Aprilbebis 2016

Hej!
Vill gärna vara med här jag också :) Plussade för några dagar sen, men har bim idag. Har försökt få vårt första barn i snart ett års tid och detta är 3e plusset (2 missfall har vi gått igenom). Men nu bara är det vår tur- det måste det vara!! :)

Bf 11 april

Har inte läst igenom hela tråden än, så vet inte vilka ni andra är än! :)

Absolut! Vore jättekul.

Var bor ni någonstans?

Jag känner en hel del illamående och yrsel som kommer och går, samt konstant molvärk/växtvärk. Sover dåligt på nätterna med en hel del insomnia, men är konstigt nog ändå inte särskilt trött (endorfinernas påverkan?) förutom på kvällarna. Än, kanske jag skall säga, för det lär ju komma så småningom!

Bortsett från det har jag fått lite förändrat smaksinne, är smått täppt i näsan hela tiden och har väldigt ömma bröstvårtor.

Galet svullen är jag också (magen ser ut som den gjorde i typ v 18 med sonen), känsligt luktsinne, orkeslös (kondisen tog sitt pick och pack och drog på stört när jag plussade!) och så är jag i princip konstant kissnödig.

Det som gjorde att jag misstänkte att det faktiskt tagit sig den här gången var avsaknaden av pms. Känner mig så harmonisk i hela kroppen. Samma känsla som när jag väntade sonen (tror inte att jag vart arg en enda gång under de 9 månaderna!)

Undrar hur detta kommer utveckla sig när jag redan känner så mycket! :-P

Tyvärr slutar min resa här:( Har hela tiden haft på känn att allt inte stod rätt till. Har nu blött och test visar inget längre. Vi får ligga vidare;) Önskar er alla en lyckad graviditet <3

Jag vill också vara med :) 27 år gammal, norrlänning och är i vecka 6. Ringde barnmorskan idag och fick tid för inskrivningssamtal 28/8.

För mig och sambon är det första barnet, har inte greppat att jag är gravid ännu trots symptom som molvärk, yrsel, kissmaraton, trötthet och ömma boobies, kanske för att jag är så van vid att ha 4 av 5 av dessa symptom inför varje ägglossning och mens? Jobbigast just nu för mig är dock hormonjäklarna som attackerar mitt psyke nu i början (säger i början för jag hoppas innerligt att det försvinner snart). Jag tvivlar på alla omständigheter runt ikring mig, speciellt min sambo och vårt förhållande -kommer vi klara denna förändring, kommer jag störa ihjäl mig på hans smågrejer som blivit så överjäkligt störande de senaste tre veckorna, var han ett så klokt val trots att jag kände så fort jag såg honom för tre år sedan att det är mannen som kommer bli pappa till mina barn? Ja ni ser ju, ångestbruden nummer ett här trots att vi planerat och velat det här länge nu :P Dem kloka säger att hormonerna är mäktiga i början av graviditeten så jag får väl lägga mig (och gärna sova;)) och min tillit i deras händer nu tills hormonerna börjar chilla en stund :)

Natten innan jag plussade drömde jag att jag var gravid och skulle föda och känner på något vis att detta känns bra, allt kommer gå vägen. Måste ba fatta det hela mer och försöka hitta mitt Hakuna Matata med allt runtomkring :) Ingen annan som känner av det psykiska?