Blev du någonsin slagen som barn?
Jag undrar hur vanligt det är/var? Jag är född -77 och blev smiskad, knuffad som barn ibland av min pappa. Aldrig något av min mamma. Vad är era erfarenheter?
-
-
Svar på tråden Blev du någonsin slagen som barn?
-
Jag är född i början av 70-talet. Absolut aldrig fick jag någon tillrättavisning fysiskt, inte heller skäll. Jag kände att jag var en medlem bland de andra i familjen och att min åsikt betydde lika mycket som de vuxnas. Det var en bra uppväxt och jag försöker föra vidare samma tänk nu som förälder. Att samarbeta...
Jag hade flera kompisar som fick stryk, ett par av dem fick men för livet. Så hemskt!!!
Jag blir uppriktigt rädd när jag läser att en del anser att det kan bara ok att ge t ex örfil till barn. Det kan ALDRIG vara ok. Det kan aldrig göra nåt bättre. -
Anonym (Lili) skrev 2014-11-25 19:53:42 följande:Jag kan hålla med om att många barn söndercurlas idag och att alltför många barn saknar en god uppfostran. Däremot är jag fast i min övertygelse om att våld aldrig är nödvändigt för att få fason på ett barn.
Barn behöver framförallt tydliga regelverk som lärs in redan från väldigt ung ålder. Barn behöver att någon förklarar varför man inte får göra si och så, inte bara systematiska nej eller gap och skrik. Detta redan på bebisstadiet.
Barn behöver även känna att man lyssnar på dem och uppmärksammar dem. Med detta menar jag absolut inte att barn ska få uppmärksamhet 24/7, få avbryta vuxnas samtal eller att man ska släppa allt man har för händerna så fort ett barn pratar etc. men om man tar sig tiden att verkligen lyssna på sitt barn och visa att man ser barnet i kombination med tydliga och konsekventa regler så kan jag lova dig att stryk inte är nödvändigt.
Jag använder denna "metod" på min son som ständigt får lovord från skola och andra vuxna om sitt goda uppförande. Jag blev även själv uppfostrad på ungefär samma sätt och var lika omtyckt och uppskattad av vuxna som min son.
Jag misstänker starkt att det var brist på kärlek och uppmärksamhet (rätt sort) som fick dig att bete dig som du gjorde.Här håller jag inte alls med om,du kan kalla det vad du vill, våld slag misshandel som många här älskar att svänga runt med men en kännbar läxa har nog alla barn gjort sig förtjänta av vid ett eller annat tillfäle.
Jodå, jag fick alla dom klassiska förklaringar, sen gick jag och provade mig fram tills mina föräldrar satte stopp för dom mest farliga påhitt, hade dom bara förklarat och förklarat så hade jag förmodligen gjort om samma sak inte långt efter för det var fanne mig spännande, det tyckte jag i alla fall tills jag mötte responsen, då slutade det genast vara roligt.
"metoder" fungerar, frågan är bara vilka fungerar bäst och i det fallet så finns det inga fel, det som fungerar fungerar.
Fel igen, vi var en stor familj med få barn i, jag fick verkligen kärlek, omtanke och uppmärksamhet var vi än vände oss, vilket inte hindrade mig att visa hornen när jag kunde, och dom var stora.
-
Jag är född 79. Aldrig slagen... Men pappa har berättat att han hotade med stryk en gång när jag var 3 år varpå jag med stor övertygan utbrast: "stopp där man får inte slå små barn, det har jag lärt på dagis!"
-
Jag har inte blivit slagen direkt. Men däremot luggad av mamma & pappa tog mej hårt i armar eller ben, så det blev blåmärken. Mina yngre syskon har däremot fått mycket stryk av våra föräldrar. Jag bevittnade inte någonting eftersom jag oftast höll mej borta. Men idag mår jag dåligt av tanken på hur mina syskon blev behandlade som barn.
Jag och syrran har ingen kontakt med adoptivföräldrarna idag, eller med varann.
Född -68- -
Vilket tragisk tråd...Hemskt att så många har blivit slagna som barn.
-
Jag tror att det är precis lika vanligt idag men man döljer det. Föräldrar är ju än mer stressade idag och tål inte uppstudsighet.
