39 år, barnlös, göra abort?

Jag hade sagt följ ditt hjärta.

jag själv var ensamstående när jag var 17år , klarade de galant, och de skulle säkerligen du också göra.

sedan har jag även genomgått en sen abort själv i v 17+6 och det var inget jag egentligen ville och det var inte något som var trevligt och jag mådde inte bra alls efter det och jag mår fortfarande inte fullt bra efter det.

man fick genomgå en "förlossning" fast med ett litet barn och att man inte fick med det hem o visste att man var boven till att barnet "slängdes" bort.

så det är helt ditt val om hur du vill din framtid ska se ut. med eller utan barnet och känslorna man kan få av båda valen.

Det är lättare att hantera fysiska problem än psykiska. Behåll barnet om du vill ha det. Det kommer att lösa sig.

Ni hade ngt och du är gravid, det är ditt beslut. Jag är ingen abortmotståndare men han vet antagligen vad som kan hända när man ligger, han vill inte, nej..

Men med tanke på din osäkerhet, ålder och hur långt gången du är ser jag ingen anledning att du ska ta hänsyn till honom.

TS, har du bestämt dig? 

TS: Du har fått så många bra vinklingar och svar, så jag tänker inte försöka mig på ett ytterligare... ville bara svara på din konkreta fråga: "Är barn allt?" och svaret när man själv har barn är JA!! Det finns inget större, häftigare, mysigare eller mer fullt av kärlek...

Behåll.
Som andra skriver så lyser det ju igenom att du VILL det här.
Om du nu har dåligt samvete gentemot pappan, hur kommer du att må om du genomför en abort du egentligen inte vill göra och i vecka 18 dessutom?

Pappan säger att han inte vill ha kontakt om du väljer att behålla. Kanske blir det så, kanske ändrar han sig längs vägen. Det vet man inte.
Hur som helst så tycker jag absolut att du ska behålla det lilla livet inom dig.
Och ekonomiskt kommer det att funka även om det skulle krisa big time under en period, vi bor trots allt i Sverige.

Hade jag varit du hade jag sett barnet som en efterlängtad gåva ungefär (men det kanske beror på att jag jättegärna vill ha barn i mitt liv). Jag skulle aldrig ta bort, speciellt när du själv inte vill egentligen. Pappan behöver inte ha kontakt, det är inte det ultimata att barnet inte har någon far men det går ändå. Jag hade ingen far som var särskilt närvarande men hellre det än att inte leva faktiskt. Ekonomin kommer lösa sig, du kan fortfarande studera klart som ensamstående mamma och senare skaffa ett bra jobb.

Jag får känslan av att du verkligen vill behålla barnet. Då tycker jag du ska följa ditt hjärta.
Jag tror dessutom att en abort vid v 18 inte är en dans på rosor.
Jag fick mitt andra barn när jag var 39 år.
Och det har inte varit några problem.
Om han får panik vid tanken på ett barn så är det hans problem.
Han visste förmodligen vad som kan hända då man har sex.
Och jag måste säga att jag tycker det är riktigt dåligt av honom att hota med att säga upp bekantskapen helt om du väljer att behålla,när han vet hur dåligt du mår av det.
Han har också en del i ansvaret för att situationen ser ut som den gör.
Men även om han inte vill ha något med barnet att göra så finns det säkert en man därute som önskar att träffa en ensamstående kvinna med barn.
Så gör det du tycker känns bäst för dig själv och för barnet.

Kram och lycka till!

<3 Följ ditt hjärta och din magkänsla, så kommer allt att ordna sig.<3

Gör inte aborten! Detta är med största sannolikhet din sista chans att få barn. Du kommer att ångra dig resten av livet om du inte tar den. Tänk när du är ensam på gamla dar, och du kommer att tänka att "nu kunde jag ha haft en 35-årig son eller dotter som hade kommit och hjälpt mig med det här, och barnbarn att leka med".

Allt annat reder sig på något sätt i ett rikt land som Sverige. Huvudsaken är att mamman är vettig och att pappan åtminstone är känd och kan involveras i någon mån. Dessutom FINNS det här barnet redan och det är redan ganska stort - nästan en bebis. Om du dödar det så får DET barnet inte någon ny chans till liv överhuvudtaget. Så du behöver inte tänka på "om det är rätt mot barnet". Självklart är det bättre för barnet att få leva!

Jag kan i och för sig tänka mig situationer då det INTE är det - men då ska det vara på nivån gravt handikapp, eller en sadistisk pappa som mamman kanske blir tvungen att lämna barnet till på umgänge. Inte bara att mamman har dålig ekonomi (fortfarande i ett land som Sverige, där ingen behöver svälta och där vård, skolor och utbildning är gratis), och inte kommer att gifta sig med pappan.