Roliga förlossningshistorier?

Jag födde mitt fjärde barn för lite drygt två månader sedan. Då jag tidigare haft en snabb förlossning visste jag ju att det skulle kunna gå ganska snabbt. Min äldsta dotter som är snart 18 år ringde hem vid  21-tiden och frågade om det var nån bebis på G eller om hon kunde stanna hos en kompis ca 2 mil bort. Det är lugnt svara jag inget på G här inte.
Kände av första värken runt 23.30 och sedan var det full fart=) Värkarna blev regelbundna och starka efter ca 1 timme och jag väckte gubben som flög upp och undrade vad som hänt.
Eftersom vi har drygt åtta mil till förlossningen blev det till att ringa dit och dem tyckte nog att jag kunde ta det lite lugnt men fick komma in på kontroll om jag absolut ville. Lyckades till slut väcka farmor som fick rycka in som barnvakt. Då det var minusgrader den natten och bilarna helt nedisade, tjock dimma och halka tog det lite tid innan hon lyckades komma till oss.
När allt var ordnat och vi äntligen kom iväg visar det sig att JAG glömt tanka bilen så det måste vi också göra på väg till sjukhuset..
Väl inne på förlossningen kommer värkarna rätt så tätt och är kraftiga så jag måste ta hjälp av väggarna för att komma in till salen. Väl där inne börjar dem koppla på CTG och undrar om jag vill ha lustgas eftersom jag verkar ha ganska ont.
Ja tack säger jag artigt och börja dra i mig som en galning, hör någonstans i bakgrunden att dem nog vill kolla hur öppen jag är. Hör också någonstans i mitt omtöckanade tillstånd att dem pratar om 8 cm och att jag borde ta av mig kläderna och få en  skjorta istället. 

Lyckas på nåt sätt krångla av mig kläderna och  få på en skjorta, vattnet går, krystvärkarna börjar och plopp så är hon ute. Då tittar BM på mig och säger "Och du som bara skulle in på kontroll!?!"

Var till min BM på efterkontroll igår och fick en kopia av min journal från förlossningen och det står inte många rader i den kan jag säga.
Från att jag blev inskriven tills lillskruttan är född tog det 50 minuter och då tyckte jag vi for in i god tid den här gången=)

När jag födde vår dotter den 21/10 2010 gick det till såhär:

Jag vaknade tidigt (4-tiden) och kände lite svaga värkar. Detta var bf-3. De var lite lagom starka så jag gick upp och tittade på tv. De kom med ungefär 6 minuter mellanrum. Framåt 7-tiden klingar de av, för att sedan helt försvinna. Vid 14 var det dags att hämta sonen på dagis. Då börjar de komma smygande igen. Men vi åker till affären och storhandlar ändå När vi kommer hem lägger jag mig och vilar och de avtar IGEN! Det kom några till och från, men VÄLDIGT glest och oregelbundet. Vid 17 ringer mamma som slutat jobbet (jag har pratat med henne innan och berättat om märkliga värkar), hon undrar om hon kan åka med sina jobbar-kompisar hem till en annan jobbar-kompis som precis fått barn, eller om hon skulle komma och ta Theo (vår son). Jag sa att det var nog ingen panik, men hon kunde ju komma, för det var nog dags ändå kände jag. Hon kommer vig 18-snåret när hon vart hemma och matat katterna och hämtat lite saker. Jag har då pratat med förlossningen och sagt att jag haft oregelbundna värkar sedan 4 på morgonen. Den typiga BM i telefonen sa att det inte var något konstigt. Jag får tjata mig till att jag ska få komma in på kontroll för att kolla så att allt är i sin ordning. Då sa hon "Känner du att bebisen rör sig?" "Ja" svarade jag. "Men då är det inget som är konstigt". "Men jag vill se om jag öppnat mig något eller om det bara är pinvärkar". "Jaja, men du får räkna med att vänta, vi har fullt här inne".
Sagt och gjort! Vi åkte in. På vägen in blir värkarna kraftigare och kraftigare. Vi blir satta i ett undersökningrum. De skriver in mig men gör ingen kontroll. Jag har ONT! Efter EN TIMME kommer de och gör ctg och konstaterar att jag har starka, långa och regelbundna värkar. "Jaha! Vill du bada?" "Ja, det kan jag väl göra" "Jag ska bara kolla hur mycket öppen du är". Då hon kontrollerar får hon ett stort hål i ansiktet. "OJ! Du får genast ta på dig rocken, de här trosorna och bindan och så får vi gå in i salen, om du inte vill föda barn här inne förstås! Du är öppen 9 cm!"

