39 år, barnlös, göra abort?

TS, de flesta män är jätteskraja under en kvinnas graviditet, till och med gifta män som önskar bli pappor. Och de flesta, även de som inte vill bli pappor, blir störtförälskade i barnet när det föds och vill vara en del av barnets liv även fast de tidigare sagt att de inte vill det. Tro mig. För en man finns inte barnet förrän det föds. För kvinnan finns det ju redan långt innan dess för det är hon som bär det inom sig...

Men även om han inte skulle vilja ta något ansvar för detta barn, vilket ju är ovanligt, sâ kommer det att ordna sig. Du kommer inte att misslyckas. Ingen förälder är perfekt och inte heller du men det är okej ändâ. Ibland är livet sâ, man måste ha tillit helt enkelt. Jag skulle vilja säga att med de största sakerna i livet sâ är det sâ, det finns inga garantier i förväg. Men det ordnar sig ändâ. Ibland är det till och med mer skrämmande att leva än att dö. Men vi måste ju leva, vi måste våga leva  

 

Jag hade aldrig ens hållit i en bebis innan jag fick min dotter och nu är hon ändå 10 år och tycker jag är den bästa mamman på jorden (vilket jag säkert inte är, med skilsmässa och annat...men för henne är jag det ändå!).

Jag kan nästan lova att du kommer att gå och fundera på resten av livet om du gjorde rätt om du gör abort (särskilt som du sannolikt tyvärr inte kommer att hinna skaffa något annat barn)...medans om du behåller det kommer det att vara det mest värdefulla du har i ditt liv!!! Och då var jag som sagt inte överförtjust (inte för att jag hade något emot dem, men jag tycker det verkade jobbigt) i barn innan jag skaffade ett själv, men sedan fick livet en helt annan dimension

Men TS det låter som att du redan har bestämt dig, du vill inte göra abort! Om du försökt flera gånger men ändå inte klarar av det, varför försöker du fortfarande? Har du inte klarat det nu så kommer du antagligen inte klara det, och om du skulle ta tabletterna (eller hur det nu går till när man gör så sen abort) hur tror du att du skulle må psykiskt efteråt? Det är ju uppenbart att du inte vill göra en abort men ändå försöker tvinga dig till det eftersom killen inte vill bli pappa. 

Tråkigt för honom. Jag tycker överlag att man ska vara överens om man skaffar barn men det går inte alltid och då är det kvinnan som måste få välja. Allt annat vore fel (oavsett vad en del galna människor säger här på FL). 

Jag förstår att det känns jäkligt jobbigt just nu men jag tror att du egentligen vet vad du vill, eller hur? Det mesta löser sig faktiskt efterhand, och jag tror nog du kommer att bli en bra mamma. Det kanske bli lite knaprare ekonomiskt och det kanske inte finns en pappa närvarande, men vet du vad....barn har överlevt värre saker än det? Bara det finns en som kämpar för barnet och älskar den så är det mer än många barn har här i världen. :)

Så tungt. Stackare. Kram!

Jag är ensam förälder till en idag tioårig son. Har inte haft stöd från pappan o knappt från egen släkt heller.

Ska försöka sammanfatta min situation:

För det första ville jag ha mitt barn, det var önskat o välkommet. Jag älskar honom enormt mycket o han är ett s k lätt barn. Sällan sjuk, inga allergier eller problematik, snäll i skolan o hemma, fina kamrater.

När han var mindre var det tuffare.

Hämta o lämna till dagis själv, fixa allt hemma, stupa i säng, kanske upp på natten, upp o ny dag. Varje dag, extremt sällan barnvakt. Bara att sätta ena foten framför den andra o bita ihop.

Men tuffast av allt var att höra andra föräldrar som antingen levde i par eller hade varannan vecka. Höra hur de beklagade sig. Eller höra om par som varit på barnfri weekend i London o mormor var barnvakt.

Jag har tigit mycket för att inte verka bitter, men gudarna ska veta att det känts ensamt ibland. För ingen som vet hur det är att vara helt ensam vet hur jobbigt det är att vara singelmamma på heltid.

Detta var min sanning.

Lycka till, vad du än väljer.

