Roliga förlossningshistorier?

Vilken rolig tråd! 

Tänkte att jag kunde bidra lite grann även om min förlossning inte var den bästa så var ändå en hel del moment rätt så roliga. 

Jag och maken hade inte körkort någon utav oss och har 7 mil till förlossningen, så vi hade förberett mina föräldrar på att de skulle behöva köra in oss. 

Det började den 6 december 2012, jag hade haft förvärkar i några veckor men inget annat, just den här dagen hade jag ett barnmorskebesök inbokat, träffade henne varje vecka den sista tiden. När jag skulle göra urinprovet så upptäckte jag en pingisbollstor klump med slem i mina trosor, "pinsamt" tänkte jag och nämnde inget för barnmorskan, antog att det var en stor flytning bara. Hon sa sin standardkommentar när vi sa hejdå "nu hoppas jag att jag ser dig utan mage nästa gång", jaja tänkte jag, hade ju gått min första dag över tiden och räknade med att det skulle behöva bli igångsättning.

Jag bestämmer mig för att åka och shoppa med mamma, som behövde köpa några julklappar. Maken mötte upp oss där senare när han slutat jobbet, han gjorde sin sista dag på den arbetsplatsen den dagen.

Fler slembitar släpper hela dagen.

Efter en lång dag med shopping så kommer vi äntligen hem, och nattuggla som jag är så går jag inte till sängs fören 23.30.  Vaknar en timme senare och "woosh" så känner jag att det börjar bli blött i trosorna. Men herregud, först äckelklumpar sen så kissar jag ner mig! Men det kändes inte som när man kissar ner sig, jag slår på maken och skriker "jag tror vattnet har gått!!" Han är som vanligt helt borta när man försöker få liv i honom på natten och kollar mest chockat å mig, efter lite tjat så får jag honom att hämta en handduk som jag kan ha mellan benen när jag går till badrummet. Ringer i panik till min mamma och skriker att vattnet har gått, hon är helt lugn och frågar om jag ringt förlossningen. Sagt och gjort så ringer jag dit och får en tid för undersökning, klockan 8 på morgonen. Pust och stön, ringer mamma igen som ska sova vidare. 

Somnar om, men sömnen blir inte långvarig, vaknar med starka värkar en halvtimme senare, ringer in och berättar om värkarna och de tycker att jag ska komma in om jag vill. Och eftersom vi hade en bit att åka så tänkte jag att det antagligen var bäst så. 

Ringer mamma igen som berättar att pappa ska köra oss in, för han var ändå redan pigg, han skulle ju snart ut och ploga. Han kommer och maken springer ner med en handduk till bilen, han kommer upp igen (vi bodde två trappor upp) för att hjälpa mig ner för trappen och jag skäller ut han för jag ville minsann sitta bak. Pappa stryker mig lugnande på armen och jag ler lite ansträngt. 

På vägen in så kommer värkarna rätt så tätt och gör riktigt ont, jag får sitta och flåsa, pappa känner nog att han vill försöka lugna mig, så han börjar prata om plogning och lastbilar, samt vilka vägar han varit med och lagt, osv. Jag håller på att bli tokig och ger honom bara ett "MMMH" varje gång han säger något. Han kör även över en hare, och jag som älskar djur skriker och börjar gråta.

Jag får åka rullstol upp till förlossningen och pappa är fortfarande med? Han följer med ändå in på rummet och börjar prata med barnmorskan och uskan som erbjuder honom en kopp kaffe, han berättar även för dom att han ska ut och ploga snart. 

Tillslut så går han efter att han berättat det mesta. 

Sen händer inte så mycket intressant, utdraget värkarbete, långt bad, missfärgat fostervatten. Får tillslut lite morfin (jag som minsann inte skulle ha någon smärtlindring) och börjar då inbilla mig att jag hör musik, varje gång maken pratar så säger jag "schhhh, hör du musiken, vacker julmusik!!!" ringer även min mamma mitt under morfinpåverkan och hon låter lagom road, när jag berättar att jag fått morfin så säger hon "ja, jag kan höra det". 

