Blev du någonsin slagen som barn?
Jag undrar hur vanligt det är/var? Jag är född -77 och blev smiskad, knuffad som barn ibland av min pappa. Aldrig något av min mamma. Vad är era erfarenheter?
-
-
Svar på tråden Blev du någonsin slagen som barn?
-
Anonym (Lili) skrev 2014-11-25 19:26:23 följande:Förstår inte ditt resonemang för uppenbarligen slutade du ju inte med sattyg trots att du fick stryk.
Uppenbarligen, jag snodde aldrig mer pengar, riskerade inte andras liv genom att kasta ut vassa föremål från trapphuset, slutade leka pyroman i hemmet där jag riskerade hela huset...
Vid mindre övertramp var det långa samtal men vid extrema situationer som jag nämnde här så blev jag tillrättavisad med kraft, det fastnade.
en fast hållning som många av dagens bortskämda ungjävlar skulle må bra av
-
Om inget annat biter så tycker jag att en örfil är på sin plats.
Bråkade med mamma när jag var femton och kallade henne för hora. Då small det. Jag fattar varför och förtjänade det.
Däremot ser jag skillnad på när pappa en gång gav mig smisk som fyraåring och jag förstod aldrig varför.
Född -73. -
Aldrig
Född på 60-talet.
Tycker det är intressant att så många försvarar att de blev slagna som barn. "Jag förtjänade det" Låter ungefär som kvinnor som försvarar sina misshandlande män med att han ju är snäll när han är nykter. -
Starkt av dig att stå för dina misstag och att förändra ett dåligt mönster.Anonym (Joan) skrev 2014-11-25 17:02:59 följande:
86:a
Blev ofta slagen, hotad och dragen i håret av min mamma. Dock aldrig av min pappa.
Tycker det var överdrivet eftersom hon kunde slå för minsta lilla grej. Och riktigt brutalt var det. Kunde ryta åt oss barn o låta det gå ut över oss om hon haft en dålig dag.
När jag fick mitt första barn nu gick jag i min mors fotsteg. Insåg det tyvärr först efter att jag slagit mitt barn några gånger. Tog mig en rejäl funderare och försökte tänka mig tillbaka till min barndom och sätta mig in i barnets situation, mindes den äckliga otrygga känslan av rädsla när man insåg att nu ska man få stryk, måste bara stå ut tills det är över...
Hatade mig själv ett bra tag efter det och insåg hur jag fått mitt älskade barn känna sig otryggt. Denna hemska känsla när man känner sig hjälplös och såå hemskt otrygg, ush!
Mamma ska vara en trygg person, någon man kan krypa upp hos och gosa med när man är trött eller ledsen, inte någon som är orsaken till smärta och rädsla.
Jag önskar jag kunde göra det ogjort för mitt barn men tyvärr går det inte. Får istället göra mitt bästa och älska och ge trygghet...
Det räcker med att livet är svårt som det är, en människa får ta emot så mycket skit i livet, föräldrar måste skydda och älska sina barn under uppväxten istället för att vara de första som gjorde livet hårt..
-
Född -82 och det var mamma som utdelade slagen. Har fått med mattpiska, bälte, galge, ris och hand. Hon kastade även ut min lillebror första gången när han var ca tio år och kom hem försent till middagen. Sen var det även mina morföräldrar(som jag träffade ca två-tre ggr/år) och min moster som mobbade mig.
Vi har pratat om det och jag har mått dåligt över det -
Håller inte med.Anghammarad skrev 2014-11-25 19:34:28 följande:
Aldrig
Född på 60-talet.
Tycker det är intressant att så många försvarar att de blev slagna som barn. "Jag förtjänade det" Låter ungefär som kvinnor som försvarar sina misshandlande män med att han ju är snäll när han är nykter.
-
Var det din mor eller far som gav dig stryk?Anonym (Ellie) skrev 2014-11-25 17:25:14 följande:(Född 91)
-
Anghammarad skrev 2014-11-25 19:34:28 följande:
Aldrig
Född på 60-talet.
Tycker det är intressant att så många försvarar att de blev slagna som barn. "Jag förtjänade det" Låter ungefär som kvinnor som försvarar sina misshandlande män med att han ju är snäll när han är nykter.
Äpple och elefanter, mina föräldrar gjorde allt dom bara kunde för min skull, även om det vid grova övertramp krävde en lite mer kännbar läxa.
-
Jag kan hålla med om att många barn söndercurlas idag och att alltför många barn saknar en god uppfostran. Däremot är jag fast i min övertygelse om att våld aldrig är nödvändigt för att få fason på ett barn.Anonym (utveckling inte alltid till godo) skrev 2014-11-25 19:29:24 följande:
Uppenbarligen, jag snodde aldrig mer pengar, riskerade inte andras liv genom att kasta ut vassa föremål från trapphuset, slutade leka pyroman i hemmet där jag riskerade hela huset...
Vid mindre övertramp var det långa samtal men vid extrema situationer som jag nämnde här så blev jag tillrättavisad med kraft, det fastnade.
en fast hållning som många av dagens bortskämda ungjävlar skulle må bra av
Barn behöver framförallt tydliga regelverk som lärs in redan från väldigt ung ålder. Barn behöver att någon förklarar varför man inte får göra si och så, inte bara systematiska nej eller gap och skrik. Detta redan på bebisstadiet.
Barn behöver även känna att man lyssnar på dem och uppmärksammar dem. Med detta menar jag absolut inte att barn ska få uppmärksamhet 24/7, få avbryta vuxnas samtal eller att man ska släppa allt man har för händerna så fort ett barn pratar etc. men om man tar sig tiden att verkligen lyssna på sitt barn och visa att man ser barnet i kombination med tydliga och konsekventa regler så kan jag lova dig att stryk inte är nödvändigt.
Jag använder denna "metod" på min son som ständigt får lovord från skola och andra vuxna om sitt goda uppförande. Jag blev även själv uppfostrad på ungefär samma sätt och var lika omtyckt och uppskattad av vuxna som min son.
Jag misstänker starkt att det var brist på kärlek och uppmärksamhet (rätt sort) som fick dig att bete dig som du gjorde. -
Hände några gånger att min styvmamma gav mig lavetter eller drog mig i örat. Minns inte varför, tror inte jag lärde mig ett smack av det. Däremot minns jag det med förakt än idag. Har pikat henne om det i vuxen ålder och hon skäms för det. Jävla idioti är det! Kan man inte uppfostra ett barn utan våld kan man hålla sig till växter. Enorm skillnad på att sätta gränser/uppfostra och att slå.