39 år, barnlös, göra abort?

Stort grattis, det hördes i din trådstart att du ville behålla barnet, så detta var rätt beslut!!

Stort lycka till!!

Pappan, jag vet inte hur jag ska hjälpa honom. Han har bara mig att prata med, han vågar inte berätta för sin mor eller sin flickvän.

Jag har letat upp en manlig terapeut som sysslar med just såna här situationer för män. Har gett pappan numret men han tycker inte nån kan hjälpa honom och att terapeuten ändå bara kommer säga till honom att ta sitt ansvar...

Jag är ändå glad att han hör av sig, även om han just nu mest anklagar mig för att jag gör fel, inte går att lita på, rädslor att barnet kommer få en dålig uppväxt utan sin pappa, är på väg att bli en "dålig person" och kanske inte vill ha med mig att göra längre, att han inte kan fatta hur jag tänker etc.

Försöker hålla mig lugn, bemöta frågor, lyssna. Upprepa att oavsett vad han tycker och tänker och känner inför mig och hela situationen finns jag här, jag överger honom inte.

Känner mig så maktlös...

Tid. Ge det tid?

TS, underbart att höra att du behåller ditt fina barn och stort grattis. Det kommer gå kanon.

Låt honom få ha sin tid att tänka. Om han inte vågar berätta för sin flickvän så är det hans bekymmer just nu. Han kommer lösa det.

Njut av graviditeten, planera, boa och umgås med dina vänner.
Har du släkt du kanske ska besöka i jul? Se fram emot det isf.

Lycka till! Du gör så rätt!

Glad att du fattade det beslut som kändes rätt för dig!

Det är anmärkningsvärt hur mycket du försöker ta hand om mannen. Han är inte ditt ansvar, ni är inte ett par. Visst är det snällt av dig att stötta honom trots att han är så oförstående. Men du verkar låta honom lasta av sitt dåliga mående på dig, låt bli med det!

Han var/är en sån bekymmerslös, lugn, omtänksam och fundersam man. Med många järn i elden och nära till ett leende. Det smärtar mig så enormt att se honom såhär.... :(

Chockfasen börjar väl släppa och jag förbereder mig mentalt på att ta oss genom hans reaktionsfas. Det kommer ju gå över men kan ju dröja.

Tack, blir så glad över all pepp jag får!

Jag ska fokusera på det positiva så gott jag kan nu.

Idag kikade jag förbi efter "mamma-avdelningen" i en klädbutik för första gången i mitt liv. Jag har haft problem med byxor ett tag men inte vågat bry mig om att köpa några mammakläder tidigare... Det känns så overkligt.

Ska också mentalt låta mig vila i att det är en tuff period för pappan just nu och att den förr eller senare kommer gå över. Jag hoppas bara på ett bra sätt men det är mycket upp till honom. Han bryr sig ju tydligen om barnet även om han inte förstår det själv... Jag håller tummarna för honom.

http://blogg.mama.nu/annikaleone/?_ga=1.237951171.2118954988.1417407092

Det finns hur många som helst har blivit gravida utan att vara i ett förhållande.
Du fixar detta. Själv eller med pappan.

Du agerar helt rätt. Ge honom lite tid.

Skulle det vara så att han inte vill vara delaktig så behöver du inte oroa dig att barnet inte har en manlig förebild så...lugn. Det finns säkerligen män i din omgivning som barnet kan ha som manlig förebild. Nu tycker jag inte riktigt att manlig/kvinnlig förebild är nödvändig. Barnet behöver en mänsklig förebild!

Och ja, jag är FÖR abort, även i den vecka du befinner dig, men jag blev så himla glad att du inte valde det.

Roligt att höra!!!!!! Jag är helt övertygad i att du har fattat helt rätt beslut!!

Jag tycker verkligen att det är helt fel av honom att försöka dra ner dig, jag anser att vill man verkligen inte ha barn så får man se till att skydda sig från början och inte försöka tvinga någon att göra abort. Med tanke på att ni inte ens är ihop så tycker jag också att du lägger ner att väldigt stort jobb på att stötta honom (det är ok att stötta honom att bli pappa, men låt honom absolut inte få dig att känna dig som en dålig människa!).

Jag tycker du ska frossa i att titta på små gulliga bebiskläder och mjukdjur och försöka att ändå njuta så mycket som möjligt nu