BF Juli 2017 ny

Insåg att det vart långt men här är min ärliga berättelse.

1015 tar jag första shotten. Jag är öppen två cm, tappen är 2 cm och inåtvänd. Jag har SD som kommer 2-3 på 10 minuter men känns inte. Glatta hinnor så dom går ej att ta.

1215 shott nr 2. Jag har nu 5 sd på 10 minuter som dom vill. Men dom gör inte ont. Statusen är fortfarande samma.

1415. Är fortfarande 5sd på 10 minuter som börjar kännas lite. Fortfarande bara öppen två men tappen har börjat vända sig utåt. Efter ett samtal till läkaren så avvaktar vi shott tre, för man vill inte att det ska bli fler SD.

1615. Öppnat mig till 2,5 cm och tappen är lite mindre. SD är samma och gör fortfarande inte ont. Tycker dom glesas ut lite. Bestämmer att hoppa även denna shott och hoppas det går att ta hinnorna 18 istället.

18:00 läkaren kommer och gör ultraljud och känner. Är gränsfall att man ska kunna ta hinnorna. Huvudet ligger neråt och bebisen mår fortfarande bra. Barnmorskan testar tar hinnorna och det funkar! Dom blir dock lite chockade över allt vatten som kommer ut, är riktigt mycket vatten! Jag kan inte sluta skratta heller så det forsar verkligen. Är fortfarande öppen bara 2,5 cm.

20:00 börjat värkarna bli lite smärtsamma, men jag kan fortfarande andas igenom dom helt utan problem. Dom börjar koppla på dropp men apparaten strulat så det börjat gå in i kroppen 2045.

21:15 skiftbyte, dom känner och nu är det öppet nästan 4 och tappen är nästan borta. Jag skämtar fortfarande med barnmorskorna mellan värkarna och alla skrattar precis som vi gjort hela dagen! Har verkligen varit bra stämning.

21:40 det börjar bli riktigt jobbigt. Jag får panik i värktopparna och ber om Eda. Barnmorskan vill känna på mig innan och tycker jag ska pröva lustgasen först. Är fortfarande öppen 4. Vi prövar lustgasen och den funkar lite. Tyckte inte den hjälpte mot smärtan men jag hade något att koncentrera mig på. Måste kissa också men kan ej gå på toa, hon tappar mig mellan två värkar. Hon har fortfarande inte ringt efter Eda, för hon har förstått att detta kommer gå undan

21:50 börjar paniken på riktigt! Värkarna gör ont! Det trycker på neråt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Får panik i varje värk, men mellan värkarna är jag helt lugn och ligger helt avslappnad. Hon kollar och jag är nu öppen 5 cm och lite kvar av tappen. Det trycker verkligen neråt och det är de som är de jobbiga.

22:15 sänker dom droppet för jag orkar verkligen inte mer! Varje värk är panik och mellan värkarna är allt lugnt. Så sjuk känsla! Jag har grymt stöd av både barnmorska, sköterska och framförallt min sambo.

22:25 känner jag att jag vill krysta, men jag får inte riktigt ännu. Dom lägger mig i en annan ställning. Det var en sådan sjuk känsla att verkligen känna den sjukt starka kraften.

22:29 efter 2 krystvärkar är en vit kladdig pojke ute! 3315 gram tung 51 cm lång och 34 cm i huvudmått och helt perfekt!

En stor och rejäl Moderkaka kommer ut och jag har inte spruckit eller något alls vilket jag trodde jag skulle ha gjort.

Läkaren kommer in efter 30 minuter och visar bilder på moderkakan. Man ser tydligt svarta fläckar på den. Det var alltså kantlossning som gjorde att jag blödde! Det hade kunnat göra så den släppt vilken dag som helst! Vi konstaterade att igångsättning var rätt beslut och är lyckliga att alla mår bra! Att känner ej mamma att något är fel är det oftast så, om han är med om detta igen kommer han rekommendera igångsättning tidigare.

Hur jobbigt det än var på slutet och hur mycket panik jag än hade under värkarna så är jag så glad att jag inte fick Eda. Kändes som jag hade kontroll på ett helt annat sätt nu. Jag kände vad kroppen ville och kunde lyssna på den mycket bättre än när jag hade eda mina två andra förlossningar. Jag vill dock inte föda fler barn! Nu får det räcka!

Insåg att det vart långt men här är min ärliga berättelse.

1015 tar jag första shotten. Jag är öppen två cm, tappen är 2 cm och inåtvänd. Jag har SD som kommer 2-3 på 10 minuter men känns inte. Glatta hinnor så dom går ej att ta.

1215 shott nr 2. Jag har nu 5 sd på 10 minuter som dom vill. Men dom gör inte ont. Statusen är fortfarande samma.

1415. Är fortfarande 5sd på 10 minuter som börjar kännas lite. Fortfarande bara öppen två men tappen har börjat vända sig utåt. Efter ett samtal till läkaren så avvaktar vi shott tre, för man vill inte att det ska bli fler SD.

