Hej!
Jag har nyligen gått igenom ett MA igår och det ?värsta? är över, nu väntar jag bara på att det ska sluta blöda och träffa gyn på återbesök. Såklart har detta varit väldigt jobbigt men vill försöka tänka positivt och framåt.
Någon mer som nyligen varit med om samma och som vill dela med sig av tankar om missfallet men även ta nya tag och börja på ny kula med graviditet? :)
Oh! Måste berätta! Gick ut å käkade med karln häromdagen. Inget fancy, bara en lite halvtrött tapasrestaurang i ett höstgrått stockholm. Självklart inget vin till maten? man skulle ju kunna vara gravid? men förmodligen inte! Livet på en pinne, not!
Som att inte detta vore uppmuntrande nog så har två glada bästisar hittat till bordet bredvid oss. Ni vet sånna där som pratar högt och skrattar åt allt för livet är ju underbart. De är nämligen nygravida BÅDA TVÅ. Och den ena bästisen kör sin reveal of precnancy för den andra bästisen. Jag och min sambo är inte bara ofrivilligt barnlösa där på restaurangen utan vi är också således ofrivilligt en del av hela deras sockersöta konversation i 1000 decibel om allt underbart som nu skall ske och hur deras små mirakel skall leka tillsammans och bli bästisar de med. De pratar om små föttter, små kläder, barnvagnar, barnrum och mammaledighet.
Själv funderar undertecknad på att gå in i köket och låna tre grillspett och köra in ett i vardera öra och det tredje i hjärtat. Sedan börjar de prata om missfall. Men de är inte ett dugg oroliga, sånt händer ju såklart men ändå typ aldrig. De pratade om det som att det vore värsta skrönan. Sjöjungfruar, enhörningar, troll, en politikers löfte, tomtar på loftet och missfall. Helt otroligt att någon har varit med om ett s.k missfall
Jag var rätt taggad på att räcka upp handen, be om ordet i mitt deltagande i denna ofrivilliga sockersöta dialog och skrika. Vet ni! It?s real! It?s very fucking real!
Sedan inser jag? jag blir inte gladare av att de också är ledsna. Jag får bara dela min sorg med min sambo som ser lätt stressad ut vid det här laget. Han säger flera gånger att han älskar mig och att jag är SÅ fin.
Till slut beställer jag ett glas vin iaf. När vi går därifrån låtsas vi att vi inte har hört dem. Vi säger ingenting om det. Vi går bara hem och väntar på vår tur. Jag skall iaf aldrig skrika på en restauran? det blir lärdomen.
Oh! Måste berätta! Gick ut å käkade med karln häromdagen. Inget fancy, bara en lite halvtrött tapasrestaurang i ett höstgrått stockholm. Självklart inget vin till maten? man skulle ju kunna vara gravid? men förmodligen inte! Livet på en pinne, not!
Som att inte detta vore uppmuntrande nog så har två glada bästisar hittat till bordet bredvid oss. Ni vet sånna där som pratar högt och skrattar åt allt för livet är ju underbart. De är nämligen nygravida BÅDA TVÅ. Och den ena bästisen kör sin reveal of precnancy för den andra bästisen. Jag och min sambo är inte bara ofrivilligt barnlösa där på restaurangen utan vi är också således ofrivilligt en del av hela deras sockersöta konversation i 1000 decibel om allt underbart som nu skall ske och hur deras små mirakel skall leka tillsammans och bli bästisar de med. De pratar om små föttter, små kläder, barnvagnar, barnrum och mammaledighet.
Själv funderar undertecknad på att gå in i köket och låna tre grillspett och köra in ett i vardera öra och det tredje i hjärtat. Sedan börjar de prata om missfall. Men de är inte ett dugg oroliga, sånt händer ju såklart men ändå typ aldrig. De pratade om det som att det vore värsta skrönan. Sjöjungfruar, enhörningar, troll, en politikers löfte, tomtar på loftet och missfall. Helt otroligt att någon har varit med om ett s.k missfall
Jag var rätt taggad på att räcka upp handen, be om ordet i mitt deltagande i denna ofrivilliga sockersöta dialog och skrika. Vet ni! It?s real! It?s very fucking real!
Sedan inser jag? jag blir inte gladare av att de också är ledsna. Jag får bara dela min sorg med min sambo som ser lätt stressad ut vid det här laget. Han säger flera gånger att han älskar mig och att jag är SÅ fin.
Till slut beställer jag ett glas vin iaf. När vi går därifrån låtsas vi att vi inte har hört dem. Vi säger ingenting om det. Vi går bara hem och väntar på vår tur. Jag skall iaf aldrig skrika på en restauran? det blir lärdomen.
Så många tragiska liknande historier. Man blir uppriktigt ledsen för alla som är med om MF. Så jävla hemskt! Det blir lite enklare med tiden men jag tror det inte går över helt förrän nästa lilla knott fastnar.
