Roliga förlossningshistorier?

Min förlossning tog nästan 11h ifrån första värkarna tills han var ute. Var min första förlossning. Själva krystvärkarna tog 1,5 vilket kändes som en evighet... På slutet så hade jag tydligen somnat mellan två krystvärkar och börjat snarka :D min man och barnmorskan blev helt paffa och bara stirrade!

Sen vaknade jag med en knyck och började krysta som ett djur när värken kom. Därefter blev det saft och ballerinakakor mellan värkarna bara för att jag skulle få energi. Dom började prata om sugklocka och ringde upp en läkare. Hon ville inte sätta sugklocka utan ville klippa mig istället. Hon bedövade och jag körde mina krystvärkar och precis när dom var över så vände hon sig om för att ta saxen och då kom det ny värk "plopp" så var han ute :D dom fick kasta sig om för att fånga han! Ingen sax på mig inte!

Började på fredagen 12/9 då jag började få oregelbundna värkar sammandragning men som gjorde väldigt ont gick hemma ett par timmar sedan ringde jag in till förlossningen och dom sa att jag skulle komma in för undersökning dom kopplade upp mig på CTG och följde värkarna och tog ett blodtryck på mig vilket var högt som dom sedan fick ta om efter en stund och då var det helt normalt dom undersökte mig och sa att jag var bara öppen 1,5 cm där med skickades jag hem med tabletter som jag skulle få sova på vilket inte hjälpte för dom blev bara starkare och starkare för varje timme så fick knappast någon sömn. Lördagen kom och gick upp ganska tidigt hade fortfarande oregelbundna  värkar så jag bestämde mig för att gå ut en lång promenad med hundarna i rask takt kom hem tog ett varmt bad jag gick hemma hela lördagen med värkar tills jag kände att jag inte klara av dom längre då jag inte ville bli hemskickad igen kvällen kom och tro det eller ej men jag satt och spela Fia med knuff med min lille bror samtidigt som jag hade värkar jag känner dock att värkarna blir mycket intensivare vi ringer förlossningen och hör i fall det finns plats vilket dom inte hade så jag gick hemma några timmar till natten till söndagen va här och vi ringer till förlossningen igen och kollar om dom hade plats vilket dom hade så jag fick komma in runt halv 2 på natten och möttes av en skit cool barnmorska som sa vad är det här för skitunge som ska föda barn jag är rätt ung på 19 år iaf  dom kopplade upp mig på CTG och följde värkarna men dom var fortfarande oregelbundna dom kollar mig och jag var fortfarande bara öppen på 1,5cm men dock ville dom inte skicka hem mig utan dom skicka in mig på en annan avdelning och fick även en morfin spruta som skulle kapa topparna på värkarna så att jag skulle få vila  men att om förlossningen var igång skulle inte sprutan hjälpa,  min syster och min pojkvän fick åka hem och skulle ringas in ifall det blev dags jag låg i sängen och fick en paus från värkarna och tänkte okej men då är det väl inte dags jag kräktes som fan utav den morfin sprutan jag fick men helt plötsligt så kom värkarna tillbaka och mer regelbundna och riktigt intensiva så dom fick komma in och undersöka mig och då var jag öppen på 3 cm och barnmorskan tyckte jag skulle ringa hit min pojkvän och syster så dom kom på studs jag skulle nu få komma in på förlossningen och få lustgas vilket inte hjälpte överhuvudtaget det gick några timmar och hade bara öppnats en cm till så jag var alltså öppen på 4 cm men hade verkligen jätte ont så det var inget snack om saken att ringa in narkos läkaren så han fick ge mig epeduralen vilket underlättade jätte mycket och kände absolut inget efter det en timme senare kändes det som att jag skulle bajsa på mig och min syster säger att det bara är barnet som trycker på och säger nä jag måste verkligen bajsa så jag ringer på klockan och dom kommer in och jag säger att jag måste bajsa så dom undersökte mig och då vart jag öppen på 9 cm så dom började gör mig i ordning för att börja krysta. och tog fram en spruta jag som verkligen är livrädd för sprutor skriker ska jag få spruta barnmorskan sa då att sprutan var till bebis , jag krystar och tar djupa andetag samtidigt som min pojkvän trycker lustgasen i ansiktet på mig och säger åt mig att andas in jag skriker ta bort den jä..... lustgasen annars ska du få den någon annan stans uppstoppad barnmorskan ,usk och min syster kunde inte hålla sig från garv jag fortsatte och krysta tills barnmorskan sa jag kan se huvudet på bebisen nu är det inte långt kvar jag fortsätter och krystar tills jag stannar upp och frågar om bebis hade hår på huvudet något som fick alla att skratta över en sådan fråga.  10.04 fick jag upp min fin flicka på magen och jag blev kär på riktigt obeskrivlig känsla blev lite orolig ett tag då hon var alldeles lila och inte grät men titta på för fullt dom fick ringa in läkare som fick undersöka henne men allt såg bra ut. Förlossningen hade gått bra jag och bebis mådde bra så fick komma hem 6 timmar senare.    Tog alltså 4 timmar från att mina riktiga värka starta tills hon var född otroligt snabbt gick det. :) 

