Anonym (Rådvill och sorgsen)

Äldre 25 Nov 22:25

320 svar

39 år, barnlös, göra abort?

Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

Är barn allt?

/Ledsen

Anonym (Behålla tycker jag)

Äldre 2 Dec 00:59

#261

Om jag vore du skulle jag behålla.

Jag var oplanerad, och min pappa ville inte bli pappa. Men när jag fötts ville han så småningom ändå agera pappa, så jag var hos honom ca varannan helg sedan uppväxten, jag har haft en bra barndom.

Nu är jag 38 och skaffar barn som ensamstående, avsiktligt, jag tänkte att det kan vara min sista chans att få barn, fertiliteten börjar ju i genomsnitt minska snabbare vid 35 års ålder.

Min mamma har sagt att hennes strategi för att få barnvakt ibland när hon bodde själv med mig var att ofta passa andra personers barn i grannskapet, så fanns det alltid folk att fråga om de kunde passa mig när hon behövde det, d.v.s. hon såg till att ha passat andras barn oftare än de passat mig (jag lekte med dem då så det var ju kul för mig också).

Lycka till nu!

Jeninan

Äldre 2 Dec 09:27

#262

Man ångrar inte ett barn. Men en abort kan förstöra livet. Du klarar det!!!

Finns det inga chanser att du och pappan blir ett par? Ni verkar fina ihop.

Anonym (ett barn.)

Äldre 2 Dec 10:32

#263

Som referens så är det så här ditt BARN ser ut nu. Ingen odefinierbar klump av celler alltså, utan ett riktigt barn. Som kan känna smärta och höra din röst...

Anonym (lilla jag)

Äldre 2 Dec 11:06

#264

Detta är skrivet för en vecka sen. Så från idag borde det väl vara försent att göra abort? Hoppas verkligen du har behållt. Är för abort men när du är såhär långt gången så e de ju ett BARN du har i magen! Kolla bara bilderna som är upplagda här ovan!

Lejonhierta

Äldre 2 Dec 12:53

#265

Anonym (tufft) skrev 2014-12-01 15:55:01 följande:

Jag är ensam förälder till en idag tioårig son. Har inte haft stöd från pappan o knappt från egen släkt heller.

Ska försöka sammanfatta min situation:

För det första ville jag ha mitt barn, det var önskat o välkommet. Jag älskar honom enormt mycket o han är ett s k lätt barn. Sällan sjuk, inga allergier eller problematik, snäll i skolan o hemma, fina kamrater.

När han var mindre var det tuffare.

Hämta o lämna till dagis själv, fixa allt hemma, stupa i säng, kanske upp på natten, upp o ny dag. Varje dag, extremt sällan barnvakt. Bara att sätta ena foten framför den andra o bita ihop.

Men tuffast av allt var att höra andra föräldrar som antingen levde i par eller hade varannan vecka. Höra hur de beklagade sig. Eller höra om par som varit på barnfri weekend i London o mormor var barnvakt.

Jag har tigit mycket för att inte verka bitter, men gudarna ska veta att det känts ensamt ibland. För ingen som vet hur det är att vara helt ensam vet hur jobbigt det är att vara singelmamma på heltid.

Detta var min sanning.

Lycka till, vad du än väljer.

Kram

ag ler lite igenkännande även om jag sitter i en annan position är du. De flest som klagar om sina barn och föräldraskapet och hur jobbigt det är, är vad jag helt ovetenskapligt noterat är föräldrar som bo tillsammans och har två barn. Jag brukar lyssna och säga, jag förstår det är tufft, känner vi inte varandra så an frågan komma, har du barn också? Japp jag har 4 st. Det brukar döda det mesta i konversation, väntar dessutom det femte. Något intressant är att samtidigt så skulle man nån gång pip om att det är kämpigt så får man snabbt slängt i ansiktet att det är självvalt att ha många barn. Jajjamän, lika självvalt som ett eller två, men inte tusan gnäller jag dubbelt upp för det. Jag gnäller i princip aldrig, utan jag tror man hamnar lite i samma stadie som ensamma föräldern - man biter ihop och gör. Man kan inte heller räkna med barnvakt, för folk klarar inte/vill inte passa 4 osv.