Hinner slänga några kuddar på maken så fort han håller på att somna. Han är trött och stackarn får stånd när barnmorskan undersöker mig första gången. Ser han lägga en kudde i knät och kolla bort, har skrattat mycket åt detta i efterhand. 

Allt blev panikartat då sonen hade syrebrist, massa undersökningar göra och jag blir upphissad i taket, jag frågar tillochmed om jag ligger vid taket, massa manliga doktorer sitter vid min vagina och jag skrattar till döds inombords, kändes hur löjligt som helst att de satt på stolar och kollade i mitt underliv. 

Det bestäms att sonen ska komma ut via akutsnitt och jag får bestämma om jag vill vara vaken eller ej, men jag vill vara vaken :) När vi ska bli nerskjutsade till operationen så ringer makens telefon, han svarar och jag blänger surt, hur kan han svara nu? Det var hans chef som ringde och sa att de ville förlänga hans tjänst, han lät helt chockad och svarade "öhm, kan jag ringa upp, min fru föder barn" på vägen ner förklarade han samtalet och barnmorskan låter jätteglad, hör dock inte vad de pratar om så bra. 

Efter allt i salen är fixat och jag bedövad så kommer sonen till sist ut, navelsträngen fyra varv runt halsen och en knut på den. Lyckligaste stunden i mitt liv. 

När vi sen kommer hem efter bb-vistelsen och åker till mina föräldrar för att fika så börjar pappa samtalet genom att säga "Föresten, räven tog haren vi körde över sen, så naturen skötte det bra!" Jag blev lagom glad då och skriker "MEN ÅHHH, JAG SOM HADE GLÖMT DEN JÄKLA HAREN!!!" 

Vi skrattar ännu åt har-incidenten... 

Livelife: vi behöver inte kapa denna tråd, men jag har sett dig i PGD-tråden. Håller tummarna för dig!

När vi fick vårt första barn gick allting väldigt fort! Varken barnmorskan eller undersköterskan hade riktigt räknat med detta! Vilket resulterade i att barnmorskan fick väldigt bråttom att duka fram allt till förlossningen då våran undersköterska gick mellan två rum! Jag fick klartecken från barnmorskan att om jag ville krysta så fick jag det, men hon var tvungen att rusa efter alla tillbehör! Givetvis får jag en kraftig krystvärk och brölar värre än värst, i samma ögonblick kommer undersköterskan utan vetskapen om att jag får krysta. Hon frågar uppgivet om jag fått klartecken och jag brölar jaaaaaaa i ren lycka mitt i värken! Sedan rullade allt samman på och barnmorskan och undersköterskan var båda delaktiga!

Själv tycker jag att hela kryst situationen med den ovetande undersköterskan var mycket komisk mitt i brölandet! :)

Alltså jag skrattar så tårarna sprutar!! Sjukt rolig läsning... Tack alla ni som delar med er! :)

Fick våran son den 27 september. Lång dragen förlossning på 22 timmar. Men hade bra med droger så kände inte så mycket av smärtorna.

Var ju hög på lustgas när jag satt på säng kanten och sög i mig den för kung och foster land, mina ärmar på sjukhus skjortan hade jag rullat upp på armarna då jag var så varm, men dem ramlar ner hela tiden (fruktansvärt irriterande) mitt i en värk vrålar jag rakt ut till sambon "ta upp mina armar för fannnnn..."

Han är bokstavligt talat på väg att lufta upp mina armar mot taket ! Då jag vrålar ÄRMARNA PÅ SKJORTAN FÖR FAN ! Han sätter sig som en betjänt bredvid mig och rullar upp ärmarna på skjortan :)

Hur hjärnan fungerar under förlossningen...

