IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Som andra också skriver så är det inte alls för sent för er att adoptera. Jag antar att du precis som jag är född 1970? Åldersgränsen (ej i lag utan en rekommendation från Socialstyrelsen) är att man inte ska vara 43 år fyllda då kommunen ger sitt medgivande.

Det första man behöver göra är att anmäla sig till sin kommun att man är intresserad av att adoptera. Sedan måste man gå den obligatoriska förädrautbildningskursen. Efter det kan man starta medgivandeutredningen hos kommunen som tar några månader.

Om man överhuvudtaget tror att det finns en chans att man skulle vilja adoptera så ska man så snart som möjligt anmäla sig till ngn adoptionsorganisation tex AC (Adoptionscentrum som är störst i Sverige). Kötiden räknas nämligen från den dag man går med i föreningen. 

Många länder där det kommer barn från har mycket högra åldersgränser än vad Sverige kräver. Tex Kina och några andra där man kan vara 45-50 år gamla. Även i Sverige är det tillåtet att vara äldre om man kan tänka sig att adoptera ett ngt äldre barn eller barn med så kallade speciella behov. Kina har tex en speciell kö för detta och jag gissar att den person som var  nästan 50 som nämndes i ngt inlägg ovan som nyligen adopterat från Kina gått den vägen.

Ngt man ska vara medveten om däremot är att ingen kommun i Sverige inleder en medgivandeutredning så länge man aktivt håller på med IVF. Helt j-a snett tycker jag. Så hur löser man det då? Jo, genom att blåljuga och säga att ja IVF det gjorde vi förut men nu har vi lämnat det stadiet bakom oss. Kommunen kan inte kolla ändå.

Jag och min man fortsätter glatt att IVFa trots att vi gått igenom hela adoptionssvängen och nu har ett medgivande från kommunen och väntar på att få skicka iväg våra papper till troligtvis Colombia (med Lesotho som backupplan). Vi har fått ett syskonmedgivande. Så vi hoppas på två som Colombianer alternativ Lesother (heter det så?) 

Vi resonerar som så att alla barn är välkomna till oss hemmatillverkade, IVFbarn, adopterade...

Vår högsta lycka skulle vara om vi lyckades med både IVF och adoptionen.

Så Turlid om du tror adoption skulle vara ngt för dig och din man så ring imorgon och anmäl er till ngn organisation. Kram  

Jag fick ordinerat 375 Puregon av A-K Lind trots att det var mitt första försök... Hon hade börjat med 300 men ökade när hon fått mitt AMH-värde.
Jag minns inte om du haft risk för överdosering men om inte så kanske det är värt ett försök med högre dos?

Det fattar inte jag heller. Sedan 4 IVF försök tillbaka så går jag på CFC i Köpenhamn och det vär alltså där jag förra gången fick Prenisolon i 5 dagar (mitt 8:e IVF totalt). Så inte ens i Danmark verkar man vara så pigg på kortison. Ska fråga min läkare nu för det kommande försöket, har sprayat en vecka nu, om jag kan få prednisolon under en längre tid.

Jag var jättelänge övertygad om att det egentligen inte finns några andra skillnader mellan män och kvinnor än hur vi är skapta rent biologisk och att det berodde på kultur och uppfostring att vi beter oss olika. Men allt eftersom har jag fått överge den tanken. Det är helt klart så att män funkar annorlunda. De har en helt fantastisk förmåga att skjuta saker och ting ifrån sig och bete sig som att allt är som vanligt, oavsett vad som händer. Jag tycker också att min man inte förstår vad jag (vi) går igenom och att det är sårande att han tar så lätt på det. Han blir dessutom sur när jag är ledsen och tycker att jag är negativ, vilket ju inte precis gör att man blir gladare. Förut kämpade jag verkligen för att bli förstådd men det slutade oftast med gräl istället. Nu har jag gett upp och insett han nog aldrig kommer att förstå mig. Men å andra sidan förstår jag mig ju inte på honom heller. Eftersom min man har två barn sen ett tidigare förhållande han har ju inte samma "desperata" behov efter barn som jag så jag är glad och tacksam att han är villig att gå igenom detta med mig. Det är ju inte lätt för honom heller, han blir ju också jättebesviken varje gång vi misslyckas. Han blir ju desstuom lika påverkad som jag ekonomiskt. Vi lever som kyrkråttor för att skrapa ihop pengar till IVFen. Men det måste vara skönt att ha den där förmågan att låta bli att älta.  

