Hej, är ni liksom jag snart 40 och ska genomgå en IVF behandling inom kort. Vad tror ni om våra chanser till en 
?
I början av augusti börjar jag spraya, det är vår första behandling direkt bestämd med mikroinjektion på Karolinska. När börjar era behandlingar och var? Skriv gärna om era känslor innan behandlingen och så kan vi kanske följas åt till framgång och lycka!
Varmt välkomna!
Turlid: verkligen tråkigt att höra. Drick mycket vin i helgen och ladda för FET. Tur att du har några i frysen! Kram
Turild; trist med minuset 
Chippichoppi: Tack, ja, då är det nog dax för ett nytt HIV test, fast det kanske man kan göra hos gyn innan så är det klart. AMH test gör jag gärna, så man kan få en hint.
Har ni köpt 3-pack eller är det bäst att köpa 1 och 1? frysisar kostar väl inte lika mkt om man skulle få några sådana på exempelvis första försöket? Har gjort 2 IVF totalt innan och fått i frysen bägge gångerna så det känns som man skulle ha en chans igen-fast det är ju klart nu är man ju äldre...
Ja, det är jätte tråkigt att misslyckas, allting gick så bra under behandlingen och befruktningen, kan inte låta bli att tänka vad är det fel på mig, själen blöder också känns det som, men tackså jätte mycket för stödet, det uppskattar jag verkligen.
Vi käkade middag hos svärföräldrar och så säger svärmor att någon hon känner som är 80 år ska få sina första barnbarn nu, tvillingspojkar. Jag tittade stumt i bordet och kunde inte komma på vad jag ska säga. Hon själv fyller 70 nästa år och inga egna barnbarn än. Frågade maken innan om vi skulle berätta så att de inte undrar varför jag verkar så ledsen, men han tyckte att det var inga roliga nyheter att berätta så vi let bli. På nåt sett känns det att vi borde ha berättat, de undrar ju varför vi inte får några barn efter 12 år tillsammans, men de har aldrig frågat rakt ut. Vad tycker ni, skulle vi ha berättat?
Rosenrot läste jag mycket gott om underlättar att bli gravid på naturlig väg, grapefruktsjuice stimulerar äggproduktion, vet dock inte hur vetenskapligt är detta.
Turlid70: Förstår att det känns tungt. Det är inget fel på dig, bara otur. Vet inte vad du fått för odds att lyckas, men även om man har t.e.x 40% chans att lyckas, så är det ändå 60% risk att misslyckas. Å det är ju bara siffror o har man otur så lyckas man inte även om man har stor procentchans att lyckas, men å andra sidan så kan man ju lyckas på första gången även om t.ex har bara 20% chans att lyckas. Det är ju som ett lotteri. Tänker på dig o hoppas verkligen du får ett + nästa gång, för ni ska väl försöka igen. Ursäkta en personlig fråga, men hur kommer det sig att ni inte börjat tidigare med IVF om ni försökt i 12 år? Är bara nyfiken och du behöver såklart inte svara om du inte vill. Jag skulle nog berättat för föräldrar o svärföräldrar. Mina föräldrar visste från början, men det berodde delvis på att de var med o betalade för vårt IVF. Min svärmor visste ingenting förrän vi fick +, då berättade vi. Nu, när vi gör syskon försök vet hon om det dock. Mitt jobb har jag också berättad för den gången som gjorde IVF o sonen kom till.
Maken ville inte ha barn precis i början vi blev tillsammans. Vi skulle satsa på utbildning, han hade sina anledningar och jag mina. 2002 tog jag ut spiralen pga blodbrist och sedan dess har vi inte använt några preventiva medel. 2004 gifte vi oss och började allvarligt försöka bli med barn. När inget hände på ett år sökte vi hjälp med utredning. Ett erbjudande om IVF kom direkt, men vi hade inte råd, då maken var fortarande arbetslös eller sjukskriven (vartannat) 2 år efter sina högskolestudier och jag jobbade (hade tur och fick jobb direkt efter plugget) och försörjde familjen. Vi ställde oss i kö hos landstingen och väntade nästan i 2 år. När vår tur kom i slutet av 2007 så hade jag hunnit "bränna ut" mig kan man säga och orkade knappt ta hand om mig själv längre. Maken hade precis fått ett fast jobb då efter praktik, projekt- och provanställning och han accepterade att jag vägrade göra ett försök, ledsen blev han förstås men jag önskar att han hade varit mera på, för jag själv var inte kapabel just då. Det tog ca 1 år att återhämta mig och då ringde jag sjukhuset, en ny remiss krävdes och då gav jag upp igen. Plötsligt blev jag spontan gravid för ca 1 år sedan, fick MA tyvärr, men också en stor förhoppning, då satte jag igång karusellen och här är vi idag. Många fel beslut har man tagit under tiden, kan man tycka, men livet sätter sina krav och det är inte alltid lätt att leva upp till. Än så länge har vi hoppet kvar och det känns ju bra.
Sista embryot överlevde inte upptiningen. Ska nu satsa på ny IVF. Först nytt blodprov (för AMH värdet etc.) sedan planeringsmöte och förmodlingen ÄP v.46.