Hej, jag ska om nån månad gå igenom min första förlossning. För att inte bara vara nervös så tänkte jag hitta så mycket positivt som möjligt..förutom den sjäålvklaraste :) ett litet underverk..
Läste i en tidning där folk skickat in roliga historier från deras förlossningar. Är det nån som har nån att dela med sig?:)
Hahahaha jag älskar att han säger att hon har din stortå och mustasch
Haha kul berättelse. Men konstigt att ni fick åka hem redan morgonen efter när hon bajsat i vattnet. Då brukar man vara kvar för kontroll på BB åtminstonde 2 dygn..
Grattis till flickan!
Neej, har redan läst klart alla berättelser. Nu favoritar jag och hoppas på att jag kan återkomma med något roligt jag också, har BF imorgon :)
Oj så rolig tråd 
denna favoritar jag
Barn nr 3 i ordningen blev igångsatt då jag hade förvärkar i 10 veckor och min ork tog slut helt enkelt. V 38 och var inte redo att föda så det drog ut på tiden efter ca 46timmar med värkar och endast 7 centimeter öppen och smärtor som gjorde att mitt medvetande började svikta. Morfin serverades i stora lass. Fick inte ta epidural pga blödarsjuka.
Till historien jag ligger och skriker om jag minns rätt eller så var jag bara halvt som halvt vid medvetande, runt mig står pappan till barnet och 2 i personalen, dörren öppnas in kommer 5 grön klädda personer eller va de kanske blå klädda, en ställer sig ca 20cm från mitt ansikte och gestikulerar med armar och händer samtidigt som hon talar till mig. Hon pratar som i en film där scenen går så där lååååångsamt filmat i slowmotion.
Duuuuu haaaaar tiooooo miinuuuuuuuuuuter påååååå diiiiig annnnars bliiiiiir deeeeet sniiiiiiiiiiiiit.
Jag ser mig desperat runt i rummet, alla andra rör sig normalt så jag utgår ifrån att kirurgen som nu hotar med snitt är förlåt ordvalet, efterbliven och den människan ska skära upp buken. Jag försöker kalla på hjälp men ingen verkar se det jag ser.
På 4min öppnas jag 3cm och krystar ut barnet som fångas i lyra, snacka om viljekraft.
Så här i efterhand förstår jag ju att jag var hög som ett hus haha
Jag var endast 18 när jag födde min äldsta (snart 6 år sedan). Jag hade under graviditeten oroat mig lite över att jag skulle ses ner på förlossningen för att jag var så ung. Detta intalade jag mig på något sätt när värkarna började att sen när jag fick lustgas var helt säker på att alla hade övergett mig.
Jag klagade till min sambo hur dålig stil det var att de hade lämnat mig mitt under förlossningen. Trots att min sambo hela tiden sa att de faktiskt var där och jag hörde att de försökte prata med mig så var jag helt säker på att de hade övergett mig. Min sambo frågade om jag inte hörde dem men jag var helt säker på att det var han som förvrängde rösten så att jag skulle tro att de var där inne. Han frågade även någon gång om jag inte kunde se att de var i rummet tillsammans med mig och jag svarar "Men det där är faktiskt aliens"
Andra dottern är strax över året, och det var inget speciellt förutom att jag ylade med i låtarna som var på radion. Min sambo skulle såklart filma när jag låg där hög som ett hus och sjöng. Det var inte vackert kan jag säga. En utav låtarna var "I will always love you" med Whitney Houston och jag kunde inte texten i verserna så jag bara sjunger ljud så det passar till melodin men tar i för kung och fosterland i refrängerna. Det är inte vackert 
När många timmar gått och morgonen snart skulle gry och jag inte orkade mer så sa jag till barnmorskan: - Jag orkar inte mer så nu får du göra resten. Hon svarade med samma mynt: - Men jag är också trött. Jag insåg att det nog bara var att fortsätta trots allt så jag sa: - OK då, jag försöker ett tag till.