Här är min förlossning med sonen som är förr Augusti -09, Vi var då 18 respektive 19 år :) Väntar nu vårt andra barn som är beräknad att komma om 13 dagar, kanske kan jag komma med mer roligt efter den ;) Har tyvärr inga roliga lustgas historier i denna men kanske bidrar den till några leenden ;) *Varning lång!*

Jag tar fram kameran vid 23 tiden den 18e för att knäppa kort på magen.
Vet inte varför utan ville bara ha kort.
Kanske var det för att stora syster skickade ett skojsamt meddelande kl. 22.50 där det stod:
-Lycka till imorgon nu, ni ska ju föda barn då =)..
Haha, tack. Jätte kul tyckte vi.

BF var den 17e och eftersom jag hela tiden trott att jag skulle få för tidigt men bebis fortfarande inte hade givit tecken på att vara på väg så trodde jag nu att jag skulle få gå länge, bara för att.

Klockan tolv bestämde jag mig för att gå och lägga mig.
Jag på toaletten för att göra mig i ordning och gå på toa för att slippa kliva upp så tidigt på morgonen för att kissa. Precis när jag är färdig för att resa mig från toan så börjar det rinna =O
Det pirrar till i magen och jag tänker att det kanske bara är kiss så jag försöker "knipa", för att se om det slutar rinna, men det gör det inte och jag inser då att vattnet precis gått!(00.15)

-Richard.
-Ja?
-Mitt vatten gick precis.
-Va.?
-Mitt vatten gick precis!
-VA?
-Ja, vattnet gick..
-Är du säker?
-Ja.. Eller det måste ha varit de..

Jag sätter på mig en binda för att se om det fortsätter rinna.
Ringer mor för att fråga om jag borde ringa förlossningen och för att förvarna då det är pappa som ska skjutsa oss till förlossningen samt hämta hunden.
Mamma tycker jag borde ringa och åtminstone säga att det gått trotts att jag fortfarande inte känner något.

Jag ringer till förlossningen och dom ställer lite frågor som alla har bra svar.
Jag får då tid dagen efter klockan 08.00 ifall det inte satt igång än, för en kontroll. Vi lägger på!

Jag ber Richard gå ut med Ozzy för att vi sedan ska gå och sova ifall det sätter igång under natten, så vi fått lite sömn iaf.
Han förstår inte hur vi ska lyckas somna nu, haha, men går ut med Ozzy.
Jag kommer på att jag är hungrig så när han försvunnit ut så ställer jag mig och steker ägg och bacon.
Och då, då kommer första värken (00.39).
Jag är osäker på om det är någon värk men samtidigt inte, känns som en molande smärta som sedan försvinner.

Richard kommer tillbaka och vi sätter oss och äter.
Jag får sedan en till värk och konstaterar då att det definitivt är värkarna som kommit igång.
Vi tar med oss laptopen in i sovrummet för att kunna klocka värkarna med varktimer.se, dom blir snabbt starka och kommer tätare och tätare.
Jag är fortfarande lite skeptisk då jag inte vågar hoppas på för mycket (Att man tänker så när man samtidigt är SÄKER på att det kommit igång..).
Richard ligger och smeker mig på ryggen och klockar när värken kommer.

Jag bestämmer mig för att ta en dusch och två Alvedon.
Jag sätter mig ner på golvet i ett försök om att hitta en skön ställning att ta värkarna på, dom kommer nämligen allt tätare och kraftigare nu.
Richard fortsätter klocka och jag frågar hela tiden hur långt det är emellan och det är ca 2-4 minuter och dom varar i upp till minuten.
Jag frågar vad klockan är, hon är redan 2 nånting.
Jag kliver ur duschen och tar med en handduk som jag sätter mig på i sängen då det fortfarande kommer vatten och jag inte riktigt kan klä på mig.

