• Anonym (Rådvill och sorgsen)

    39 år, barnlös, göra abort?

    Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

    Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
    Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

    Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

    Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
    Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

    Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

    Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

    Är barn allt?

    /Ledsen

  • Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?
  • Anonym (Frân en förälder)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-02 14:16:26 följande:

    Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
    Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.

    Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.

    Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".

    Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.


    Grattis, du ska bli mamma. Det finaste som kan hända, ett mirakel. Du kommer inte att ångra det.

    Lât du pappan ha sin "sorg". Mycket kommer att hända honom inombords frân och med att han vet att detta barn ska komma till världen (först dâ kommer han att kunna fundera pâ vad han verkligen vill göra med situationen för tidigare var ju abort ett alternativ och han kämpade för det som mânga mânga män hade gjort i hans sits). För att inte tala om vad som kommer att hända med honom inombords när barnet föds. Barnet kan mycket väl bli det finaste som nâgonsin har hänt honom (jag känner flera män för vilka det har gâtt till precis pâ det viset - först ville de abort och sedan blev de helt förälskade och besatta av sina barn när de väl var födda). Men det är nog inte lönt att försöka övertyga honom om det nu. Det fâr han se själv.

    Frân och med nu, tänk först och främst pâ dig och barnet Glad
  • Anonym (Svara)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-02 14:16:26 följande:

    Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
    Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.

    Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.

    Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".

    Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.


    Stor kram och lycka till! Du gör det som är rätt i ditt hjärta och du kommer inte att ångra dig. Du kommer att få uppleva något så underbart som den villkorslösa kärleken från ditt barn. Du kommer att klara din roll som mamma bra, det är jag redan säker på!
  • Anonym

    Härligt att höra TS. Riktigt att du har vänner som är glada för din skull. Om du frågar kan de säkert stötta och ha hand om barnet ibland. M

  • Anonym

    Oj, råkade posta för tidigt. Var inte rädd för att fråga om hjälp. Min morbror med fru var barnlös när jag var liten och jag älskade att vara hos dem. Finns säkert barnlösa i din närhet som bara väntar på frågan. Har själv haft enorm barnlängtan och uppskattat relationer till syskonbarn etc. Lycka till!!

  • Anonym (live and learn)

    Grattis till det nya livet som mamma, du kommer aldrig ångra ditt barn. 
    Du behöver inte veta allt nu, du kommer utvecklas och lära med och av ditt barn, 
    Du kommer bli den bästa mamman ditt barn kan få. {#emotions_dlg.flower}

  • Centurione

    Nu blev jag glad, TS! Ditt liv kommer att bli så mycket rikare livet ut. Tänk om du hade blivit en barnlös, bitter och ensam medelålders kvinna om några år, när allt hopp om en ny graviditet hade varit slut! 

  • Anonym (Jdh)

    Lycka till! Jag önskar er båda allt gott!

  • Anonym (Frân en förälder)

    Lycklig resa lilla nya människa Glad



  • Anonym (Jdh)
    Centurione skrev 2014-12-02 17:47:04 följande:

    Nu blev jag glad, TS! Ditt liv kommer att bli så mycket rikare livet ut. Tänk om du hade blivit en barnlös, bitter och ensam medelålders kvinna om några år, när allt hopp om en ny graviditet hade varit slut! 


    Fy så förmätet att skriva så. Skäms på dig.
Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?