Jag vankar bort, det kändes som om det var 100 mil! Fick stanna flera gånger. Jag kommer in i förlossningsrummet och får lustgas. Min sambo går till bilen för att hämta väskan (vi trodde ju på att vi skulle bli hemskickade), jag blir lämnad själv i rummet med lustgasen =D När sambon kommer tillbaka hör jag honom lååååångt borta. Helt väck av lustgas! Hahaha! Jag börjar asflabba när han pratar med mig, men jag får inte fram något ljud utan hela jag och hela sängen bara skakar. Till slut brister jag ut i asflabb och tårarna bara sprutar! Hahahaha!

Lustgas: 21.10

Kl 21.17 känner jag att det trycker på. Jag ber då sambon trycka på klockan. De tar hål på hinnorna.

Kl 21.24 börjar jag krysta. Mitt under en krystning så hör jag "Kalle Anka". Då, i mitt rus av smärta och lustgas tänkte jag: "JAHA! Jag visste det!! Det blev en Kalle Anka!!" Full av oro börjar jag förtvilat fråga varför de pratar om Kalle Anka. "Nej, inte Kalle Anka!!" skriker jag. BM, usk och sambon gapflabbar. Jag ger mig inte förrän de berättar. Det visar sig att BM hade det som användarnamn på datorn. Hahaha!

Kl 21.31 är världens finaste lilla Amilia ute!! Det gick undan minsann!

Tur att jag är av det envisa slaget och bestämt ville komma in, annars hade hon fötts hemma :-/

När jag födde första barnet låg jag inne fem dygn med regelbundna värkar innan han ville komma ut i v 34+6. denna gång var jag orolig för när jag skulle åka in. Ville inte ligga så länge med värkar. En morgon i v 39+1 började värkarna med en min mellanrum direkt. Ringde fl som sa till mig att de var nog inte så starka eftersom jag kunde prata undertiden. Tog en alvedon, men värkarna blev allt intensivare snabbt. Ringde barnvakt o mannen sim båda var ca 45 min bort. Ringde fl igen o kunde knappt prata. Min 2 åring gick runt här hemma o helt plötsligt säger jag till bm på fl att "oj, han har bajsat nu också". Inte en chans att jag kunde resa mig från soffan o byta på honom Iaf så bestämmer bm att skicka en ambulans. När de kommer trycker det på ordentligt. De börjar dividera om vilket bb vi ska till. Jag skriker till dem att det hinner vi inte med. Hinner andas lustgas ca 3 min o utbrister helt plötsligt "går det på hemförsäkringen om soffan blir förstörd?" Dottern föddes på soffan 1,5tim efter första värk. Ambulanspersonalen hann vara här i tio min, mannen hann hem, barnvakten kom o bytte sonens bajsblöja och soffan klarade sig

Lantbon: Oj vilken snabb förlossning!!!! Bra jobbat!!!!

Jag var i v 35.
Vi gick och la oss tidigt den kvällen då vi skulle på bröllop dagen efter.
Mannen somnade direkt men jag låg och kunde inte riktigt somna.
Det klickade till i magen och jag ställde mig upp och vattnet fullkomligt forsade ut mig!
Jag väckte mannen som flög upp ur sängen, bad honom ringa FL eftersom det var 5 veckor kvar till BF.
Han slängde telefonen på mig och försvann ur rummet.
Jag ringde FL som bad oss åka in omgående. Jag kallar på maken och säger att vi ska åka in, in i rummet kommer mannen med en hink och en mopp och säger, vi kan inte åka än - Jag måste moppa först!!! sedan ställer han sig och moppar.... haha efter lite moppande och några djupa andetag tog an sig samman så vi kunde lämna lägenheten och åka in till FL:) 

När dottern föddes för tre månader sedan låg jag inlagd 5 dagar innan pga vattenavgång. De ville inte kolla hur öppet det var eftersom det är stor risk för infektioner osv. Jag kämpar på i fem dagar med oregelbundna värkar och själv tycker jag väll inte att de är så smärtsamma utan tror nog mer att de är lite kraftigare sammandragningar ( vi ska inte glömma att siffrorna på ctg aldrig gick upp så högt även under förlossningen).

under förlossningsdagen blir jag erbjuden ett bad där jag blir halft som halft bortglömd eftersom  jag inte skulle föda barn än, Min syster och hennes då 3 månaders son kom upp på besök, de skulle hålla mej sällskap under kvällen eftersom min sambo skulle spela bandy och min mamma (som åxå skulle vara med under förlossningen) åkt iväg på en jobbträff långt ute på landet.