Kram

Jag förstår dig. Det är jobbigt att inte kunna fâ avlastning. Jag känner av sådant fast jag har en man (men som inte är disponibel att ta hand om barnet pga av mycket jobb), jag har ingen släkt här eller någon annan som kan hjälpa mig. Nyligen träffade jag snabbt en väninna och hennes man som bor i ett annat land och hade rest hit en vecka och lämnat deras 3-mânaders bebis med föräldrar samt barnflicka. Det låter lyxigt men när jag tänker efter tror jag inte ens att jag skulle vilja det. Själv har jag aldrig varit ifrån mitt barn, som idag är 16 månader gammal, mer än några timmar i sträck, och det någon enstaka gâng. (Om vi hade en dagisplats och jag jobbade skulle jag det ju förstâs bli mer än sâ. Och om jag var ensamstående skulle jag förstâs vara tvungen att jobba men dâ skulle jag först flytta hem till Sverige där jag kunde ha râd med dagis.) Om ett par månader kommer det andra barnet och min största oro inför förlossningen är att vara ifrån det äldsta barnet. Vi är sâ sammansvetsade och jag älskar att vi gör allt tillsammans. Men sâklart när barnen blir större sâ blir de mer självständiga och det kommer nog att finnas fler möjligheter för avlastning dâ också, typ sova hos kompisar, åka pâ läger och sâ. Ja det är inte lätt att vara förälder och särskilt inte ensamstående förstâs. Ibland tänker jag att det "lättaste" (om det är det man letar efter) måste vara att vara frånskild och ha barnet bara halva tiden. Men jag känner mig sâ välsignad att ha barn efter att ha varit med om det jag har varit med om (och under en tid ha tänkt att jag antagligen skulle spendera resten av mitt liv ensam, utan barn, utan barnbarn, typ sitta helt ensam och deppa pâ jul och sâ, ja ni vet, det kändes som att livet liksom tappade sin mening) att jag inte kan med att klaga. Kärlek är rikedom.

TS, det är jävligt för dig och det kommer att vara jävligt för dig oavsett vilket beslut du fattar, men jag tror att du redan har bestämt dig för att behålla barnet. Vilket jag tycker är rätt beslut, för oavsett hur jobbigt det kommer att vara, kommer du att ha ett barn att älska, och hur man än vrider och vänder på det berikar det livet.

Men möjlighet till avlastning är viktigt, även om det inte är helt avgörande. Ifall jag var i din situation skulle jag nog se över mina möjligheter att flytta dit, där jag kan få hjälp av någon, t ex nära mina föräldrar, syskon eller vän som ställer upp i vått och torrt.

Du kommer inte att misslyckas. Du låter som en intelligent, förnuftig och rationell människa med empati och förmåga att se saker ur flera perspektiv, du har alla förutsättningar att vara en bra förälder.

Jag tycker inte du ska göra abort. Du är ganska äldre och din chans till att få barn kommer att minska.

Genom åren. Skit i ha, de du som bestämmer. Och du är i vecka 17 mörda inte bebisen den rör sig och har känslor. Barn är gåvor ts. Ta vara på gåvan du just fått. Tycker du är sent ute för att göra abort.

Håller med!

Min kusin har haft ett tufft liv, hon har haft diverse missbruk och åkt in och ut ur finkan ett par gånger. Ingen utbildning, inget jobb. Det såg riktigt svart ut tyvärr.

Så en dag bestämde hon sig för att "Jag vill inte leva såhär" så hon sökte hjälp för sitt missbruk och hamnade på ett hem. Där upptäckte hon att hon var gravid.

Pappan skulle inte vara med i bilden så hon insåg att hon skulle bli ensamstående.
Hon var orolig, precis som du. Men abort var inget alternativ, hon var redan i vecka 12 när hon upptäckte (så inte riktigt lika länge som du).

Det har gått bra! Hon älskar sin dotter och har lagt upp en plan hur framtiden ska se ut, hon ska börja studera när barnet är 1 år. Sen börja jobba efter det och skaffa större boende.
Vardagen har flutit på bra! hon veckohandlar med sitt barn i vagnen, inga problem:) Det bästa med barnvagn är ju att man kan packa i den och slipper bära he he. Kläder köps mycket begagnat, leksaker lika så. Barn kräver inte så mycket de första åren. Hon har aldrig (så vitt jag vet iaf) ångrat sitt beslut och säger att det är det bästa som hänt henne. Hon var rädd ett tag att hon aldrig skulle få barn eftersom hon inte hade något förhållande och började komma upp i åldern (32).

Det finns mycket hjälp att få i samhället om man behöver (Min mamma hade fosterfamilj var 3:e helg för mig och min bror när vi var små, hon var ensamstående utan någon hjälp från släkt och vänner).

Om jag var i dina skor hade jag behållit, men nu är ju inte du jag och du bestämmer över ditt liv:) Men tänk noga, gör du abort nu så blir du troligtvis barnlös i resten av ditt liv. Utbildning osv går att flytta på, men den biologiska klockan går inte!