Hej!
Testade positivt igår kväll med nummer 4! Känns galet, kul, läskigt!
En fyra är ändå en för mycket enligt normen. Det är inte så att jag väntar mig massa glädjerop från min omvärld.
Här kan vi dela frågor, tankar och känslor.
Jag har pojke född -06, pojke född -07 och flicka född -12.
Killarna har en annan pappa och bor bara hos oss varannan vecka. Så varannan vecka är vi fem och varannan tre. Nu sex st! ???? 
Jag är i v. 12 (11+3) idag. Illamåendet är kvar, spyr nån gång per dag och mår illa hela dagen med stegring på kvällen då det är som värst.
Jobbar på högstadiet i språk, vet att en stor hög böcker väntar på att bli rättade när jag kommer tillbaka. Är sjukskriven nästa vecka också men hoppades kunna jobba. Osäker då jag mår ganska kasst idag.
Ang pappor var inte min make särskilt glad heller och vände först förra veckan. Fram till dess var det prat om abort titt som tätt... När jag då gjorde klart att det inte är ett alternativ slog det väl honom. Till saken hör att jag har en kass rygg/höft efter de tre första barnen och ett barn till riskerar att jag får mer ont. Men jag förlitar mig på min sjukgymnast som säger att träning kan göra hela skillnaden.
Förstår dig, kände samma när min karl höll på. Hans variant var "jag kan inte lova att vi kommer hålla efteråt", som att fyra barn skulle bli för mycket. Hela tiden drog han upp skräckscenario för hur det skulle bli efter barnet var fött med frågan "vad gör du då?!". Blev så trött och undrade varför vi inte kunde tänka positivt o ta smällarna när/om de kommer.
För saken är den att man är två om att göra ett barn men det är bara en som tvingas göra abort. Han försökte med allt som "du kommer ju komma över en abort" och "ingen kommer tycka det här är en bra idé". Jo, jag blir fortfarande arg bara jag tänker på all skit han hävt ut sig, men vet också att en stor del av det var ren rädsla / nervositet.
Min man jobbar i Norge och vi funderar också på flytt i vår. Bor på landet nu och vill närmare samhället. Tanken var att han skulle jobba i Norge 2-3 år för att vi skulle bli av med våra lån, han hann bara jobba där två månader när vi fick veta att jag var gravid. Så ja, tajmingen kunde vara bättre..
Jag har önskat sterilisering i samband med snitt. Hoppas det kommer gå igenom. Tredje sonen kom med snitt efter två kassa vaginala förlossningar där värkarna var klenare än klena. Nummer två kom med sugklocka efter att ha krystat 2.5 timme.
Förstår dig, kände samma när min karl höll på. Hans variant var "jag kan inte lova att vi kommer hålla efteråt", som att fyra barn skulle bli för mycket. Hela tiden drog han upp skräckscenario för hur det skulle bli efter barnet var fött med frågan "vad gör du då?!". Blev så trött och undrade varför vi inte kunde tänka positivt o ta smällarna när/om de kommer.
För saken är den att man är två om att göra ett barn men det är bara en som tvingas göra abort. Han försökte med allt som "du kommer ju komma över en abort" och "ingen kommer tycka det här är en bra idé". Jo, jag blir fortfarande arg bara jag tänker på all skit han hävt ut sig, men vet också att en stor del av det var ren rädsla / nervositet.
Min man jobbar i Norge och vi funderar också på flytt i vår. Bor på landet nu och vill närmare samhället. Tanken var att han skulle jobba i Norge 2-3 år för att vi skulle bli av med våra lån, han hann bara jobba där två månader när vi fick veta att jag var gravid. Så ja, tajmingen kunde vara bättre..
Jag har önskat sterilisering i samband med snitt. Hoppas det kommer gå igenom. Tredje sonen kom med snitt efter två kassa vaginala förlossningar där värkarna var klenare än klena. Nummer två kom med sugklocka efter att ha krystat 2.5 timme.
Vad tråkigt för er... 
Här är mannen glad men sa "adjöss resor och fina bilar" och "tur vi har stort hus för vi kommer få bjuda hem alla hela tiden för vem vill bjuda hem en familj på sex pers?" Haha
Min sa först. Jaha då måste vi skaffa en större bil...
Sen har han velat fram och tillbaka. Ena stunden verkar det som han vill ha barnet och nästan ta bort det...
Därav jag vet han kommer acceptera mitt val...
För innerst inne tror jag han är glad, kanske mest just lite rädd. Fast är väl jag med lite..
Hade börjat sälja bort en massa saker som gravid kläder samt spjälsäng och skötbord. Babyskyddet har då gått ut så det är kört på tippen...
För vi skulle ju inte ha en till än på några år..
Jag hoppas på det bästa i slut ändan...
Så tänker jag också, antingen kommer allt gå bra eller så blir jag ensamstående. Vi har haft perioder i vårt äktenskap där det varit svajigt, men de har löst sig de också. Varit tillsammans i 15 år, så det hör väl till...
Vad gäller saker hade vi sålt det mesta. Bebiskläder är borta och mammakläderna med... Leksakerna för första året, babysitter, vagn... Allt sålt, så övertygade var vi att tre räckte ;) men är det nåt man lärt sig efter tre barn, så är det att man inte behöver allt heller... Vi tar det eftersom o tar en Ullared tripp i februari :)
Nåt annat min man sa var "nu kan vi glömma barnvakt" :p stämmer rätt bra. Med två hade vi jämt barnvakt, efter tredje inte alls lika mycket. Nu med fyra blir det nog halvt omöjligt...
Min sambo är tvärtom helt.. Han är i ingemanslandet. Känner inget men kan prata om det. Tror det är nån slags mask bara. :) brukar vända när han få se bebis på RUL 
låt tiden gå fort dit!
Vad tråkigt för er...
Här är mannen glad men sa "adjöss resor och fina bilar" och "tur vi har stort hus för vi kommer få bjuda hem alla hela tiden för vem vill bjuda hem en familj på sex pers?" Haha
Ja precis. Bara se hur det slutar. Antingen blir man ensam stående eller så blir vi en familj med fyra barn...
Jo precis man behöver inte allt.
Tror jag fått mannen att inse att detta barn kommer stanna. Han förstod mig. Han har hela tiden sagt att vi inte kommer ha råd (fast det kommer vi). Men igår kom det fram att han egentligen inte ville ha ett till...
Men tyvärr lite sent för det.
Men nu har vi lärt oss av våra misstag och det kommer INTE bli ett femte utan blir nog spiral efter fl!
På måndag är det dags att träffa läkaren på specialmödravården! Nu börjar jag sakta fatta att jag är gravid
Mår förvånansvärt bra! Sover massor det är det enda. Samt ligamenten :) hur mår ni?