RobzMarley skrev 2016-05-04 07:31:59 följande:
Jag har haft svårt ta till mig denna bebis. Inte samma som med trean. Jag hade det med tvåan också. Han kom så tätt inpå ettan oxh det var mkt m gbs och fl satte igång för tidigt. Blev mkt med det. Och jag kände att min etta var så liten än. Så när han kom var det inte den där direkta kärleken som det hade varit med ettan. Och jag fick nog ångest över att allt inte kändes samma. Det tog några dagar. Skäms över att säga det.
Men sen trean inga problem. Då var de två första 6,5 år och nästan 5 år. Det var med en ny man som blev pappa för första gången och det var en flicka, vilket var nytt för mig.
Denna gången var det mkt velande innan. Ska vi verkligen ha fyra osv. Men jag visste att jag skulle ångra mig o mannen hade bara ett eget även om han ser killarna typ som sina. De bor VV hos sin pappa.
Sen var jag väldigt inställd på att det skulle bli en flicka igen. Blev så paff och det tog några veckor att smälta. Bara för jag typ undermedvetet ställt in mig på det. Sen kändes det bättre. Men jag har inte tagit till mig bebis på samma sätt riktigt. Det känns overkligt. Nu är yngsta snart fyra. Så det är inte tätt nu.
Går här och har massa saker som jag vill fixa. Känner att bebis kommer inte komma ut förrän jag har gjort.... Som tex hyllan som ska upp ovanför skötbordet. Det är inte ens jag som sätter upp den. Och en sjuk hög med ris och träd och säckar m trädgårdsavfall som ska t tippen.
Sen i motsats till allt är jag LIVRÄDD för bara tanken på att gå över tiden...
Modigt att våga erkänna de känslorna, det är nog halva hemligheten att kunna bearbeta dem. Jag tror att när du får din nya lilla bebis till dig så kommer det att falla på plats. Och skulle det vara saker du inte hunnit få färdigt så finns det ju alltid tid att göra dem sen också, även om jag precis förstår känslan av att allt måste vara klart innan!
Det här med könet spelar egentligen ingen roll, inte förrän senare iaf, tror jag. den första tiden är det bara en bebis och sen om den har snopp eller snippa gör väl ingen skillnad? (säger jag som bara haft flickor...) Jag var väldigt inställd på pojke alla gångerna vi väntade tjej och vi var nog båda lite besvikna förra ggn då ultraljudet i v 32 visade en lillasyster till. Men så älskad som vår lilla trea är! Har aldrig ens en sekund önskat att hon skulle varit någon eller något annat.
Den här gången var vi nog inställda på att det skulle bli en tjej till och även om jag blev väldigt glad att vi ska få en liten gosse den här ggn så fick jag också ställa om mina känslor lite. Jag vet inte om det är för att det är en pojke och det känns overkligt eller om gbs har spelat in men jag har också haft svårt att njuta den här gången pga oro. Vågar liksom inte riktigt tro på att det är sant att vi ska få en bebis till, att jag ska få gå igenom allting igen, förlossningen, att få upp en alldeles ny liten bebis i famnen, att få amma igen. Får man ha sån tur liksom, fyra friska fina barn!