När syskonet inte kommer.. Stressad, ledsen. Finns det någon annan i samma situation?

Jo känner mig svagare nu i och med att det var mer nyligen och blödde en del, så är försiktig med fysisk ansträngning. Värre än de andra och ångra att jag inte åkte till gyn akuten tidigare innan det eskalerade. Sen mår man inte så bra psykiskt heller men var bara hemma två dagar må, ti förra veckan kände att var bättre och återgå till vardagen.

Mina tre har ju varit i olika veckor kanske bara ren otur... första tror jag att fostret dog i v6-7 och stöttes ut ett par veckor senare. Andra i v 5 och tredje v 13-14.Eftersom mensen brukar kunna hoppa så antar jag att skulle råka bli direkt så får man väl se om det går vägen iaf, eller ett bakslag till. Men eftersom de inte sagt något och jag slutat blöda nu. Ska på besök hos gynekolog nästa vecka.

Vi började försöka rätt tidigt (då vår ursprungstanke var att ha syskon tätt) och det blev ganska precis 4 år mellan vår äldsta och tvillingarna. Vilket kom att bli väldigt skönt eftersom äldsta var såpass självgående (blöjfri, sov bra om natten, kunde klä sig själv mm). Det har gått super och storasyster har kunnat vara så hjälpsam (hämta saker mm). Nu är tvillingarna 2 år och storasyster 6 och det bråkas mer men de kan även leka tillsammans av och till (även om storasyster ofta försöker bestämma över sina systrar med mindre lyckad framgång)  

Jag känner såhär i efterhand att det var väldigt skönt med åldersskillnad mellan barnen, särskilt med tanke på att det blev tvillingar ! Hade nog gått i väggen flera gånger om om storasyster bara varit omkring 2 när tvillingarna kom..!!

 

Håller tummarna för er!

Ja, jag förstår vad du menar! Om man bara kunde få veta att det blir ett syskon en dag... 

 
Vägen dit är verkligen tung och jobbig när det tar tid... 

Tack, verkligen tack <3 

Jag förstår din sorg. Jag tror att vi alla som kämpar förstår sorgen att inte kunna när man önskar sig barn, oavsett om man har barn sedan tidigare eller inte. Men jag förstår inte ditt resonemang, för är det några som förstår hur tungt det är så är det väl vi som gör IVF? 

Jag förstår liksom inte vad du menar när du skriver "Och då har det känts jobbigt att andra som också haft svårt, sätter igång med IVF och pang bom var problemet löst". Det är ju inte så att det inte fungerar en månad och nästa gör man IVF. Är man under 35 måste man ha försökt ett helt år innan man får ansöka om utredning, därefter tar utredningen ofta ett år eller mer, så då är man uppe i minst två års försökande innan man ens kommit till IVF. Sen har de flesta IVF-kliniker ytterligare 6-9 månaders väntetid på att få börja behandling. Som jag förstår det har ni inte ens försökt i ett år än. Varför är det svårare än att behöva försöka mer än 24 månader innan man får hjälp? Hur har IVF:are det lättare menar du? 

För mig och de flesta andra jag känner i samma sits är man orolig varenda minut för att aldrig kunna få ett barn. Det är inte bara som en lugn promenad där man tar ett litet besök till sjukhuset och poff är med barn, det är en otroligt påfrestande tid både fysiskt och psykiskt. Det är inte en lätt utväg med IVF. Tycker du att det är det så är du ju mer än välkommen att söka dig privat och göra IVF. Det är en mirakelmetod på många sätt, men inte på det sätt jag tror att du tror. Det finns inga garantier för att bli gravid. Bara 65% av de som genomgår IVF får ett barn. 

Så kort och gott - Nej, jag förstår inte vad du menar. 

Jag tror vi pratar om varandra. Jag har sett i andra trådar hur de helt utan barn hoppar på sekundärt barnlösa, de har inget att vara ledsna över då sekundärt barnlösa ju redan har barn! Ingen förståelse för varandra. 

