Anonym (Rådvill och sorgsen)

Äldre 25 Nov 22:25

320 svar

39 år, barnlös, göra abort?

Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

Är barn allt?

/Ledsen

Anonym (min åsikt)

Äldre 27 Nov 21:42

#71

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 21:15:10 följande:

Angående ett beslut. "Om du tvekar - behåll" Om jag tvekar - önskar jag verkligen barnet då? Borde jag inte känna ett övertygande "Inte en chans i världen att jag tar bort det!" istället?

Om du inte önskar barnet - varför fungerade inte det förra abortförsöket?

Antagligen för att du med rationella argument försöker få dig själv att inse att ett barn inte är för dig just nu. Och så glömmer du ta hänsyn till att känslor inte är rationella, och att man faktiskt kan behålla ett barn enbart för att "man vill det".

Du behöver inte lösa allt inför framtiden innan barnet föds. Du behöver inte veta hur din situation ser ut om 5 eller 10 år. Du behöver bara känna efter här och nu.

Oansvarigt? Inte för barnets bästa?
Jag är övertygad om att ditt barn kommer få det bästa, trots att du väljer att föda det till en värld där det sannolikt inte får så mycket kontakt med sin pappa eller hans del av släkten. Skadar det verkligen barnet att få chans att födas och växa upp? Det kan du aldrig veta. Många barn i "hela" familjer mår dåligt. Många barn till ensamstående mår hur bra som helst. Du kan inte veta hur det blir för ditt barn, och därför kan du aldrig grunda ditt beslut på dessa fiktiva funderingar.
Du kan inte heller veta att det verkligen kommer skada pappan.

Du har en sund inställning till att "ta tag i sorgen", "se till att få hjälp", "hitta nya lösningar" osv, men bara för att det är möjligt att gå vidare så är det ju långt ifrån säkert att det är rätt val för dig. Är det inte bättre att du tar dessa sunda värderingar och lär ut dem till ditt barn, som i sin tur kommer få en bra grundinställning till livets alla problem?

För mig är det tydligt att du noga tänkt igenom allt, och att du har alla förutsättningar att såväl klara en abort som att klara att ta hand om detta barn.
Efter att ha läst dina inlägg känner jag tydligt att det bästa för dig och barnet skulle vara att behålla det, men jag är inte du, och det är du som måste fatta beslutet.

Jag röstar för att du kämpar för ditt barn, och håller tummarna för att du kommer fatta det beslut som är det rätta för dig.

Anonym (mor)

Äldre 27 Nov 21:42

#72

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 21:15:10 följande:

Jag vet att detta är ett forum och många har skarpa åsikter. Lugn (mor) m.fl. Jag ska uppdatera men hoppas ni som är ivriga förstår att jag kämpar med att ta mig igenom detta och har haft mycket tunga dagar sedan jag skrev.

Jag är så tacksam för alla fina råd jag fått! Tack tack tack! Läser alla.

För de som inte läst tydligt från tidigare inlägg: Fick veta om graviditeten sent, eftersom vi har delad uppfattning om abort har vi pratat och besökt kurator några gånger för att fatta ett GEMENSAMT beslut som båda kan respektera, ett försök till abort HAR redan gjorts och jag VET hur fostret är utvecklat och att abort nu är en "förlossning", jag har tagit tid att se över hur ekonomi och praktiska lösningar skulle kunna/inte kunna fungera inför att behålla. Samtidigt som jag jobbar och pluggar. Allt detta har inte hunnits på en vecka...och jag har VÄGRAT att fatta ett ogenomtänkt beslut eftersom det som många säger handlar om ett "nu eller aldrig" för mig.

Så varför tvekar jag fastän "nu eller aldrig"? Därför att jag fortfarande inte anser att man kan få allt i livet hur gärna man än vill, ett livsåtagande som att bli förälder är inget jag själv vill göra utan att känna att jag har de förutsättningar jag anser ett barn vara värd. Ett barn kan inte leva bara på kärlek. Jag anser att det är otroligt oansvarigt att bli förälder med ett "det ordnar sig"-tänk. "Du ångrar aldrig ett barn" - nej självklart inte, det finns ingen ångervecka där. En abort då? Visst, men se till att få hjälp då? Gå igenom sorgen men låt den inte definiera ditt liv. Livet blir vad man gör det till. Finn nya vägar, kämpa för att må bra, precis som jag hade fått kämpa med allt som ensamstående förälder?

Jag är mycket trött och emot det "tänk-på-dig-själv-"samhälle vi lever i idag. Egoism är bra så länge det inte skadar någon annan. Och jag tänker på fler än mig här. Barnet - som jag inte vill vara egoistisk mot att behålla "för min skull" med en pappa som (just nu iallafall) inte önskar hen.
Pappan - som jag inte vill vara egoistisk mot genom att tvingas bli far
Pappans släkt - farmor/farfar osv.

