Nu är det äntligen vår tur. Efter flera misslyckade försök på egen hand och konstaterad manlig infertilitet (få och långsamma spermier) väntar vi nu på ivf (mest troligt icsi) till hösten. Finns det fler som också väntar och längtar? Skulle vara skönt att få prata av sig med andra i samma situation.
Har ju molvärk till o från, haft två mf innan så jag vet hur den smärtan känns.. Mitt senaste mf dog fostret 8+4 (hade då vart o sett hjärtat 7+1) så man blir ju som ett vrak tyvärr..kan ju hoppas att de är något liknande din väninna hade, orkar inte med mer tråkigheter.. :(
Jaha då är man åter "ruvare" och riktigt nervös. Har nog aldrig varit så orolig som jag är nu förut.
Jag vågar inte hoppas och vågar inte tro, så rädd för att ha förhoppningar som sedan raseras.
Har först testdag 17/2 så lång väntan men som vanligt kommer jag mest troligt inte kunna hålla mig och fuskar å testar innan ;-P
Jaha då är man åter "ruvare" och riktigt nervös. Har nog aldrig varit så orolig som jag är nu förut.
Jag vågar inte hoppas och vågar inte tro, så rädd för att ha förhoppningar som sedan raseras.
Har först testdag 17/2 så lång väntan men som vanligt kommer jag mest troligt inte kunna hålla mig och fuskar å testar innan ;-P
Jaha då är man åter "ruvare" och riktigt nervös. Har nog aldrig varit så orolig som jag är nu förut.
Jag vågar inte hoppas och vågar inte tro, så rädd för att ha förhoppningar som sedan raseras.
Har först testdag 17/2 så lång väntan men som vanligt kommer jag mest troligt inte kunna hålla mig och fuskar å testar innan ;-P
Tack alla!
Känner så för att bara sova de närmaste 14 dagarna eller iallafall 10 dagarna.
Det olidliga är nog att inte veta.
Sorgen blir det om jag inte får ett plus.
Får jag ett plus kommer även tortyren fortsätta i 4 veckor ungefär innan jag vet om det kommer sitta rätt.
Jag känner att jag knappt fungerar alls även om jag försöker att inte tänka på det.
Vet ju även att detta är vårt sista försök på lång tid innan vi har råd till nya försök.
Kanske började jag om förtidigt denna gången?
Kanske var jag inte riktigt redo?
Började mest för att vår Ivf klinik sa att man drar nyttan utav att kroppen varit gravid nyligen och att det då är mer "gästvänligt" och då lättare att bli gravid.
Men jag är bara rädd och orolig, ett utomkvedshavandeskap är ju ett farligt tillstånd och sist vände det i sista sekund innan operation så det slapp jag.
Det jobbiga och konstiga var att man tog sprutor innan för att producera fler ägg för att kunna befrukta. Sedan blev jag tvungen att ta först ena veckan en cellgiftsspruta för att avsluta graviditeten men då den inte verkade fick jag ta en ny spruta.
Alltså sprutor för att påbörja en graviditet och sen sprutor för att avsluta graviditeten.
Jag borde nog väntat, jag är så sjukt rädd hela tiden.
Förlåt att jag skriver så negativt men jag känner att det inte finns någon som förstår mig och hur det känns. Min man känner ju inte på riktigt samma sätt, han tänker mer som förut att han hoppas på ett plus. Han säger åt mig att försöka släppa det som hände sist och tänka på detta som en ny oberoende försök och chans. Men det kan jag inte, jag är för rädd...