Hade bestämt mig för att undvika smärtlindring så långt som möjligt. Varm dusch/bad verkade ju himla skönt och fanns med i mina planer sen länge. Visste ju inte om det fanns bad på bb så jag skulle bestämt duscha en stund hemma innan vi åkte in.
När dagen var inne fick jag kraftiga värkar som kom allt tätare. Låg hemma på soffan och kved. Stod ut för man SKULLE ju ha värkar minst två timmar innan man fick åka in... När jag pinat ut tiden och fått klartecken för att åka in, kom jag på att jag ju skulle duscha. Medan sambon packar ihop det sista till bb-väskan, stapplar jag in i duschen. Kan inte ens stå upp, utan ligger på duschgolvet i en hög och orkar knappt hålla i munstycket. Det hjälper inte ett piss... Men duscha skulle jag ju!! 

När vi väl var inne bad jag först om lustgas. Efter att ha läst den här tråden hade man höga förväntningar, om man säger så...  Sur som jag blev när förväntningarna inte infriades, muttrade jag "den här hjälper ju inte". Spydde som en gris och hade lika onda värkar som innan. Men skulle ABSOLUT andas i den varje värk ändå. För man blev ju ganska lugn ändå...  Så pass lugn att jag inte kunde prata med sambon. Eller ens titta på honom. Jag skulle ju spara på mina krafter, tänkte jag. Så jag låg där och blundade i min egen lilla bubbla. Jag hörde att han blev lite orolig och försökte få kontakt med mig, ropade mitt namn. Så jag nickade till svar, så han skulle veta att jag inte var medvetslös. Ett självklart tecken enligt mig, solklart ju. Men det verkade han inte fatta... Han fortsatte försöka få kontakt så jag var tvungen att svara till slut. Det var en märklig känsla när jag skulle försöka svara. Först formulerade jag meningen i huvudet, sen hörde jag den själv, och SEN kunde jag säga den. "Jag hör dig" sa jag. "Jag hör dig men jag orkar inte svara hela tiden". Så nej, lustgasen funkade ju INTE...  Och när det blev skiftbyte blev jag så kärvänlig mot min undersköterska (som jag knappt sett skymten av). Var så ledsen att hon skulle gå hem, för hon var ju sååå snäll och jag tackade henne allra vänligast. Men sen kunde jag inte komma ihåg varför jag tyckte hon varit så bra? Mindes inte nåt hon gjort, eller ens vad hon hette.. Men hon såg ju väldigt snäll ut iaf.

Sen så ville jag ha epidural ändå. Och när den kickade in... OJOJOJ vilken skillnad!! Nu kunde jag vara uppe och gå. Hade inte ont alls. Kände mig roligast i världen. Har ett jättesnyggt kort på mig när jag står med gåbordet och posar för fulla muggar. Jätteglad och tummen upp! Haha.

När jag sen kom till krystvärkarna kom en annan typ av smärta. Har alltid tyckt att skrikande kvinnor är så fåniga, jag ska INTE skrika under mina krystvärkar minsann! Men tji fick jag, för jag brölade som en hel ladugård! Personalen bad mig vänligt att försöka hålla inne skriket, men det GICK ju inte. De tjatade tålmodigt och till slut tyckte jag att de var ganska irriterande, för jag kunde helt enkelt inte krysta utan att skrika samtidigt. Men jag försökte vara tillmötesgående, så jag kom på att jag kunde skrika in i madrassen där jag stod på knä lutad mot den uppfällda huvudänden. Jätteskönt ju. Sparade rösten och deras öron. Vad smart av mig. Men de fortsatte be mig att sluta skrika de jäklarna, fattade inte vad jag gjorde för fel,så då sket jag i dem istället och brölade på där i madrassen tills min kära dotter äntligen kom ut.

Underbar tråd!

buff buff!!

läser gärna fler historier, i väntan på min egen som är 132 dagar bort!

Så himla roligt att läsa alla historier ni har!  
Själv så hände inget speciellt så, förutom att jag släppte en jätte fis när jag stod på alla fyra.. Hög som ett hus! Jag fick iallafall fram ett litet "Förlåt" 

Usch så illa jag mådde av den där lustgasen, men så rolig den var emellanåt.

Himla rolig tråd Inväntar själv min andra fl! Om 30 dgr är det dags....vill läsa mer tokigheter!