1615. Öppnat mig till 2,5 cm och tappen är lite mindre. SD är samma och gör fortfarande inte ont. Tycker dom glesas ut lite. Bestämmer att hoppa även denna shott och hoppas det går att ta hinnorna 18 istället.

18:00 läkaren kommer och gör ultraljud och känner. Är gränsfall att man ska kunna ta hinnorna. Huvudet ligger neråt och bebisen mår fortfarande bra. Barnmorskan testar tar hinnorna och det funkar! Dom blir dock lite chockade över allt vatten som kommer ut, är riktigt mycket vatten! Jag kan inte sluta skratta heller så det forsar verkligen. Är fortfarande öppen bara 2,5 cm.

20:00 börjat värkarna bli lite smärtsamma, men jag kan fortfarande andas igenom dom helt utan problem. Dom börjar koppla på dropp men apparaten strulat så det börjat gå in i kroppen 2045.

21:15 skiftbyte, dom känner och nu är det öppet nästan 4 och tappen är nästan borta. Jag skämtar fortfarande med barnmorskorna mellan värkarna och alla skrattar precis som vi gjort hela dagen! Har verkligen varit bra stämning.

21:40 det börjar bli riktigt jobbigt. Jag får panik i värktopparna och ber om Eda. Barnmorskan vill känna på mig innan och tycker jag ska pröva lustgasen först. Är fortfarande öppen 4. Vi prövar lustgasen och den funkar lite. Tyckte inte den hjälpte mot smärtan men jag hade något att koncentrera mig på. Måste kissa också men kan ej gå på toa, hon tappar mig mellan två värkar. Hon har fortfarande inte ringt efter Eda, för hon har förstått att detta kommer gå undan

21:50 börjar paniken på riktigt! Värkarna gör ont! Det trycker på neråt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Får panik i varje värk, men mellan värkarna är jag helt lugn och ligger helt avslappnad. Hon kollar och jag är nu öppen 5 cm och lite kvar av tappen. Det trycker verkligen neråt och det är de som är de jobbiga.

22:15 sänker dom droppet för jag orkar verkligen inte mer! Varje värk är panik och mellan värkarna är allt lugnt. Så sjuk känsla! Jag har grymt stöd av både barnmorska, sköterska och framförallt min sambo.

22:25 känner jag att jag vill krysta, men jag får inte riktigt ännu. Dom lägger mig i en annan ställning. Det var en sådan sjuk känsla att verkligen känna den sjukt starka kraften.

22:29 efter 2 krystvärkar är en vit kladdig pojke ute! 3315 gram tung 51 cm lång och 34 cm i huvudmått och helt perfekt!

En stor och rejäl Moderkaka kommer ut och jag har inte spruckit eller något alls vilket jag trodde jag skulle ha gjort.

Läkaren kommer in efter 30 minuter och visar bilder på moderkakan. Man ser tydligt svarta fläckar på den. Det var alltså kantlossning som gjorde att jag blödde! Det hade kunnat göra så den släppt vilken dag som helst! Vi konstaterade att igångsättning var rätt beslut och är lyckliga att alla mår bra! Att känner ej mamma att något är fel är det oftast så, om han är med om detta igen kommer han rekommendera igångsättning tidigare.

Hur jobbigt det än var på slutet och hur mycket panik jag än hade under värkarna så är jag så glad att jag inte fick Eda. Kändes som jag hade kontroll på ett helt annat sätt nu. Jag kände vad kroppen ville och kunde lyssna på den mycket bättre än när jag hade eda mina två andra förlossningar. Jag vill dock inte föda fler barn! Nu får det räcka!

Insåg att det vart långt men här är min ärliga berättelse.

1015 tar jag första shotten. Jag är öppen två cm, tappen är 2 cm och inåtvänd. Jag har SD som kommer 2-3 på 10 minuter men känns inte. Glatta hinnor så dom går ej att ta.

1215 shott nr 2. Jag har nu 5 sd på 10 minuter som dom vill. Men dom gör inte ont. Statusen är fortfarande samma.

1415. Är fortfarande 5sd på 10 minuter som börjar kännas lite. Fortfarande bara öppen två men tappen har börjat vända sig utåt. Efter ett samtal till läkaren så avvaktar vi shott tre, för man vill inte att det ska bli fler SD.

1615. Öppnat mig till 2,5 cm och tappen är lite mindre. SD är samma och gör fortfarande inte ont. Tycker dom glesas ut lite. Bestämmer att hoppa även denna shott och hoppas det går att ta hinnorna 18 istället.

18:00 läkaren kommer och gör ultraljud och känner. Är gränsfall att man ska kunna ta hinnorna. Huvudet ligger neråt och bebisen mår fortfarande bra. Barnmorskan testar tar hinnorna och det funkar! Dom blir dock lite chockade över allt vatten som kommer ut, är riktigt mycket vatten! Jag kan inte sluta skratta heller så det forsar verkligen. Är fortfarande öppen bara 2,5 cm.