Jag ringer förlossningen som tänker be mig ta en Alvedon och ställa mig i duschen vilket jag berättar att jag redan gjort och att värkarna är regelbundna med 3 minuters mellanrum.
Då vi bor så nära (en korsning ifrån) och jag ändå vill stanna hemma så länge som möjligt så lägger vi på med tips om att värma en handduk att lägga på magen.
Richard springer och värmer genom att skölja den i kokhett vatten, det är skönt men hjälper inte direkt mot någon smärta.

Jag ringer även mamma direkt efter och berättar hur det ligger till, får någon värk samtidigt som jag pratar med henne och skickar då telefonen till Richard.
Hon säger till pappa hur täta värkarna är och han säger då:
-Tror hon att hon ska ha något jävla mini BB där hemma eller, nej nu åker jag!
Jag uppfattar inte riktigt att han åkt och sitter kvar i sängen på handduken och tar värkarna när dom kommer.
Jag pratar vidare med mamma som får vänta under värkarna.
Först när Richard ber om att dom ska ta med en cigg (vi hade inga själv hemma eftersom han höll på att sluta) så säger mamma att han redan åkt..
-Men jag är ju naken, blir mitt svar.
Jag lägger på med mamma, ringer förlossningen och säger att vi är på väg och dirigerar Richard till att hämta kläder som han får sätta på mig.
Han får även packa det sista som är kvar vilket är tandborste och hårborste.

Pappa står utanför och han får lov att vänta ett tag för får en värk precis när vi ska ut och hänger mig över Richard, han är helt underbar..
Vi tar oss ut, Richard hämtar Ozzy och vi åker till förlossningen.
Vi skojar lite i bilen och sedan är vi framme. Jag får en värk när jag ska kliva ur bilen så jag sitter kvar.
Vi rör oss mot ingången och pappa följer med, jag får även då en värk (det är knappt 100 m till ingången).
Vi ringer på klockan och dom öppnar, säger hej då till pappa och kliver in på förlossningen.

Jag tilldelas ett rum och dom kopplar upp mig till ctg. Jag tycker inte om att ligga på rygg, tycker inte direkt om någon ställning under värkarna men får hålla ut under ctgn.
Jag får identitets band då dom skrivit in mig och klockan är då: 03.05.
Barnmorskan säger att jag har fina etablerade värkar och att jag andas bra igenom dom, skönt att höra då jag trott jag skulle ha problem med andningen.

Hon plockar bort ctgn, skönt, och undersöker hur öppen jag är, 3 cm.. Klockan är nu 04.00.
-Bara ca 7 timmar kvar då, säger jag (dom brukar ju säga en centimeter i timmen för första gångs föderskor..)
-Haha du var påläst, säger barnmorskan och avslutar med, ja det blir ju ingen bebis under mitt pass i alla fall.
-Nej det har jag förstått.

Hon får här någon stans förlossnings brevet och hon ger nu förlag på en morfinspruta och bad eftersom jag är för lite öppen för Eda än.
Våran plan blir alltså: Spruta, dom fyller badet och jag "slänger" mig i och stannar så länge det är skönt för att sedan kliva upp och få Eda.
Jag tycker inte att morfinet har någon lindring men finns ju inte mycket mer att göra för tillfället. Badet är skönt men inte under värkarna, det ända är att jag kan slappna av extra emellan.
Det börjar bli enbart obehagligt efter en stund och jag känner hur värkarna sakta men säkert ändra karaktär, det känns mer som om det trycker på.
Richard får ringa efter Bm och dom hjälper mig upp.

På väg mot rummet ber hon mig att försöka gå på toa då dom vill att man tömmer blåsan, hon ger mig även förslaget tappning, NEJ TACK, jag försöker själv först! Hehe.
Jag får på väg mot toan en värk som jag "måste" trycka med, barnmorskan säger åt mig att inte trycka på.. Jag är inte öppen än så jag får inte krysta..
Jag försöker verkligen men det är svårt.
Jag går på toan och får även här en värk, det trycker men går ändå ganska "bra" att hålla emot.

Vi går tillbaka till rummet, ctgn kopplas på igen och bm går för att hämta en dropp ställning.
Hon ska sedan ringa efter narkos läkare som ska sätta Edan.
När bm kommer in i rummet igen så har jag en värk och jag klarar inte av att hålla emot, magen trycker på själv.
Älskade Richard står och klappar mig i håret och säger försiktigt åt mig att inte trycka på.
Barnmorskan kollar efter hur öppen jag är inför Edan.
-Det blir ingen bedövning, du är FULLT ÖPPEN =O (En chockad BM!)
Klockan är nu 05.48 och jag har alltså öppnat mig 7cm på 1h och 48min.
Jag ska bara plocka fram här så ska du få börja krysta.
-JAG SA JU ATT DET TRYCKTE PÅ!! =D
-Haha, ja, fick jag till svar.