Jag vet att gången och månaderna till IVF är långa, men i mina bekantas fall har det inte varit så. Det har varit grundsjukdomar som påverkat vilket gjort att de beviljats innan ett år har gått. En av läkarna sa till min väninna att det är lättare att få barn med IVF, chansen varje gång är 30 %, medan det "i sängen hemma" är 20 %. Tja, det vet inte jag något om. 

Jag hoppas verkligen att jag slipper IVF, jag tror inte det är så kul (även om jag bara sett "lyckohistorier".) Men vi har just en bekant som hela tiden säger "gör IVF, det finns alltid!" Hennes tre barn kom till med IVF, relativt oproblematiskt.  

Där säger ju alla läkare olika, det kan ju faktiskt vara så att man inte vet. 

... så då hoppar du på IVF:are tillbaka "för att du sett i andra trådar hur de helt utan barn hoppar på sekundärt barnlösa"? Jag förstår din sorg, men på fullt allvar - förstår du inte vår? Varför klanka ner på NÅGON barnlös?! Är inte det väldigt onödigt?!

Kul för dina bekanta att det gått så fort. Det är inte på något sätt normen, så nästa gång - dra inte alla över en kam för att de par du känner haft en ovanligt lätt process (eller åtminstone sagt att det varit det). Majoriteten av IVF:are har det inte lätt alls och det tar flera år. Vill du ha perspektiv kan du alltid läsa trådarna på "Svårt att få barn"-forumet. 

På det du skriver känns det fortfarande som att du inte alls tycker att det vi IVF:are genomgår är något jobbigt utan att vi åker i någon slags "snabbfil" genom trafikkaoset i rusningstrafik. Jag tror att extremt få av oss orkar vara helt öppna om hur jobbig processen är mot människor utanför, för så få förstår och man blir så trött på det. Visst är det lättande att få hjälpen och man får bra hjälp, men det är aldrig oproblematiskt. Det är aldrig lätt. 

Ta en IVF:ares ord för det då du saknar erfarenhet - IVF är en levande mardröm där din kropp ägs av sjukvården, du utstår mängder av plågsamma undersökningar och behandlingar och där du inte för en sekund ens vågar tro att det någonsin blir barn i slutänden. Det är en evighetslång, plågsam väntan där hjärtat krossas igen och igen. Och då kan jag jämföra med de första månaderna av att försöka skaffa barn, där har jag också varit.

Jag har inte "hoppat på" någon barnlös. Vi har det nog jobbigt på olika sätt. Jag skrev/antydde att det ju är himla typiskt att t.o.m de som gör IVF får till det hur lätt som helst (eftersom jag förstått att det ska vara svårt, jobbigt och påfrestande). Varför funkar inte min kropp, liksom. Till detta hör en intensiv bekant som bara pratar om "gör IVF, det är hur smidigt som helst, jag mådde jättebra". Vissa kanske tar det lätt/lättare? 

Antingen förstår du inte vad det är för saker du häver ur dig eller så är du dålig på att uttrycka dig i skrift. Jag ska försöka vara så tydlig som möjligt i min respons. 

"Jag har inte "hoppat på" någon barnlös." När du skriver att "till och med de som gör IVF får till det på första försöket" så förringar du (=förminskar) processen som ligger bakom behandlingen. Alla som gör IVF har många misslyckanden i bagaget, även din mirakulösa bekanta som verkar ha fått det tidigt. Ingen får det utan att ha provat på egen hand först. Sen, absolut, kan man beviljas det tidigare än normen, men det innebär inte att man inte försökt innan. Det anser jag är att hoppa på någon. 