20:00 börjat värkarna bli lite smärtsamma, men jag kan fortfarande andas igenom dom helt utan problem. Dom börjar koppla på dropp men apparaten strulat så det börjat gå in i kroppen 2045.

21:15 skiftbyte, dom känner och nu är det öppet nästan 4 och tappen är nästan borta. Jag skämtar fortfarande med barnmorskorna mellan värkarna och alla skrattar precis som vi gjort hela dagen! Har verkligen varit bra stämning.

21:40 det börjar bli riktigt jobbigt. Jag får panik i värktopparna och ber om Eda. Barnmorskan vill känna på mig innan och tycker jag ska pröva lustgasen först. Är fortfarande öppen 4. Vi prövar lustgasen och den funkar lite. Tyckte inte den hjälpte mot smärtan men jag hade något att koncentrera mig på. Måste kissa också men kan ej gå på toa, hon tappar mig mellan två värkar. Hon har fortfarande inte ringt efter Eda, för hon har förstått att detta kommer gå undan

21:50 börjar paniken på riktigt! Värkarna gör ont! Det trycker på neråt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Får panik i varje värk, men mellan värkarna är jag helt lugn och ligger helt avslappnad. Hon kollar och jag är nu öppen 5 cm och lite kvar av tappen. Det trycker verkligen neråt och det är de som är de jobbiga.

22:15 sänker dom droppet för jag orkar verkligen inte mer! Varje värk är panik och mellan värkarna är allt lugnt. Så sjuk känsla! Jag har grymt stöd av både barnmorska, sköterska och framförallt min sambo.

22:25 känner jag att jag vill krysta, men jag får inte riktigt ännu. Dom lägger mig i en annan ställning. Det var en sådan sjuk känsla att verkligen känna den sjukt starka kraften.

22:29 efter 2 krystvärkar är en vit kladdig pojke ute! 3315 gram tung 51 cm lång och 34 cm i huvudmått och helt perfekt!

En stor och rejäl Moderkaka kommer ut och jag har inte spruckit eller något alls vilket jag trodde jag skulle ha gjort.

Läkaren kommer in efter 30 minuter och visar bilder på moderkakan. Man ser tydligt svarta fläckar på den. Det var alltså kantlossning som gjorde att jag blödde! Det hade kunnat göra så den släppt vilken dag som helst! Vi konstaterade att igångsättning var rätt beslut och är lyckliga att alla mår bra! Att känner ej mamma att något är fel är det oftast så, om han är med om detta igen kommer han rekommendera igångsättning tidigare.

Hur jobbigt det än var på slutet och hur mycket panik jag än hade under värkarna så är jag så glad att jag inte fick Eda. Kändes som jag hade kontroll på ett helt annat sätt nu. Jag kände vad kroppen ville och kunde lyssna på den mycket bättre än när jag hade eda mina två andra förlossningar. Jag vill dock inte föda fler barn! Nu får det räcka!

Visst är det konstigt att de där tjatet om bebisen har kommit än till och med börjar innan man är beräknad? Nu har jag varit ganska förskonad och bara fått frågan ett fåtal gånger än så länge. Är inte den mest aktiva på andra sociala medier så inte så konstigt i mina vänners ögon när man inte uppdaterar :D

Ja, det är helt sjukt vad nyfikna folk är och hur snabbt dom vill få fram information. Nu är jag tyvärr en sån som håller på mycket med sociala medier men jag tycker ändå att folk kan hejda sig lite. Dom kommer ju få reda på det när jag vill att dom får reda på det liksom. Galet!

Sociala medier, usch så besviken jag är över vissa saker i samband med och efter Moas födsel.

För att stilla alla blivande far och morföräldrars oro inför snittet så hörde Peter av sig när vi låg på postop. Framförallt pga att vi fick en väldigt sen snittid. När vi kom från postop hade makens mamma redan skrivit grattis osv på våra facebookväggar... svalde irritationen och sa inte vad jag tyckte men var väldigt besviken över att inte få komma med nyheten först. Kände oss tvingade att lägga upp bild och egen nyhet tidigare än jag ville.

Tre dagar senare skickar maken tydligen en bild och namn på barnet till sin mamma. Jag hittar foto jag inte sett och information om vad vår dotter heter på Facebook. Det var droppen. Uttryckte tydligt på min egen vägg utan att orka ut någon att jag vill få välja själv vilka bilder dom finns på vår nyfödda dotter på Facebook. Hon tyckte därefter jävligt synd om sig själv en hel dag på Facebook och inget av makens syskon på den sidan eller hon själv har gillat varken vår nyhet om namn eller bilder sen dess. Det fördröjde vår spridning av namn till med ca 36h och spridningen skedde helt utan glädje. Fy faan säger jag för henne och vad hon gjort. Kan tillägga att vår 9-åring har svårt att hålla isär vem som är farmor och vem som är bonusfarmor då den senare är bra mkt mer involverad i vårt liv och hör av sig till/träffar vår son mkt oftare.

Nu har jag gnällt! Jag är iaf gärna med i en fortsättningstråd.