Det tog lång tid att förbereda kändes det som..
Fick någon värk där emellan som jag fick hålla emot men fick till slut börja krysta, skönt..
Kommer ihåg att jag frågade vad klockan var när jag väl fick börja krysta och hon var då 06.00 (jag frågade 06.05)..
Ligger först på sidan och krystar vilket för mig fungerar jätte bra då jag har Richards midja i min arm/huvud höjd, vilket jag utnyttjar genom att krama om hans midja håårt när jag får en värk. Det hjälper mig att få kraft.
Han smeker mig i håret och finns där för mig vilket jag tycker är helt underbart skönt.
Vänder sedan över på rygg för att ta sista biten. Har först lite svårt att ta i på rygg, tyckte det var skönare på sidan, men när jag sedan hittar styrkan även där så går det jätte bra. Hon lägger lokalbedövning och sedan 06.36 swosch... Bebisen är ute! ? Jag kollar ner mellan benen, vilken känsla, jag kollar efter kön och får då syn på pungen.. Det är en pojke, En liten MILO! ?

Han kommer upp på min mage/bröst och Richard klipper navelsträngen, undersköterskan knäpper kort. Känslan här går inte att beskriva, man måste uppleva den ? Det finns inget bättre än att få hålla sitt barn för första gången ?

Det var en "chockad" Bm som både fick ta emot, förlösa mig och laga ihop mig.
Det trodde hon verkligen inte när jag kom in men så blev det.
Helt underbara var dom, bm och undersköterskan, kunde verkligen inte önskat mig bättre personal under förlossningen! Och ett sådant stöd jag kände från min sambo! Underbart!

En vecka innan jag skulle föda så hade jag tid hos barnmorskan. När undersökningen var färdig så lutade jag mig ner utan problem med raka ben o knöt skorna. Då sa barnmorskan, du har inga problem med vigheten du inte! Nehe, sa jag o hoppade ner i spagat. Barnmorskan som är djupt religiös skrek - å herregud! O höll på att trilla av stolen. Efter en halvtimme gick slemproppen o sen va det dax :)

Härlig tråd, skrattat så tårarna sprutar åt vissa historier, sambo sitter bredvid och tycker jag är småknäpp men vill att jag berättar för honom också. Den där som födde på nyår och blev hämtad i princip naken av en ambulans som stod på busshållplatsen med 25 st. nyårsfirande personer, alltså kvällens bästa. Tack för ett gott skratt, du gjorde min kväll. Har precis plussat så har många månader kvar men ser nästan fram emot när det blir dax efter att ha läst denna tråd. Mer roliga historier tack! *Puff, puff*

Jag födde för ca 3 månaders sen!

Igångsättning och mindre kul.. allt gick så supersnabbt och jag hann inte få någon bedövning alls, av mina smärtor mitt i allt när värken lugnat sig lite så kommer det en sköterska in och skulle fråga min BM något varav jag typ Skriiiiker: JAG KÄNNER DIG, VI GICK LÄRARUTBILDNINGEN IHOOOP!!!

Hon typ kan inte hålla Sig för skratt och typ; neeeee inte riktigt:)

Helt galet nu när man tänker lite..

Stort lycka till på förlossningen, lovar dig att du också kommer få med dig en rolig historia hem!

Underbar tråd, väntar första barnet i början av Augusti. Hoppas på mer berättelser tills dess :)

Förlossningsberättelse Julian

Jag hade beräknad bf den 23:e mars 2015. Dagen innan kände jag inte ett dugg och var beredd på att få vänta kanske ytterligare en vecka. På natten mellan söndagen och måndagen den 23:e vaknade jag av att det kändes som någon körde en kniv in i naveln och det var rent omöjligt att somna om. Jag tänkte först att YES nu har det startat snart är min son ute. Men sen kände jag efter och tyckte nog inte att det borde vara verkar då smärtan satt så koncentrerat runt själva naveln och strålade rakt inåt.

