Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

Hej, det är idag 2 veckor sedan jag gjorde den kemiska aborten efter missat missfall. Bara för att tog jag ett graviditetstest idag, som visade ett mycket mycket svagt positivt. För 12 dagar sedan fick jag bekräftat via ultraljud att ingen del av graviditeten fanns kvar i livmodern. Jag antar att ägglossning inte kommer igång för ens att graviditetshormonerna varit borta ett tag. Men är det någon som vet eller som vill göra en gissning på om det kan stämma?

MA september: wow, hoppas verkligen. Håller tummarna. Jag vet inte riktigt hur det där
fungerar. Klart det kan vara graviditet men skulle också kunna vara HCG som är kvar från missfallet. Jag skulle nog ta ett test med veckoindikator om jag vore du. Sedan få du ha lite is i magen och se om det ökar tills när du tar nästa test med veckoindikator. Hoppas verkligen, verkligen att du är gravid. Snabbt är ju min melodi så det hade ju varit den ultimata lyckan att bara behöva vänta två veckor. Det sägs ju att man skall ha vissa hormonella fördelar direkt efter ett missfall som gör det lättare att bli gravid snabbt igen. Typ som att kroppen minns och lättare tar till sig ett ägg. Jag väljer att tro att du är gravid. Finns ingen anledning att vara negativ i livet när man nu sitter och väntar på så mycket positiva tester för jämnan, eller hur! Så stort grattis så länge. 

Själv sitter jag och väntar på att min kropp skall koka ihop en ÄL. Har legat som kaniner här i dagarna väntar på bekräftad hög temperatur och maximalt LH. Borde varit igår men imorse var min temp tillochmed lägre. Knäppa kropp, kom igen nu! Tur att vi är så jäkla dunderkära här så man inte direkt är ledsen över allt sex man behöver ha. Jag fattar inte grejjen med min fästman. Han är och har varit jordens sexigaste man sedan sekunden jag träffade honom och det finns inga indikationer på att det verka lugna ner sig för ngn av oss heller. Min bild är att man brukar börja chilla lite med kåt och nykärskänslorna efter så här många år ihop men icke sa nicke. Det blir till och med värre ibland. Jag är så glad att jag träffat rätt där när man nu går genom helvetet med barnlängtan och missfall så har man iaf sitt livs största kärlek och bästa vän med sig på vägen. Då blir det ju iaf enklare att ha sex tusen gånger om dagen  

Kringlan86: Det är roligt och tacksamt att du har så mycket positivt! Men jag tror inte jag är gravid redan, vet inte ens om jag tror jag haft ägglossning än. 

Men jag håller med, denna väntan känns som en evighet! Jag håller tummarna får oss båda och hoppas allt som ni ligger i och alla den attraktion ni har till varandra gör att ni blir gravid snabbt

fick mitt första missfall bekräftat igår. helt tomt på vul. det var väntat då jag blödigt i 11 dagar, började blöda i v 5+4. idag har det inte varit något blod än så det är väl över snart vilket är bra. men är så ledsen! allt känns så hemskt. får ångest av att tänka på att bli gravid igen och behöva gå igenom det här igen. men får också ångest av att tänka att jag inte ska få nån bebis. allt känns typ förstört pga det här. omagiskt och oromantiskt. gjorde en abort i 5+6 för några år sedan och började även då blöda på 5+4 men väldigt lite. får aldrig veta om det hade gått vägen men tänker ju såklart nu att det är nått fel på mig, att min kropp avslutar alla graviditeter precis då innan hjärtat ska börja slå. det finns bara ett sätt att ta reda på det - bli gravid igen. hemskt och läskigt! känner verkligen att jag väntar ett missfall och inte ett barn nästa gång. livet är orättvist och ruskigt nu tycker jag.

Jag känner precis igen den känslan som du beskriver, att allt känns ångest flykt och förstört. Det liv man planerat finns inte mer! och framtida graviditeter kommer man inte våga glädjas åt. Jag pendlar konstant mellan att vilja bli gravid på nytt och känna att jag inte vågar, då jag ställt  in mig på att jag aldrig kommer kunna gå en fullgången graviditet

Ledsen: Beklagar! det är en sån hemsk känsla. Man har så mycket knäppa tankar när man går genom det här och känner sig så jävla maktlös. Det finnns så mkt i denna världen man kan påverka och så otroligt lite man kan göra i det här fallet. Jah minns att jag kände liknande saker som du beskriver. Skall jag aldrig få bli mamma osv. Jag känner så fortfarande. Det är en sån stark rädsla. Känner mig också rädd för att behöva gå genom det igen. 

