Mitt tredje barn men första spontana starten av förlossningen.
Hade inte haft några förvärkar alls, började känna lite kl 14 och var naturligtvis helt övertygad om att det var förvärkar. Var på bf+11.
Mannen var ledig, vi packade picknickkorg när döttrarna kom hem från skolan och åkte till ett friluftsområde där det finns djur och lekparker.
Mannen hade dock hunnit bli lite nervös så han slängde med bb-väskan i bagaget innan vi åkte.
Värkarna tilltog och vi bestämde att åka upp på en kontroll. Konstaterade att förlossningen var i fullgång och bm sa "ni får inte åka hem" (jag var tveksam att åka upp av rädsla för o bli hemskickad...jag hade ju fortfarande bara förvärkar!!!)
Min första reaktion, "men Alicia har gympa imorrn, vi måste packa gympakläder!"
-den biten löste sig ändå, för övrigt.
Endast 1.5 timmar senare var sonen ute, så det var intensivt. Ringde dit min syster som filmade hela förlossningen, varför jag kan granska mig själv in i minsta detalj. Något som är utmärkande är att jag klippt HELA tiden säger/gnyr/gråter fram att "det gör JÄTTEont" - som om det var nån slags nyhet att det gör ont o föda barn?!? Mot slutet när han ska krystas fram säger bm "när nästa värk kommer vill jag att du tar tag kring dina lår såhär - nu får du trycka ut det här barnet!!" Jag är då lustgashög och brölar till svar "jag får inget grepp om mina feta jävla lår!". När värken väl kom ser man på filmen hur jag spjärnar med händerna mot ovansidan av låren - då får man ju verkligen ingen extra kraft!
Ja just det, under öppningsskedet slet jag tag min man och råkade tydligen få tag i mannens bröstvårta, han kved i tysthet, jag kunde inte hålla mig för skratt och då gjorde värkarna ännu ondare...
Mja, kanske inte så jätterolig förlossningshistoria, men jag är glad att jag fick min story i en spontanförlossning och slapp induktion. Nu blir det nämligen inga fler barn!!