Måndag 23:e mars

Det satt i sig hela måndagen och på eftermiddagen ringde jag till förlossningen för att höra vad de sa. De tyckte att vi skulle komma in och kolla så att det inte var nåt med den lille eller moderkakan som jag hade i framvägg. Så vi åt middag och begav oss till KS. Väl där fick vi lyssna på bebisen och en barnmorska gjorde ultraljud och sa att det inte var nåt med moderkakan eller bebisen, puh! Skönt. Sen fick vi sitta jättelänge och vänta på en läkare. Läkaren konstaterade att det var ett navelbråck och ville konsultera en kirurg ang hur vi skulle göra med förlossning eller eventuellt snitt. Så efter ytterligare väntan så fick vi träffa en kirurg. Kirurgen höll med om att det var ett navelbråck och tyckte nog att snitt vore det bästa eftersom ett bråck dels skulle hämma mig i krystfasen, dels kunde trycket göra att bråcket förvärrades och att en del av tarmen kunde klämmas ut i bråcket, det lät allvarligt. Men det fattades inget beslut på måndagkvällen, istället gav de mig en tid till Specialistmödravården på tisdagen kl 13.30. Så vi spenderade 5 timmar på måndagkvällen på förlossningen och blev hemskickade med en ny tid dagen efter. Jag fick en sömntablett med mig hem och för första gången på flera veckor sov jag skönt hela natten!

Tisdag 24:e mars

Gick hela förmiddagen och hade väldigt ont, kunde mest bara sitta tillbakalutad i soffan och försöka slappna av. När jag stod upp eller gick och rörde mig högg det som en kniv rakt in i magen. Jag hade blivit tillsagd att inte ta smärtstillande förrän vi varit in och träffat specialist så jag satt mest och flämtade. Kl 13.30 infann vi oss på Specialist mödravården på KS och hade förväntat oss att få komma direkt in då vi hade en bokat tid. Men inte då, en timme fick vi sitta och vänta helt utan info, sen kom en mycket stressad läkare ut och meddelade att de inte hade tid för oss utan hänvisade oss till förlossningen! Men det var ju de som skickade hit mig för ett specialistutlåtande protesterade jag. Ja det hjälps inte, vi har fullt upp. Så blev vi ledsagade ner till förlossningen. Väl där möttes vi av mycket trevliga men ack så upptagna barnmorskor som sa att även de hade fullt upp så vi skulle förbereda oss på en lång väntan. Och lång blev den. Totalt spenderade vi på tisdagen nästan 9 timmar inne på förlossningen. Mestadels i väntrummet på hårda stolar och med bara nån smörgås i magen. Under tiden fick vi träffa en barnmorska som återigen lyssnade på bebisen, en läkare som återigen konstaterade bråcket. Och så vänta , vänta , vänta. Ytterligare en läkare konsulterades och jag tappade till slut räkningen på hur många barnmorskor och läkare som klämt och tryckt på mitt onda bråck, för varje gång gjorde det ondare och ondare. Vid halv elva på kvällen, 9 timmar efter vi kommit in blev vi återigen hemskickade, jag fick en sömntablett. Däremot sa de nu att vi skulle komma tillbaka kl 10 följande dag och den aktuelle läkaren för dagen skulle fatta beslutet om snitt eller igångsättning men att vi skulle ta väskan med för att antingen det ena eller andra skulle ske.

Så återigen åkte vi hem. Men det kändes lite lättare denna gång för nu visste vi att imorgon händer nåt. Det sista läkaren sa innan vi åkte hem var att jag bara skulle äta lite yoghurt på morgonen för mest troligt blir det snitt under eftermiddagen pga bråcket. Uscha vad orolig jag blev, jag ville ju helst inte ha snitt men om det är det bästa och vad de rekommenderar ja då får det väl bli så, samtidigt var vi väldigt uppspelta, imorgon får vi troligt träffa vårt barn!

Onsdag 25:e mars

Klockan 10.00 infinner vi oss och ja idag fick vi komma in direkt, först till en barnmorska som lyssnade på bebisen och sen direkt till en supertrevlig läkare, Anna. Hon kände på bråcket och frågade lite frågor, jag börjar känna mig som en papegoja då jag upprepat samma sak för jag vet inte hur många människor. Anna säger efter undersökningen att hon inte trodde det skulle vara några problem att föda normalt men eftersom kirurgen dagen innan rekommenderat snitt så ville hon ha ytterligare en bedömning innan slutgiltigt besked.. suck, återigen denna väntan. Vi fick vänta ett par timmar på nästa kirurg. Under tiden pratade vi med Anna och hon propsade på vanlig förlossning för det är bäst för barnet. Ja absolut håller jag med, om det går så gör jag helst det. Men då säger hon det jag fasade för. Att det finns nog ingen tid för igångsättning idag, kanske imorgon eller på fredag.