Vid den tidpunkten bryter jag ihop, inte av smärta utan för att jag tyckte det var så otroligt jobbigt att vara där utan att det händer något alls, jag övertalar bm att vi ska kolla hur öppet det är så jag får en ungefärlig bild av hur lång tid vi hadde kvar tills bebisen kunde tänkas komma. Sambon och mamma åker iväg och jag får glatt traska in i undersöknngsrummet där en läkare undersöker mig med sterila instrument. Sedan säger hon "behöver vi diskutera hårfärgen" till uskan som står brevid medans jag ligger där och undrar varför de kollar och pratar om mitt könshår innan jag förstår att det är bebisens huvud som synns. och vist var jag öppen 10 cm. Blev överlycklig och fick nya krafter, Skuttade nästan av lycka tillbaka till förlosningsrummet där min syster väntade och trodde jag skämtade. efter någon minut kom vi på att det kanske vorre bra att ringa tilbaka sambon igen;) som tur är så hinner han tilbaka i tid

Kul tråd
Har ingen rolig berättelse men läser gärna era.

Bidrag #1: När jag väntade tredje barnet var jag LIVRÄDD för att föda hemma. Bakgrund: Vårt första barn föddes svårt hjärtsjuk i v33+1 (urakut snitt) och blev bara 6 veckor gammal. Vårt andra barn föddes efter en relativt snabb förlossning, som dock höll på att sluta i katastrof. Vattnet gick vid 10-tiden på förmiddagen, Vid 13-tiden blev jag inskriven på förlossningen, och barn #2 föds 18:38. Själva förloppet var snabbt (ja inte långdraget iaf) och okomplicerat, fram tills krystvärkarna. Då störtdök hjärtljuden, och de misstänkte navelsträng om halsen, så vips så var salen full av folk som slet, drog, tryckte, klippte - och barnet fastnade på vägen ut. Två gånger. Hade jag fött hemma hade det inte slutat lyckligt.

Iaf. Hela graviditeten nojar jag över att, statistiskt sett, risken att nästa förlossning går snabbare är överhängande. Hua. Min BM tyckte att jag var lite paranoid. *snabbspolning*

04:40, BF-3, vaknar jag av att jag är kissnödig. På väg till toan kommer en VÄÄÄÄÄRK, en SÅN värk. Har ni försökt att kissa, utan att ramla av toaletten, när värkarna är en enda lång värk med toppar varannan minut? Jag förtjänar ett DIPLOM.. Iaf så ringer jag Förlossningen så fort jag har kissat klart, och uttrycker min oro över att inte hinna in. Damen i andra änden undrar var jag bor, och jag meddelar detta, en bilresa på ca 20 minuter. "Haha, det hinner du nog!" småskrattar damen käckt. Jag lägger på, väcker maken, beordrar honom att ringa sina föräldrar (de bor ca 7 km bort) så att de kan komma och vakta den blivande storebrodern. Själv hoppar jag in i duschen, och får hänga i kabinkarmen när värkarna/värken är som värst.

Maken stoppar in huvudet och undrar "Ska jag göra lite smörgåsar och kaffe först?" WTF?! Vi ska FÖDA BARN - vi HINNER INTE! Jag sa det inte så, inte riktigt, men bra nära. Maken skickas ut att packa bilen, och jag försöker att klä på mig. Upptäcker att jag har fått en liten blödning när jag satt ner efter duschen. Tänker att vi måste skynda oss. Kliver i jeansklänningen, och blir akut illamående. Genom mitt huvud far ordet "spinae" - blir man inte illamående om barnets huvud är på väg ner...? Äsch, vi ska åka nu.

Ut i hallen, kliver i skorna, öppnar dörren, flänger ena foten över tröskeln - då kommer första krystvärken. Jag vrålar till maken (grannkommunen hörde nog också) att "Jag har ju för fan KRYSTVÄRKAR, ring en ambulans!!" - lite som att det är hans fel alltihop. Vilket det egentligen är, inte sant? Jag backar iaf in, drar upp kjolen, drar ner trosorna. och försöker att andas, andas, bara följa med, och lyssna på min kropp. Det fanns inte så många vettiga alternativ - plus att jag var tvungen att lugna gubben också.

Han ringer SOS Alarm, de pratar lite med honom, ber honom ställa frågor till mig (telefonsladden räckte inte riktigt, och jag kände INTE för att resa på mig) och jag förvissar mig om att ambulansen har lustgas. Efter ett tag hör jag billjud, och vrålar åt maken att "Kan du.. kolla om det är.. ambu.. lansen.. eller dina för.. föräldrar.. för om det är.. dina föräldrar.. så vill jag ha.. en HANDDUK!!!" Det visar sig att det är mina svärföräldrar, som kliver in i hallen, och möts av mig, ståendes på alla fyra. Med rumpan i vädret, och en handduk över tidigare nämnda rumpa. "Ja, välkomna då.."

Min svärmor blev förkrossad, började be om ursäkt för att de hade dröjt - som om hon borde ha vetat bättre och kommit innan vi ringde. *skakar på huvudet* Ambulansen kom 2 minuter senare, och ett par minuter efter det är lillebror född i farstun.