Men självklart tänker jag även på MIG SJÄLV - hur jag än vänder och vrider på det är det JAG som måste klara av allt ansvar. Trygghet, ekonomi, mat på bordet, socialt nätverk osv. Jag känner mig oerhört orolig över att riskera både mitt eget och barnets välmående genom att bli ensamstående förälder.

Den enda tröst jag kommit fram till så här långt är att jag visat pappan så mycket hänsyn jag kan, lyssnat på honom, diskuterat för och emot. Och blir det så att jag behåller kan jag känna att jag gjort allt och respekterar hans åsikt.

Angående ett beslut. "Om du tvekar - behåll" Om jag tvekar - önskar jag verkligen barnet då? Borde jag inte känna ett övertygande "Inte en chans i världen att jag tar bort det!" istället?

Att fatta ett beslut nu är det absolut jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.

"Respekterar hans åsikt"? Det gör du ju endast igenom att göra bort!? Vartåt lutar det så här i elfte timmen?

Vicha

Äldre 27 Nov 21:45

#73

Har inte läst hela tråden utan nästan bara Ts inlägg...
Man kan adoptera bort barnet efter födseln oxå just i denna situationen hade jag gjort det OM jag inte valt behålla vill säga!
Tycker inte en sån sen abort är försvarbart faktiskt, om det inte är ngt uppenbart fel på barnet, men det är min åsikt...
Lycka till Ts, jag följer kram

Anonym (Rådvill och sorgsen) Trådstartaren

Äldre 27 Nov 21:46

#74

Fia Maria skrev 2014-11-27 19:41:03 följande:

Det finns många pappor som blivit pappa mot sin vilja. De överlever det också.
Men kommer du att överleva känslomässigt om du tar abort?

Måste du ange honom som pappa, rent formellt? Det kan ju vara ett ragg på krogen som du inte vet vad han heter och det hände på en semesterresa... eller nåt.
Då behöver han ju inte bli inblandad om han inte själv vill.

Bästa är väl ändå att du blir ensam vårdnadshavare utan en pappa som inte vill vara delaktig.

Jag respekterar pappans åsikt och kommer inte utestänga honom från barnets liv om jag behåller. Oavsett om han bryter samman och försvinner under ett tag. Detta eftersom jag förstår att han isåfall kastas in i en kris han måste ta sig igenom, liksom den jag går igenom nu.

Jag har varit tydlig till honom med att jag är förberedd på en sådan krisreaktion, att han ändå alltid kommer vara välkommen och ingen kan ta hans plats som barnets far om han ändrar sig och vill ha kontakt. Han säger sig ha svårt att veta om att han skulle ha ett barn och inte träffa det. Och att om han hade barn skulle han vilja vara med det varje dag. Men då i ett scenario där det varit planerat och/eller tillsammans med en livspartner.

En del av mig har svårt att förstå att vår vänskap kommer tvärdö efter vecka 18 om jag behåller. Han är en lugn och sansad kille som ställt upp mer än jag nånsin trott under den här tiden. Men som jag skrev tidigare, visst finns det en chans att han kommer ta barnet till sig så småningom, men det är inte en chans jag vill räkna med. Utan ser det enbart som en tänkbar underbart lycklig bonus om det sker. Jag är inte ute efter ett förhållande, men att vi kan fungera som vi gör nu, som två vuxna människor och vänner med ett gemensamt barn båda kan älska.

Anonym (mor)

Äldre 27 Nov 21:50

#75

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 21:46:15 följande:

Jag respekterar pappans åsikt och kommer inte utestänga honom från barnets liv om jag behåller. Oavsett om han bryter samman och försvinner under ett tag. Detta eftersom jag förstår att han isåfall kastas in i en kris han måste ta sig igenom, liksom den jag går igenom nu.

Jag har varit tydlig till honom med att jag är förberedd på en sådan krisreaktion, att han ändå alltid kommer vara välkommen och ingen kan ta hans plats som barnets far om han ändrar sig och vill ha kontakt. Han säger sig ha svårt att veta om att han skulle ha ett barn och inte träffa det. Och att om han hade barn skulle han vilja vara med det varje dag. Men då i ett scenario där det varit planerat och/eller tillsammans med en livspartner.

En del av mig har svårt att förstå att vår vänskap kommer tvärdö efter vecka 18 om jag behåller. Han är en lugn och sansad kille som ställt upp mer än jag nånsin trott under den här tiden. Men som jag skrev tidigare, visst finns det en chans att han kommer ta barnet till sig så småningom, men det är inte en chans jag vill räkna med. Utan ser det enbart som en tänkbar underbart lycklig bonus om det sker. Jag är inte ute efter ett förhållande, men att vi kan fungera som vi gör nu, som två vuxna människor och vänner med ett gemensamt barn båda kan älska.