Då brister det för mig. Tårarna börjar rinna och jag bara tappar all kontroll. Jag har så ont av bråcket, kan inte annat än att sitta i soffan och det tär på krafterna nåt så otroligt. Hur ska jag orka med en förlossning efter att ha gått nästan en vecka med denna hemska smärta utan att få nåt ut av det. Tårarna forsar och jag berättar för henne hur hopplöst det känns och att jag inte pallar av att bli hemskickad igen. Jag står inte ut med det.

Anna inser att jag börjar närma mig min gräns för vad jag pallar med och ringer för att kolla status på kirurgen och säger att hon ska se vad hon kan göra ang. tider för eventuellt igångsättning eller snitt. Vi får komma upp på röntgenavdelning och träffa en jättetrevlig kirurg som gör ett detaljerat ultraljud och konstaterar bråcket (som flera läkare redan gjort) men säger att det sitter relativt bra till och att tarmarna inte är i farozonen. Han ser ingen medicinsk anledning till att jag inte ska klara en vanlig förlossning men rekommenderar igångsättning så snart som möjligt för att slippa gå med smärtan och säger att han också rekommenderar ryggbedövning inför krystningen, för att bedöva bort naveln.

Så tillbaka ner på förlossningen och så får vi prata med Anna igen. Hon frågar om jag vill ha snitt eller om jag är beredd att prova vanlig förlossning. Jag säger att det enda jag är orolig för är hurvida smärtan från bråcket ska hämma krystningen. Då säger hon att de ska vara beredda att sätta EDA i god tid så att jag inte ska känna av bråcket när vi kommer så långt. Jag säger att ja då kör jag helst en vanlig förlossning då jag aldrig varit sugen på snitt. Hon går iväg för att kolla hur planeringen ser ut och jag sitter och väntar och håller tummarna för att slippa bli hemskickad igen.

Hon kommer tillbak och gör tummen upp. Hämta era väskor och följ med mig. Klockan 15.30 blir vi inskrivna på Antenatalen. Där igångsättningen ska ske!

Hurra, vilken lättnad jag kände när de fäste ett armband runt min hand och satte en kanyl i handen. Äntligen inlagd, nu vet jag att jag inte åker härifrån förrän jag har en bebis med mig hem!

Danne åkte iväg för att ställa undan bilen eftersom vi vet att vi kommer bli kvar några dagar nu. Klockan 17 kommer en barnmorska och lyssnar på bebisen och jag får dricka första omgången av medicin som ska sätta igång värkar. Denna procedur upprepas sedan en gång varannan timme! Hela dygnet. Så inte mycket sömn blev det. Men jag var så uppspelt att det äntligen var nåt på gång. Kvällen blev seg och tråkig. Vi spelade quiz på rummet och Danne jobbade en sväng, jag försökte vila mellan doserna. På natten började jag äntligen känna sammandragningar. Det började svagt men blev starkare efter varje dos. Framåt 3 på natten var de tillräckligt starka för att hindra mig från att sova. Inte jätteonda dock så jag lät Danne sova och samla kraft, än så länge behövde jag ingen hjälp i värkarna.

Torsdagen 26:e mars

Förmiddagen förlöpte och jag fick fortsatta doser och bebisen blev lyssnad på. Det började kännas tröstlöst runt lunch, varför sätter det inte fart. Vi får prata med en barnmorska som säger att jag nu ska få sista dosen. Man kan bara få 8 doser av denna medicin och om det inte händer nåt får vi ta till andra åtgärder. När sista dosen är satt så får jag tid 13.30 för att göra en undersökning. De säger att om jag har öppnat mig åtminstone 2 cm så kan de sätta in en ballong för att skynda på lite till. Om inte får de ta till en annan medicin. Suck.. bara vänta.

Undersökningen kommer och det visar sig att jag har öppnat mig 3 cm och jag slipper ballongen och blir istället skickad till förlossningen! Äntligen händer det nåt!

Halv tre skrivs vi in på förlossningen och jag bli kopplad till deras maskiner. Klockan 4 görs en koll, jag är öppen 4 cm! Hurra, de beslutar att ta hinnorna. Vattnet formligen forsar ut och de sätter samtidigt värkstimulerande dropp. Nu börjar det hända saker. Värkarna tilltar allt mer och blir kraftigare och tätare. Jag får höra att jag är störtskön som ler vid varje värk. Jag bara svarar att jag är så glad att det äntligen händer så jag välkomnar värkarna. Men det går segt. Vid 7 är jag bara öppen 5 cm och de säger att jag får räkna med 1 cm i timmen nu bara kanske ännu långsammare eftersom jag är igångsatt?

