan den är född, för man kanske inte tycker den ser ut att heta det man valde, men att ha några alternativ till tilltalsnamn innan födseln tycker jag själv känns bra. )

    Om några veckor kan du nog börja känna bebis sparka, det blir mysigt.
    OM IFALL pappan om ett tag väljer att han ska bli en delaktig pappa, så kan du ju i så fall till våren ge honom ett kort filmklipp där man ser bebis sparka så huden putar ut, då kan tanken på bebis bli mer verklig för honom. (Om han väljer att, tills vidare, inte bli en delaktig pappa, är det nog ingen bra idé dock, tänker jag mig.)

    Lycka till nu, och gläds åt din graviditet.
  • Anonym (Frân en förälder)
    Anonym (Lyckan) skrev 2014-12-03 00:16:33 följande:
    http://blogg.mama.nu/annikaleone/?_ga=1.237951171.2118954988.1417407092

    Det finns hur många som helst har blivit gravida utan att vara i ett förhållande.
    Du fixar detta. Själv eller med pappan.BabyGravidHjärtaSkål
    Kände inte till den här kvinnan, hon verkar stark Glad

    Hittade den här intervjun också, jättebra:

    www.mama.nu/Kronikor/Annika-Leone-Sluta-fraga-kvinnor-nar-de-ska-skaffa-barn---du-har-inte-med-saken-att-gora
  • Anonym (Frân en förälder)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-03 00:06:27 följande:
    Tack, blir så glad över all pepp jag får!

    Jag ska fokusera på det positiva så gott jag kan nu.

    Idag kikade jag förbi efter "mamma-avdelningen" i en klädbutik för första gången i mitt liv. Jag har haft problem med byxor ett tag men inte vågat bry mig om att köpa några mammakläder tidigare... Det känns så overkligt.

    Ska också mentalt låta mig vila i att det är en tuff period för pappan just nu och att den förr eller senare kommer gå över. Jag hoppas bara på ett bra sätt men det är mycket upp till honom. Han bryr sig ju tydligen om barnet även om han inte förstår det själv... Jag håller tummarna för honom.
    Som du säger sâ verkar han ju bry sig om barnet. Nu måste han fâ bearbeta och komma underfund med saker själv, det kan nog inte du hjälpa honom sâ mycket med. Det låter faktiskt som om han kommer att vilja ta ansvar tycker jag, att säga att han inte skulle göra det kanske mest var ett hot för att försöka fâ fram en abort (de brukar säga sâ dâ). Skulle tro att han kommer att börja bli delaktig framåt slutet av graviditeten om inte förr.
  • Anonym (Frân en förälder)

    Förresten sâ är han ju redan delaktig. Men jag menar pâ ett accepterande och positivt sätt. 

  • Centurione
    Anonym (Jdh) skrev 2014-12-02 19:27:11 följande:
    Fy så förmätet att skriva så. Skäms på dig.
    VA?
  • Centurione
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-03 00:06:27 följande:
    Tack, blir så glad över all pepp jag får!

    Jag ska fokusera på det positiva så gott jag kan nu.

    Idag kikade jag förbi efter "mamma-avdelningen" i en klädbutik för första gången i mitt liv. Jag har haft problem med byxor ett tag men inte vågat bry mig om att köpa några mammakläder tidigare... Det känns så overkligt.

    Ska också mentalt låta mig vila i att det är en tuff period för pappan just nu och att den förr eller senare kommer gå över. Jag hoppas bara på ett bra sätt men det är mycket upp till honom. Han bryr sig ju tydligen om barnet även om han inte förstår det själv... Jag håller tummarna för honom.
    Absolut ska du frossa i fina mammaklänningar! Man ska ta vara på allt som är ROLIGT i varje fas, och det blir ju kanske bara denna enda gången för dig. (I så fall kan du ju sälja dem på Blocket sedan, eller skänka till andrahandsvälgörenhetsbutik.)



  • Centurione
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-02 23:51:07 följande:

    Han var/är en sån bekymmerslös, lugn, omtänksam och fundersam man. Med många järn i elden och nära till ett leende. Det smärtar mig så enormt att se honom såhär.... :(

    Chockfasen börjar väl släppa och jag förbereder mig mentalt på att ta oss genom hans reaktionsfas. Det kommer ju gå över men kan ju dröja.


    Det är i och för sig fint att du bryr dig så mycket om pappans mående, men DET är faktiskt inte din prio 1 nu. Det är att ta hand om dig själv! Pappan kommer nog runt så småningom - han är ju en vuxen människa som kan tänka själv!
  • Anonym (gränsland)

    Du nämnde dina vänner i ett tidigare inlägg, skönt att höra! En av våra stora stöttepelare kring våra barn, är just en gammal vän till mig. Det behöver inte vara "släkt" eller "familj".
    Stort lycka till Ts!

  • TigerLilySwe

    Tiden får verka och göra sitt. Vissa faser varken kan vi eller bör vi forcera. Men jag tror också att mannen måste bottna i sina känslor själv och hitta sina egna lösningar på att hantera situationen som är. Du har gjort ett klokt val. Allt gott till er!

Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?