V 38+1 gick vattnet, jag hade inga värkar och tyckte sambon var fånig som stressade upp sig och sa att vi måste åka in, det skulle ju inte komma något barn än, jag skulle ju gå över två veckor! Men för att lugna honom så packade jag ihop en väska med grejer till mig och barnet medans sambon sprang som en yr höna för att få med resten. I bilen, på den åtta mil långa resan in till förlossningen surfade jag på telefonen och hittade en sida med saker man INTE ska säga till sin partner när hon föder barn, något jag skrattade gott åt och glatt läste upp för sambon medans han blev allt mer stressad bakom en bil som höll stadiga 60km/h utan chans att köra om. När vi väl kom fram blev jag minst sagt överraskad när vi fick ett rum och skulle stanna, man ska ju bli hemskickad minst en gång innan man får stanna! Två timmar efter vi kom in började jag i alla fall förstå att det nog var ett barn på väg i alla fall, ONT gjorde det, så jag sa till bm att 'nu vill jag ha någonting!'. Bm, som visste att det var första barnet, började förklara att eftersom det inte hade gått så lång tid än var det säkert för tidigt med epidural men att jag skulle kunna få en sovdos morfin. Mmmm mumlade jag till svar och tänkte (ja, jag var fåordig, jag hade läst alldeles för många historier på fl där kvinnor hade skrikit både det ena och det andra till sina stackars barnmorskor och bestämt att det skulle jag minsann inte göra) att bara ge mig någonting. Så hon gjorde första undersökningen, tittade upp mellan mina ben och sa 'oj, 9cm! Det är för sent för epidural, vill du ha lustgas?!' Jahopp liksom, första barnet kan tydligen gå snabbt, och jag som hade läst om alla segstartade, långdragna förstagångsförlossningar, så mycket fick jag för det liksom.