Själv går jag å väntar, å väntar, å väntar å väntar! Känns som att väntan aldrig tar slut. Fjärde försöket nu sedan missfallet. BIM någon gång nästa vecka. Det jag har lärt mig om mig själv är att när jag får mens slappnar jag av. på ett positivt och negativt sätt. Det finns inget att göra, inga tecken att leta efter å allt bara börjar om. Det är skönt att slippa leta tecken men jag är såklart ledsen över mensen men framförallt får jag ångest över att nu är det en hel månad kvar. Veckan efter mens känns olidlig. Jag är kvar i hur långt det är kvar tills man ens kan börja försöka. Ingen idé att leta tecken på något denna veckan heller och det känns tomt. Någonstans därefter börjar det om. Test och teckenhetsen. Kanske kanske ska jag få en för tidig ÄL? Det skulle kunna vara bara dagar kvar till positivt LH? Men jag vet bättre. Jag har PCOS och oftast en låååång cykel. Jag behöver oftast leta efter ÄL tecken i 2 veckor till. Dvs ngnstans mellan CD 30 och framåt är det dags att ens börja hoppas på ÄL. Hoppet tänds och när den glada smileyn kommer då är jag också mer positiv. Nu då, denna gången skall det sitta. Jag gör allt rätt!
När tempen gått upp är det över. Min chans denna månaden. Nu börjar väntan och teckenhetsen fram
till BIM. Jag hittar tecken, men de är samma som vid PMS. Det enda som skulle kunna övertyga mig är en redig kräka. Men det är för tidigt?
Det är fan inget gött liv att bara gå å vänta!
Denna månaden har jag en härlig kombo av kramper i livmodern, spända tuttar, yrsel så jag nästan ramlar av jorden, rikliga och krämiga flytningar och supersvullen kropp. Precis som vid en tidig graviditet och precis som vid dagarna före mens (Så när som på yrseln, den är ny och allmänt jävligt skum). Ännu inget + och jag fortsätter vänta?. Livet är på idle!
Hoppas jag slipper vänta en cykel till! Min tur nu!
Oh! Måste berätta! Gick ut å käkade med karln häromdagen. Inget fancy, bara en lite halvtrött tapasrestaurang i ett höstgrått stockholm. Självklart inget vin till maten? man skulle ju kunna vara gravid? men förmodligen inte! Livet på en pinne, not!
Som att inte detta vore uppmuntrande nog så har två glada bästisar hittat till bordet bredvid oss. Ni vet sånna där som pratar högt och skrattar åt allt för livet är ju underbart. De är nämligen nygravida BÅDA TVÅ. Och den ena bästisen kör sin reveal of precnancy för den andra bästisen. Jag och min sambo är inte bara ofrivilligt barnlösa där på restaurangen utan vi är också således ofrivilligt en del av hela deras sockersöta konversation i 1000 decibel om allt underbart som nu skall ske och hur deras små mirakel skall leka tillsammans och bli bästisar de med. De pratar om små föttter, små kläder, barnvagnar, barnrum och mammaledighet.
Själv funderar undertecknad på att gå in i köket och låna tre grillspett och köra in ett i vardera öra och det tredje i hjärtat. Sedan börjar de prata om missfall. Men de är inte ett dugg oroliga, sånt händer ju såklart men ändå typ aldrig. De pratade om det som att det vore värsta skrönan. Sjöjungfruar, enhörningar, troll, en politikers löfte, tomtar på loftet och missfall. Helt otroligt att någon har varit med om ett s.k missfall
Jag var rätt taggad på att räcka upp handen, be om ordet i mitt deltagande i denna ofrivilliga sockersöta dialog och skrika. Vet ni! It?s real! It?s very fucking real!
Sedan inser jag? jag blir inte gladare av att de också är ledsna. Jag får bara dela min sorg med min sambo som ser lätt stressad ut vid det här laget. Han säger flera gånger att han älskar mig och att jag är SÅ fin.
Till slut beställer jag ett glas vin iaf. När vi går därifrån låtsas vi att vi inte har hört dem. Vi säger ingenting om det. Vi går bara hem och väntar på vår tur. Jag skall iaf aldrig skrika på en restauran? det blir lärdomen.
Åh vad segt det här går! ÄL+12 och inget plus ännu. Känner mig mindre å mindre gravid för varje dag som BIM kommer närmre. Jag vet att man kan plussa sent och förra gången fick jag världens svagaste streck på ÄL+14 så miracles can still happen men faan va segt det går nu. Jag anar att jag inte är gravid och försöker fokusera på att inte förtidssörja men det är sjukt svårt! Hur går det för er andra? ÄL, BIM, positiva eller negativa tecken?
Hoppas att vi alla smäller till å blir tokgravida snart!