"Jag skrev/antydde att det ju är himla typiskt att t.o.m. de som gör IVF får till det hur lätt som helst (eftersom jag förstått att det ska vara svårt, jobbigt och påfrestande)." Det är svårt, jobbigt och påfrestande ÄVEN om det tar sig på första IVF-försöket!!!!!!!!!! Har du inte ens läst igenom hur en behandling går till?! ÄVEN om det tar sig på första försöket har man precis som du just nu misslyckats massor med gånger! Vad är det du inte förstår?! De som gör IVF har redan gått igenom det du genomgår exakt just nu! De har kommit längre i processen och bedömts inte fysiskt kunna på egen hand!!! Varför anser du att alla försök som ligger före utredning och IVF-behandling inte räknas som dina försök till att bli gravid? Skulle jag ha blivit gravid vid första försöket med IVF hade det fortfarande tagit mig 27 försök! Det hade inte varit första försöket för mig även om det kallas så för att man bara plockat ut ägg och befruktat en gång. 

"Varför funkar inte min kropp, liksom." Tja, word på det. Det kan jag relatera till till 100%, för guess what? Jag har inte kunnat bli gravid på egen hand. Varför tror du att jag och andra barnlösa inte kan relatera till den känslan? Det är väl den känslan vi lever i konstant, att det är fel på våra kroppar? Det är liksom därför man plockar ut spermier och ägg och befruktar utanför kroppen, för att det är fel på den. Du har inte försökt ens ett år. Du skriver att du började försöka i vintras, och det kan ju vara alltifrån november förra året till mars detta året. Det är inte lång tid oavsett. Det är inte över 12 månader, och det anses vara normalt för att bli gravid för den friskaste och mest fertila person. Än så länge behöver du inte oroa dig, rent krasst, för än så länge är ingenting onormalt. Sen, eftersom jag gått igenom detta själv, så vet jag att varje månad känns som en evighet och att hoppet om att lyckas dör snabbt. Jag förstår att du mår dåligt och är ledsen.  

Sen förstår jag inte varför du tar upp denna bekanta hela tiden som att hon är ett facit på hur det faktiskt är. Jag sitter här och skriver, jag genomgår processen i denna stund och vet inte om det ens kommer att resultera i barn. Klart din bekanta är positiv - hon har ju lyckats. Ställ en fråga till vem som helst som gör IVF så tippar jag på att ingen ärligt kommer kunna säga att din bekantas "upplevelse" är något att jämföra med. Och vad spelar hon för roll? Om 99,9% av alla oss andra som gör IVF behöver försöka få barn i flera helveteslånga år, varför dömmer du vår process som enkel baserat på en enstaka individs annorlunda upplevelse? Det fanns säkert någon i koncentrationslägren under andra världskriget som inte svälte, men inte kan man väl dra slutsatsen att människorna inte svalt? 

På det du skriver känns det som att du saknar förmågan att se saker från andras perspektiv. Du ser din egen sorg och känner att den är den enda som är relevant och att den är värre än någon annan kan föreställa sig och framförallt att du har rätt i allt du tycker. Och visst är sorgen individuell, jag säger inte alls att du ska jämföra med varenda kottes historia av smärta, det är inte relevant. Men jag säger att du ska vara försiktig med vem du kastar sten på. Det var onödigt att dra upp att IVF:are har det lättare, för det är direkt förtal. Det klädsammaste du kan göra är att ta ett steg tillbaka och förstå att du inte kan övertyga mig om att ditt uttalande var rätt ur något som helst perspektiv (det är i alla fall så jag uppfattar dina svar), för jag kommer aldrig att hålla med dig. Jag struntar i din bekanta, jag blev ledsen. Kanske kommer du aldrig hålla med mig, och det skiter jag fullständigt i. Jag bara hoppas att du åtminstone tänker dig för innan du drar in människor som redan har alldeles för mycket att oroa sig över och sörja. Jag är ledsen över att folk tänker som du och som tror att mitt liv är lätt, framförallt när det finns så stor potential för att folk som du hade kunnat förstå smärtan och att vi kunnat kämpa tillsammans istället för att klanka ner på någon.