Jag har typ bestämt mig för att missfallet berodde på progesteronbrist. Det kanske inte var så men jag har bestämt mig för det ändå. Så jag gick till läkare och fick hjälp så nästa gång jag blir gravid tänker jag inte lämna det åt slumpen så jag fick progesteron utskrivet. Det hjälper mig mentalt även om jag inser att det kan finnas tusen andra risker. Men då har jag tagit bort en risk iaf som är vanlig i tidiga veckor. Det man inser efter ett tag är att det inte är någon idé att vara rädd, man får bara pröva igen. Men det hjälper inte dig nu såklart. Jag förstår dig och det är hemskt det du går genom. Jag kände mig lite hjälpt av en bok jag lyssnade på. Missfall - med rätt att sörja. Jag tror att den fick mig att känna mig förstådd och inte så ensam. Framförallt adresserar den många av rädslorna. Inte på ett sätt som att den försöker få dig att inte vara rädd utan mer som att det är okej att vara rädd. Folk runtomkring är inte så hjälpsamma alltid. De säger massa osmakliga saker såsom: men tur att det var tidigt, nu vet du ju att du kan bli gravid och det är såååå vanligt. Folk försöker liksom trösta i framtiden på något sätt men man är ju ledsen nu. Jag vill inte höra att du kommer bli mamma, nästa gång går det bra osv. Det hjälper fan föga! Den där boken sa andra saker i en tid när jag behövde känna mig förstådd. Hoppas den kan hjälpa dig lite också.

Själv sitter jag och väntar på en ÄL som inte verkar komma den här månaden. Känns som riktig skit! Om en enda sak hade fungerat i den här skiten hade det ju varit tacksamt. Suck! 

Beklagar och håller med dig :( Har fått två missfall och ett gig långt. Känner oxå att jag aldrig kommer att glädjas åt en graviditet som de flesta andra?Man är rädd för att bli gravid igen. Usch, man man är i alla fall inte ensam. Håller tummarna för oss nästa gång <3

hur fick du en läkare att skriva ut progesterone? Gick du privat? Utredde dom dina problem?

I söndags fick jag min första glad gubbe på ägglossningstest, vi har legat nästan varje dag efter att blödning slutat. Men igår blev jag dunder förkyld och har tvingats ta paracetamol för att ens kunnat äta då jag har så ont i halsen. Detta ger mig så mycket ånger för att det känns som att vi gjort vårt bästa för att maximera chanserna att bli gravida nu direkt på första ägglossning, men då jag blivit sjuk och behövt ta läkemedel känns det som att det inte finns någon chans alls att bli gravid denna cykel.
Finns det någon som kan ge mig hopp eller ett definitivt svar på att ge upp hoppet om att kunna plussa denna cykel?

Jag berätta om mina tankar kring min PCOS och progesteronbrist. Jag bär också på 10-15 extra kilon samt att jag har en mamma med diabetes. Alla de 3 symtomen har en direkt impact på hormonerna och framförallt så handlar ju PCOS om progesteronbrist. Då det inte finns några negativa effekter för varken mamma eller barn med progesteron så tyckte iaf han att det var en no brainer att skriva ut det. Jag frågade om det går att testa progesteronbrist och han informerade att det var helt lönlöst. Han var skitbra! Det var inom vanliga primärvården men han verkade verkligen kunna sitt shit om man säger så. Han gav mig tillåmed ett UL för att bekräfta om ÄL var på väg efter missfallet. Det var ju väldigt skönt för mig såklart eftersom att man tappar bort sig lite efter ett missfall. Dels har man inte koll på cykeln längre och dels vill man bara för allt i världen att dörren för ett nytt försök skall öppnas igen. 

Det är såklart ingen garanti för att nästa graviditet går bra men jag har liksom bestämt mig för att det var progesteronbrist som var fel så då kommer iaf jag känna mig lite lugnare nästa gång.