Åh vad segt det här går! ÄL+12 och inget plus ännu. Känner mig mindre å mindre gravid för varje dag som BIM kommer närmre. Jag vet att man kan plussa sent och förra gången fick jag världens svagaste streck på ÄL+14 så miracles can still happen men faan va segt det går nu. Jag anar att jag inte är gravid och försöker fokusera på att inte förtidssörja men det är sjukt svårt! Hur går det för er andra? ÄL, BIM, positiva eller negativa tecken?
Hoppas att vi alla smäller till å blir tokgravida snart!
Åh denna väntan!! Håller tummarna för dig, nej man kan inte ge upp hoppet förens mensen kommer. Även fast det är svårt.
Jag väntar oxå. Dock är vi bortresta och kommer hem idag så ska ta ett test lite senare, är oxå på ÄL+12 idag. Men har inte så stort hopp då jag känt sjuk mensvärk inatt igen och känner tyvärr att mensen är på g. Dock ingen men än nu när jag vaknade. Men den lär väl dyka upp. Min cykeln har ju krånglat förra och denna månaden så har ingen riktigt BIM-dag. Försöker ju såklart hålla hoppet uppe men vill heller inte bli besviken :(
Vart är storken kan man ju undra? Börja gå några månader efter vårt senaste missfall. Man trodde det skulle gå fortare efter missfallet men nu verkar de ju stoppa helt :(
Åh vad segt det här går! ÄL+12 och inget plus ännu. Känner mig mindre å mindre gravid för varje dag som BIM kommer närmre. Jag vet att man kan plussa sent och förra gången fick jag världens svagaste streck på ÄL+14 så miracles can still happen men faan va segt det går nu. Jag anar att jag inte är gravid och försöker fokusera på att inte förtidssörja men det är sjukt svårt! Hur går det för er andra? ÄL, BIM, positiva eller negativa tecken?
Hoppas att vi alla smäller till å blir tokgravida snart!
Ja det är typ samma läge här. Har BIM på Tisdag/Onsdag om man skall lita på historiken men min ÄL va typ en vecka sen denna gången så jag vet inte alls vad jag har att vänta. Min kropp krånglade också denna cykeln. Det keffa är att jag har typ haft livmoderkänningar och sjukt ömma bröst hela tiden denna väntan. Känner av en massa hormoner men vet inte vilka slags hormoner. Kan va graviditet, kan vara PMS, kan vara mens På G. Det har gått lite upp och ner men inte försvunnit så just nu känns det som att vad som helst kan hända. Dessutom kändes det nästan som att båda mina äggstockar var aktiva denna månad, vilket iofs hade varit jävligt bra om det stämmer men gud förbannat vilken ÄL smärta jag hade. Allt var bara lite annorlunda liksom.
Jag har funderat en hel del på det här med stress denna cykeln. Jag kanske har stressat sönder cykeln? Det är inte så att jag går runt med axlarna vid öronen och hyperventilerar men jag har ju ett fett stressigt chefsjobb, vi köpte just ett hus och jag sitter och på daglig basis försöka hetsa fram en graviditet? stress är ju jävligt giftigt liksom. Funderar på vad jag borde göra. Känner mig både stressad och inte stressad. Har du tänkt något sådant?
ja vart fan är storken! Kom igen nu! Det har förvisso bara gått 4 månader men eftersom att man började försöka i Januari och sen fick missfallet så känns det ju som dubbelt så lång tid liksom. Vi skulle ju fått bäbis nu om 2 månader om allt gått som det skulle. Less på att vänta.
Tog ett gravtest nu och det var toknegativt. Som jag trodde. Blev ledsen fast jag inte trodde att det skulle vara positivt. Blir galen. Tänk att man ska behöva gå igenom månad efter månad. Håller med dig att det egentligen inte är lång tid efter missfallet (samma här 4 mån efter vårt senaste missfall). Men jag tycker att det är känslan, kanske var det dem enda gångerna som vi blev gravida. Kanske vi inte blir det igen. Är det något fel på mig osv? Fast jag vet att det är så vanligt så tänker man dem tankarna och hamnar i dippar ibland.
Stress kan säkert ställa till det lite men fast i lagom nivå. Vi har oxå köpt hus så vi har fullt upp med renovering, dock är jag glad för det idag då man har annat att tänka på emellanåt. Vet inte om det hjälper att gå på typ massage emellanåt eller försöka stressa ner i vardagen?
Ska du testa dig något mer inman BIM om inte mensen kommit eller hur tänker du?
hang in there! Inte kört förrän stora blödan kommer.
jag vet inte hur jag skall hantera stress. Jag tror att det handlar om att vara lite IDGF kring allt hur svået det än är.
asså jag är också så glad över att ha ngt att ovkupera skallen med. Något att sikta på liksom! När flyttar ni in?
jag kommer nog att köra några test om jag känner mih själv. du då?