Så då behåller du barnet? Eller?

July

Äldre 27 Nov 21:51

#76

Nej jag är ingen typisk fl-abortmotståndare. Men blir illamående när jag läser hur du resonerar just nu ts. Egoistiskt mot barnet att behålla under dina förutsättningar? Egoistiskt att låta det gå så långt utan att handla! Ditt barn är inte många veckor ifrån att kunna överleva utanför magen. Fy fan för att behöva ta beslutet att ta livet av sitt barn och sedan föda fram det. Vilken hemsk upplevelse det måste vara. Tycker det är helt galet att aborter tillåts så sent som i vecka 18 utan särskild anledning.. Fan vad ledsen jag blir när jag läser sånt här. Det ordnar sig ts, det gör det. Snälla ge det lilla livet en chans, adoption är alltid ett alternativ. Pussar min oplanerade, men älskade bebis lite extra..

lin08

Äldre 27 Nov 21:56

#77

Snälla behåll!!!!

Jag sitter här med min lilla dotter i famnen och min son sover gott på sitt rum.
Sitter och gråter. Snälla snälla behåll barnet. Du blir en underbar mamma! Och kärleken man känner till sitt barn är så stor att hjärtat exploderar i tusen bitar - den är oändlig och underbart fantastisk!

Om han väljer att bryta vänskapen så SKIT i det! Åh snälla snälla behåll barnet och älska och vårda ditt lilla knyte.

Se honom/henne somna sött på kvällen med sin napp och sitt lilla tygdjur.
Se hens glada leende och rufsiga frisyr på morgonen.
Gråt glädjetårar inombords när ditt lilla barn skrattar så det kiknar.
Håll hens lilla mjuka varma hand i din och smält till glöd när du hör hen säga mamma.
Se fram emot underbara stunder tillsammans. Det är ALLT i livet. ALLT.

Anonym (Rådvill och sorgsen) Trådstartaren

Äldre 27 Nov 21:59

#78

Anonym (mor) skrev 2014-11-27 21:42:47 följande:

"Respekterar hans åsikt"? Det gör du ju endast igenom att göra bort!? Vartåt lutar det så här i elfte timmen?

Man kan respektera någons åsikt, det betyder inte att man måste tycka likadant. Jag kan respektera att han inte vill, men det betyder inte att jag måste göra en abort om jag inte vill. Det är så nära man kan komma att finna en lösning när man är oense. Att inte tvinga honom ändra åsikt. Utan leva med att han kanske för alltid faktiskt kommer känna så.

I elfte timmen... ja. Som många, inklusive mig själv säger. När man läser vad jag skriver så visst, jag önskar jag kunde behålla. Men den inbokade tiden är kvar än så länge.

Anonym (mor)

Äldre 27 Nov 22:02

#79

lin08 skrev 2014-11-27 21:56:43 följande:

Snälla behåll!!!!

Jag sitter här med min lilla dotter i famnen och min son sover gott på sitt rum.
Sitter och gråter. Snälla snälla behåll barnet. Du blir en underbar mamma! Och kärleken man känner till sitt barn är så stor att hjärtat exploderar i tusen bitar - den är oändlig och underbart fantastisk!

Om han väljer att bryta vänskapen så SKIT i det! Åh snälla snälla behåll barnet och älska och vårda ditt lilla knyte.

Se honom/henne somna sött på kvällen med sin napp och sitt lilla tygdjur.
Se hens glada leende och rufsiga frisyr på morgonen.
Gråt glädjetårar inombords när ditt lilla barn skrattar så det kiknar.
Håll hens lilla mjuka varma hand i din och smält till glöd när du hör hen säga mamma.
Se fram emot underbara stunder tillsammans. Det är ALLT i livet. ALLT.

Hur vet du att TS "blir en underbar mamma"?

Anonym (Rådvill och sorgsen) Trådstartaren

Äldre 27 Nov 22:05

#80

Ni som ber mig behålla och berättar om hur underbart allt är - är ni ensamstående? Utan möjlighet till avlastning? Utan någon som delar erat barns framsteg? Utan närmre familj och släkt kring er?

Är det lika underbart när det bara är jag och barnet jämt? Och vänner ibland och kanske någon enstaka släkting några gånger per år?

Är inte en dömande eller kall fråga, utan bara ärligt funderande. Jag hade också tyckt det vore underbart om jag inte vore just ensam :(

39 år, barnlös, göra abort?

INNEHÅLL