-
Jag fick ofta stryk av min pappa som barn, sparkar, slag, dragen i håret och örat.
Jag gjorde dumheter som alla barn, men absolut inget utöver det vanliga. Min mamma rapporterade hur det hade varit när pappa kom hem från jobbet. Då kunde jag få stryk. Jag tror att våldet var ett tecken på mina föräldrars personliga problem och deras relation.
Det värsta var om någon kompis såg att man fick en spark, men det var ovanligt. Mina föräldrar upplever jag som kalla, bittra och avundsjuka. De är knepiga och jag skämdes för dem och gör det fortfarande. Sedan har de naturligtvis även många positiva sidor.
Jag har inga direkta men av att ha blivit slagen. Jag tror att det har gjort mig lite osäkrare på mig själv än vad jag annars skulle ha varit. Kunde jag inte göra läxan fick jag t.ex. höra att jag var dum.
Alla slag och hårda ord har definitivt gjort att jag inte har någon nära känslomässig relation till mina föräldrar idag. Jag träffar dem sällan och saknar inte deras umgänge.
Behöver jag säga att jag aldrig har slagit mina egna barn?
Född 1970 -
Och av detta har du lärt dig att det är ok att utöva våld om någon beter sig illa. Antar att du även tycker att vi ska införa spöstraff i fängelser? Våld föder våld föder våld föder våld. Ja, en örfil är våld. Ja, smäll på stjärten är våld, oavsett vad du väljer att kalla det.Anonym (utveckling inte alltid till godo) skrev 2014-11-25 19:59:12 följande:
Här håller jag inte alls med om,du kan kalla det vad du vill, våld slag misshandel som många här älskar att svänga runt med men en kännbar läxa har nog alla barn gjort sig förtjänta av vid ett eller annat tillfäle.
Jodå, jag fick alla dom klassiska förklaringar, sen gick jag och provade mig fram tills mina föräldrar satte stopp för dom mest farliga påhitt, hade dom bara förklarat och förklarat så hade jag förmodligen gjort om samma sak inte långt efter för det var fanne mig spännande, det tyckte jag i alla fall tills jag mötte responsen, då slutade det genast vara roligt.
"metoder" fungerar, frågan är bara vilka fungerar bäst och i det fallet så finns det inga fel, det som fungerar fungerar.
Fel igen, vi var en stor familj med få barn i, jag fick verkligen kärlek, omtanke och uppmärksamhet var vi än vände oss, vilket inte hindrade mig att visa hornen när jag kunde, och dom var stora.
Personligen tycker jag inte det finns något värre än ouppfostrade barn (jag håller mig på långt avstånd från sådana) men hur du än vrider och vänder på det så är det föräldrarna som brustit i sitt föräldraskap på en eller flera punkter om barn inte kan bete sig. Det är inte barnets fel och det finns inget som heter att ett barn kan "förtjäna" stryk.
Du får gärna fortsätta att försvara dina föräldrar och ursäkta att de slog dig med det faktum att du hade en massa jävelskap för dig men jag är övertygad om att verkligheten kommer ikapp dig en dag och då kommer du att inse att dina föräldrar kanske inte var så bra som du tror. Högst troligast blev även dina föräldrar fostrade med stryk. -
Fick ofta stryk från mormmormor, lavetter och knuffar, en otrotroligt dominant kvinna. För att jag tjafsade, käftade emot, gjorde fel, tyckte hon. Tills jag började slå tillbaka i tidiga tonåren.
Fick stryk av mamma några gånger, men då förtjänade jag oftast det.
Man ska inte slå barn. Men det finns tillfällen då då en örfil är på plats, men då pratar vi om tonåringar. -
Aldrig. Född 1977. Vi hade alla mycket respekt för våra föräldrar och de förtjänade den. Jag tror aldrig att jag ens hörde pappa höja rösten. Mamma kunde göra det om det var riktigt allvarligt, men genomgående så har de lyckats otroligt bra med att ingjuta regler och uppförande hos sina barn på ett sätt så att det för oss bara var självklart. Jag förstår inte själv hur de gjorde, men all heder ska de ha.