Min man har ju varit med när läkaren har förbjudit sex under ruvarperioden, så det har inte varit något problem. Han har inte ens nämnt temat. Ärligt talat tror jag att jag lider mer av avhållsamheten än vad han gör. 

Varför ska man äta kortison? Jag har också problem med ett överaktiverat immunsystem och har både allergier och autoimmuna sjukdomar (autoimmun hypotyreos och ledvärk). Borde jag också få kortison under ruvningen?

Tack! Ja det är ju åtta timmars tidskillnad mellan Sverige och Guatemala så när jag går in på FL på kvällen här ligger ni alla och sussar sött. 

Ruvardag 9 har nu avklarats. Men men lite blod i flytningarna!! Hjälp! Känner mig jätteorolig för precis så började mitt missfall för några år sen. Däremot har det aldrig hänt att mensen har börjat på det viset, den brukar alltid sätta igång rejält direkt, med rött blod (ursöäkta detaljerna). Fast kanske kan alla hormoner påverka mensen också. Hittills har jag aldrig fått mens medan jag har tagit progestoron. Har alltid fått vänta några dagar från det att jag har slutat med progestoronet innan mensen kommer igång. Men det kanske blir annorlunda denna gång. Hade det varit en normal cykel hade jag ju faktisk haft BIM idag.  Jag ringde min läkare som sa att antingen är det ett bra tecken som betyder att den/de håller på att inplantera sig eller så är mensen på gång. Jag blev beordrad sängliggande (igen! Är dödsless på att ligga i sängen!). Kan inplanteringen verkligen ske så sent? Eller håller den på i flera dagar, så att det kan vara så att den/de borrade in sig lite mer idag?

Nja, jag är nog glad över svenska läkare blivit mer restriktiva med kortison/antibiotika eftersom vi nästan blivit resistenta mot det och pga biverkningarna. Men när det finns skäl - då ska de naturligtvis inte spara på krutet. I vårt fall kan man faktiskt förlora mer än man vinner så det är en skör balansgång som man ska ha klart för sig och det är långt ifrån självklart för mig att börja ta kortison. Men nu resonerar jag som så att det är så bråttom så jag har inget att förlora. I de fall det är befogat så ska de såklart skriva ut de mediciner som behövs och det förstår jag inte varför de är så ovilliga till. Som levaxin tex - jag säger bara - Levaxin till folket (eller hellre naturliga preparat)!! Jag kan bara komma fram till en anledning, eftersom de inte undersöker oss tillräckligt noga så vet de inte heller att medicinerna behövs. Man försöker och hoppas. Jag vet nu att jag omöjligen kunde bli gravid via IVF-fösöken i höstas pga immunoligin vilket gjort att jag förlorat ett år och landstingsförsöken. Men men, bara att samla kunskap, bli sin egen läkare och ta nya tag 
Chichisita - (ja, det var pga tidskillnaden som gjorde att jag skrev så ;) Håller tummarna för dig 

Glad påsk på er alla kära vänner 

Jag fick ju så bra resultat första gången för ett år sen med 225 IE då jag fick ut 15 ägg så då hade det nog varit farligt med högre dos. Men nu ett år senare tror jag inte att risken är lika stor om man ser till det resultat jag fick i mars.  Jag har ju inte PCO så jag tror risken är rätt liten för överdosering. Jag hoppas A-K går med på att börja med 300 så kan man ju kanske sänka efter första VUL .