Vi har inte heller tillgång till barnvakt av mor och farföräldrar, så det kan bli körigt. Är tacksam över att vi jobbar i skift (han måndag till fredag, 40 timmarsvecka på kontor, jag 3skift inom vården inkl varannan helg + en natt i veckan samt heltidsstudier utöver, för att kunna byta till ett kontorsjobb så småningom som är mindre slitigt för kroppen) samt att barnen sällan är sjuka ( brukar snitta 4-5 vabbdagar per år för fyra ungar). Vi har förmånen vs ensamföräldern att vi brukar boka in en lunchdejt då och då, en dag somobbmässigt passa oss båda och försöka ta ut lite flextid så vi kan luncha i lugn och ro på stan. Det är vår lyx, liksom de fasta läggtiderna som sällan är problem = vi får lite vuxentid över, även om tvätten viks samtidigt så har vi tid att i alla fall ses och få vuxenbehovet av närvaro tillgodosett.

Som en klen tröst, någon barnfri weekend har inte inträffat än.. Men förstår vad du menar. Att vara två i övrigt underlättar mycket.

Anonym (Rådvill och sorgsen) Trådstartaren

Äldre 2 Dec 14:16

#266

Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.

Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.

Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".

Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.

3barnspappan

Äldre 2 Dec 14:36

#267

Du kommer att bli en fantastisk mamma!
Och du kommer att få ett fantastiskt liv med ditt barn!

Anonym (katta)

Äldre 2 Dec 14:44

#268

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-02 14:16:26 följande:

Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.

Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.

Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".

Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.

Heja dej! Du kommer att klara det galant.

Som ytterligare pepp kan jag berätta att jag känner en kille som har varit i samma situation som pappan till ditt barn. Han blev en del av sitt barns liv när hen var omkring 4 år och är nu en engagerad pappa på distans. Det blir ju inte riktigt på samma villkor som någon som är delaktig från första början, men det betyder inte att det behöver bli dåligt på något sätt.

Du gör alltså inte detta MOT pappan till barnet, utan du gör det FÖR dig själv, och barnet, och det kommer att gå jättebra. Så släpp den tanken.

Epok79

Äldre 2 Dec 14:45

#269

${#emotions_dlg.flower}$ Du kommer lyckas bra ${#emotions_dlg.flower}$

Du känns som en fin människa och du har bra värderingar och tar hänsyn till faderns känslor och tankar, vilket värmer.
Nu följer du hjärtat och magkänslan och det ska du göra för det blir oftast bäst så.
Lycka till nu och all kärlek till dig och bebis.

/ Angienea

Anonym (En liten hjälp)

Äldre 2 Dec 14:47

#270

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 22:05:57 följande:

Ni som ber mig behålla och berättar om hur underbart allt är - är ni ensamstående? Utan möjlighet till avlastning? Utan någon som delar erat barns framsteg? Utan närmre familj och släkt kring er?

Är det lika underbart när det bara är jag och barnet jämt? Och vänner ibland och kanske någon enstaka släkting några gånger per år?

Är inte en dömande eller kall fråga, utan bara ärligt funderande. Jag hade också tyckt det vore underbart om jag inte vore just ensam :(

Jag har ingen egen erfarenhet av att vara ensamstående men har en liten fyraåring i mitt liv som växer upp med enbart sin mamma. Barnet bor hos mig någon helg i månaden och har gjort sedan hon var några månader gammal. Mamman har ett tunt nätverk av familj och vänner som kan/vill ställa upp och även då jag vet att barnet är hennes allt i livet så mår hon i perioder fysiskt och psykiskt dåligt. Hon var i ungefär din situation, samma ålder men där lämnade mannen henne när hon var några veckor in i graviditeten och tyckte för övrigt att hon kunde ta bort barnet (de hade planerat för detta barn)

Vet inte riktigt vad jag vill komma med detta inlägg förutom att det säkert kommer bli förbannat tufft att vara och känna sig ensam i föräldrarollen och inte ha någon att dela de lyckliga/jobbiga stunderna med men att det nog alla gånger också kommer att vara värt det, för både dig och barnet! Och även då du inte har anhöriga och vänner i närheten så finns det kanske någon som kan tänka sig att finnas där som stöd och avlastning för er (stödfamilj tex) Lycka till med vad du än väljer att göra, du låter som en klok kvinna som kommer fatta rätt beslut!

39 år, barnlös, göra abort?

INNEHÅLL