39 år, barnlös, göra abort?

Det finns många pappor som blivit pappa mot sin  vilja. De överlever det också.
Men kommer du att överleva känslomässigt om du tar abort?

Måste du ange honom som pappa, rent formellt? Det kan ju vara ett ragg på krogen som du inte vet vad han heter och det hände på en semesterresa... eller nåt.
Då behöver han ju inte bli inblandad om han inte själv vill.

Bästa är väl ändå att du blir ensam vårdnadshavare utan en pappa som inte vill vara delaktig.

Fattar inte att "pappan" är med vid "alla undersökningar/kuratorssamtal" som ts vill samtidigt som han har ett enda förhållningssätt och det är abort!! Punkt. Vilka undersökningar går en blivande mamma igenom? Ja det är magen som ska mätas, det ska lyssnas på hjärtljud och ritas kurvor över tillväxt och så går man på UL. Vilken idiot är det som går med sitt gravida ex på öht något av detta när hans enda tanke är ABORT? Orka

Jag har gjort en tidig abort för många år sedan och det väckte knappast några extrema känslor då men nej, jag hade inte kunnat göra abort i din situation TS.

Man får bara så många chanser och vem ska du annars skaffa barn med- det kan ju ta fem år till innan du har en pappa som är med på noterna?

Jag hade nog bara tänkt att detta barn var meningen och försökt reda ut livet så gott det gick.

Som sagt. Hoppas TS uppdaterar.

Behåll! 

Behåll!!

Jag vet att detta är ett forum och många har skarpa åsikter. Lugn (mor) m.fl. Jag ska uppdatera men hoppas ni som är ivriga förstår att jag kämpar med att ta mig igenom detta och har haft mycket tunga dagar sedan jag skrev.

Jag är så tacksam för alla fina råd jag fått! Tack tack tack! Läser alla.

För de som inte läst tydligt från tidigare inlägg: Fick veta om graviditeten sent, eftersom vi har delad uppfattning om abort har vi pratat och besökt kurator några gånger för att fatta ett GEMENSAMT beslut som båda kan respektera, ett försök till abort HAR redan gjorts och jag VET hur fostret är utvecklat och att abort nu är en "förlossning", jag har tagit tid att se över hur ekonomi och praktiska lösningar skulle kunna/inte kunna fungera inför att behålla. Samtidigt som jag jobbar och pluggar. Allt detta har inte hunnits på en vecka...och jag har VÄGRAT att fatta ett ogenomtänkt beslut eftersom det som många säger handlar om ett "nu eller aldrig" för mig.

Så varför tvekar jag fastän "nu eller aldrig"? Därför att jag fortfarande inte anser att man kan få allt i livet hur gärna man än vill, ett livsåtagande som att bli förälder är inget jag själv vill göra utan att känna att jag har de förutsättningar jag anser ett barn vara värd. Ett barn kan inte leva bara på kärlek. Jag anser att det är otroligt oansvarigt att bli förälder med ett "det ordnar sig"-tänk. "Du ångrar aldrig ett barn" - nej självklart inte, det finns ingen ångervecka där. En abort då? Visst, men se till att få hjälp då? Gå igenom sorgen men låt den inte definiera ditt liv. Livet blir vad man gör det till. Finn nya vägar, kämpa för att må bra, precis som jag hade fått kämpa med allt som ensamstående förälder?

Jag är mycket trött och emot det "tänk-på-dig-själv-"samhälle vi lever i idag. Egoism är bra så länge det inte skadar någon annan. Och jag tänker på fler än mig här. Barnet - som jag inte vill vara egoistisk mot att behålla "för min skull" med en pappa som (just nu iallafall) inte önskar hen.
Pappan - som jag inte vill vara egoistisk mot genom att tvingas bli far
Pappans släkt - farmor/farfar osv.

Men självklart tänker jag även på MIG SJÄLV - hur jag än vänder och vrider på det är det JAG som måste klara av allt ansvar. Trygghet, ekonomi, mat på bordet, socialt nätverk osv. Jag känner mig oerhört orolig över att riskera både mitt eget och barnets välmående genom att bli ensamstående förälder.

Den enda tröst jag kommit fram till så här långt är att jag visat pappan så mycket hänsyn jag kan, lyssnat på honom, diskuterat för och emot. Och blir det så att jag behåller kan jag känna att jag gjort allt och respekterar hans åsikt.

Angående ett beslut. "Om du tvekar - behåll" Om jag tvekar - önskar jag verkligen barnet då? Borde jag inte känna ett övertygande "Inte en chans i världen att jag tar bort det!" istället?

Att fatta ett beslut nu är det absolut jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Angående att tveka: Jag tror många som blir gravida är ambivalenta och jag läser just nu en bok om graviditet där man man skriver om att de flesta är ambivalenta när de är gravida. Man funderar över olika framtida scenarion och hur det kommer att bli. Det är dock inte socialt accepterat att vara det; man ska ju vara den "lyckliga gravida kvinnan". Så att vara ambivalent är absolut inte ett tecken på att du inte vill ha barnet, det är normalt när man är gravid skulle jag säga.

Du kanske aldrig mer får chansen till ett barn. Kan du leva med att du mördat en människa? Att en människa ska kvävas till döds som en fisk på torra land? Så ser jag på saken, jag är emot abort. Det gör inte dig till en hemsk människa, men jag anser allt har en mening i livet! Jag tror det är meningen att du ska bli mamma och kommer bli kanon i det! Ekonomi, problemen med pappan osv, allt löser sig bara DU vill!