De skruvar upp droppet och jag känner att det hjälper, det blir ondare och ondare värkar, jag börjar få lite svårt att ta dem nu, men fokuserar på att andas, andas och slappna av. De frågar om jag vill ha nån bedövning. Lustgas eller annat? Jag säger att jag gärna skulle prova akupunktur om de har. Så de skickar in en barnmorska som heter Maria, vilken underbar kvinna! Hon säger att hon ska hjälpa mig med akupunktur och säger att jag har bra fokus på andning. Medan hon är hos oss tilltar värkarna kraftigt i både styrka och täthet. Hon ser att jag börjar få tufft med andningen och ger mig och Danne lite vägledning i hur vi ska andas och tänka, och Danne hjälper mig genom att trycka händerna mot min bröstkorg och följa min andning. Jag sitter upp i skräddarställning och med Dannes hjälp tar jag värk efter värk och vi andas tillsammans. Maria berömmer och jag kämpar på! Det är onda värkar på riktigt nu och jag börjar undra hur länge jag ska stå ut, men vi kämpar på och har otrolig hjälp av andningen och Dannes händer på min bröstkorg. Det är som att jag lämnar över en del av värken på honom!

Plötsligt känner jag mig yr och kräkfärdig och hänger huvudet över sängkanten och säger att jag kommer spy. Från ingenstanns trollar Maria fram en kräkpåse och Danne hinner precis sätta den för mitt ansikte innan jag kaskadkräks.

Känner mig något bättre efter kräket och frågar Maria om hon ville sätta akupunktur. Ja visst säger hon men först vill jag kolla hur öppen du är. Jag ligger och håller tummarna och önskar så att hon ska säga minst 7 cm alla fall efter senaste två timmarnas otroliga värkarbete så hoppas jag verkligen på minst 7, snälla!!

Oj då! Säger Maria när hon känner efter. Här tycker min lustigkurre till sambo att det är en jättebra ide att skoja med sin värkdimmiga älskling och utbrister. ? Har det gått tillbaka?? När jag hör detta får jag panik! ?vadå tillbaka!? skriker jag i panik. Det är inte möjligt, efter all den smärtan jag just gått igenom de senaste två timmarna så har det gått tillbaka!! Hehe jag tänkte väl inte helt klart i smärtdimman för såklart vet jag ju att det inte är logiskt eller möjligt att det ska kunna gå tillbaka men det tänkte man ju inte då. Maria skrattar och säger snabbt, det var inte jag som sa det! Tvärtom du har jobbat på underbart bra, du är fullt öppen, 10 cm snart dags att krysta fram din son!!

Va! Jag tittar chockat på Danne, fullt öppen! Är det sant! Inte undra på att sista två timmarna var så tuffa. Har öppnat mig från 5 cm till 10 på bara två timmar! Och helt utan någon smärtlindring.

Så nu är det för sent för akupunktur nu ska vi göra klart för krystandet. Och så börjar de diskutera vilken ställning jag ska vara i. Här nånstanns kommer jag på att jag har ju blivit lovad epidural för att ta bort smärtan i bråcket inför krystningen så jag frågar efter den. Men det är för sent för epidural nu när det är dags att krysta snart, epiduralen tar ändå inte krystvärkarna så det är ingen ide.

Nu fick jag åter panik, men bråcket gör så ont hur ska jag kunna krysta!! Men mitt bråck, de lovade mig epidural, jag kommer inte våga krysta. ?vadå bråck?, det står inget om här, det måste ha missats i skiftbytet? så fick jag och Danne dra snabbversionen om mitt bråck och hur de lovat mig edan i god tid för att den ska bedöva bråcket.

De ringer snabbt efter narkosläkaren som är på plats inom 5 minuter. Snabbt marscherat. Han påpekar att edan inte kommer hjälpa mig i krystvärkarna så om det är därför jag vill ha den är det onödigt. Jag börjar känna krystvärkar och berättar panikartat om mitt bråck som gör så in i bomben ont och att det var därför jag skulle få edan. Då nickar han och lägger den så snabbt han kan. Värkarna som nu kommer är av ett helt annat slag än tidigare, tidigare satt de i magen och gjorde enormt ont. Nu trycker det neråt och bränner och svider och det känns som jag ska spricka och bajsa på mig på samma gång. Men jag håller emot, vågar inte krysta än..

Det tar inte lång tid förrän jag känner att magen domnar bort, benen också men det struntar jag, det är en sån underbar känsla att känna hur smärtan i bråcket avtar och till slut försvinner helt.

Jag tar handen och trycker rakt över naveln och drar en lättnads suck, jag känner inte det minsta av bråcket! Så skönt, för första gången på 4 dagar är det smärtfritt. Jag bara ler.

Tyvärr så har edan gjort att värkarna stannat av lite så vi får avvakta lite. Men det var ändå rätt skönt att få lite andhämtning efter de tuffa timmarna jag haft bakom mig. Vi diskuterar vilken ställning jag ska krysta i och barnmorskan tycker att jag ska prova knästående på pallen eftersom jag haft så bra värkarbete i upprätt position. När jag känner att det börjar komma tillbaka värker så lägger de mina ben över kanten på sängen och jag ställer mig upp, eller alla fall försöker ställa mig upp, tur att Danne var med på noterna och fångar upp mig. Edan har totalt domnat bort mina ben så de är som spagetti, finns inte en chans att jag kan stå upp. De får snabbt upp mig i sängen igen och jag lägger mig på sidan, ena benet lyfts upp i i gynställning och jag säger att nu vill jag krysta, annars bajsar jag på mig J barnmorskan tittar, känner och bekräftar, absolut, nu får du krysta, vi testar en gång först och ser hur det går, det kan ta ett antal värkar att få grepp om det. Så börja med att ta i allt vad du kan bara så får vi se hur det går.

Jag kör ner hakan i bröstkorgen och trycker på allt jag kan, jag vill ha ut min son nu! Jag tar i tills luften helt tar slut och barnmorskan säger, en gång till, jag gör om det. Då skrattar hon lite.. jag tittar förvirrat på henne, varför skrattar hon åt mig. ?är du säker på att du inte gjort det här förr? säger hon, eh, va nä det har jag inte. Nu håller hon emot och säger att nästa värk får jag inte trycka, bara hålla emot, andas och håll emot. Det är svårt att inte trycka på när man vill men jag grejar det, och jag hör barnmorskan skrattande säga till undersköterskan, ?det är otroligt, han kommer på nästa? och så vänder hon sig till mig och frågar om jag vill känna, jag sträcker ner handen och känner hans huvud i öppningen det är helt otroligt. Så när värken kommer är det bara en sak som gäller, han ska ut. Jag tar i allt jag har och pressar o pressar och till slut känner jag hur han glider ut och nästan genast börjar han skrika. Jag får upp en alldeles illröd, gallskrikande superarg bebis på magen och det känns helt otroligt, det går inte att beskriva. Totalt 7 minuter och 4 krystvärkar. Helt otroligt säger barnmorskan. Du är som gjord för att föda barn!

Danne får klippa navelsträngen och de lindar in lille julian i en handduk och lägger återigen honom på mitt bröst. Jag och Danne bara tittar på honom, på varandra och på honom igen, vi gjorde det!! Vi klarade det. Jag börjar gråta av lättnad, jag klarade det, jag trodde inte jag skulle klara det.

?vadå inte klara det? sa barnmorskan, ?du klarade det galant, jag har aldrig sett nån förstföderksa klara det så fantastiskt bra? Det kanske hon säger till alla bara för att muntra upp men det struntar jag i, jag suger åt mig berömmet och bara tittar på min underbara son! Min Julian!

De börjar trycka mig på magen och rota efter moderkakan, får vi känna, vår vi klämma, kan vi? de frågar saker och jag bara nickar, gör vad ni vill, jag kan inte bry mig mindre just nu J

4 ytliga stygn är allt som behövs och vi görs klara för att åka upp till BB med vår bebis. Vår underbara son, vår Julian!

27:e mars kl 00.46 , 52 cm och 4010 gram ren kärlek!

Jag var inlagd på BB och hade fått en EDA som var helt underbar. Kände inte ett skvatt av värkarna och kunde läsa tidning och kolla bloggar. Efter fyra timmar så fick jag för mig att gå på toa. Den stora skräcken var att skita på mig mitt under förlossningen. Väl på toaletten han skinkorna knappt kyssa ringen innan en monstruös krystvärk fick mig att flyga upp. Som en brölande ko, minst lika hjulbent, kastade jag mig ut i korridoren med droppställningen farandes efter som en vante. Väl på rummet vrålade jag att det var dags och att ungen nästan kom i toan. Så illa var det ju inte riktigt men en kvart senare kom äntligen sonen, och lyckligtvis sket jag inte på mig