Blev du någonsin slagen som barn?

Jag är född på 80-talet och mina bio och bonusföräldrar på 60-talet. Fick aldrig slag som i örfilar i ansiktet etc men min styvfar nöp mig, drog mig i öronen, låste in mig i rummet, skrämde, skällde och hotade. Han i sin tur blev slagen av sin far så det där går väl ofta i arv. Jag hoppas och ber för att jag hittar andra lösningar på uppfostran än att ta till våld och skrämseltaktiker. :(

Är född på 90-talet och har aldrig varit speciellt bråkig av mig, skulle inte kalla mig konflikträdd men "orkar" inte bråka och håller det hellre inne och låter mig själv lugna ner. Däremot är jag ju som vem som helst och har också blivit arg och bråkat med föräldrarna, båda har "tagit tag" i arm/handled vilket jag inte anser är att bli misshandlad, utan snarare sträng tillrättavisning, pappa trodde mer på att låta en sitta på rummet (aldrig låsa), mamma har örfilat mig några gånger. Sist det hände fick hon dock en örfil tillbaka och då blev det nog med det, inga mer örfilar åt något håll. Tycker INTE att det är okej att gå mot någons ansikte.

Jag blev dagligen slagen av min mamma och jag är född -87
Men jag stod ut med de för det min pappa utsatte mig för var mycket värre och det mamma skulle komma att göra var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. det största sveket som existerar för mig.

Ja, av min mamma inte dagligen men tillräckligt många gånger för att jaghar mått dåligt över det i många år.

Detta hände från att jag är så liten att jag inte kommer ihåg tills jag var ca 17 år. Då gav jag tillbaka och sen rörde hon mig aldrig mera.

Vår relation har under åren varit väldigt pendlande men idag är den okej.

Glömde skriva att jag är född -83

Låter hemskt, en kram till dig!

Född 71. Slagen med skohorn av metall, örfilad, sparkad på och dragen i håret. Blev nästan dagligen hotad av min pappa att han skulle slå ihjäl mig.
Har fortfarande mardrömmar om det.

Det är väldigt tråkigt att läsa att så många har/haft det så svårt. Men det är väldigt uppskattat att ni delar med er av era erfarenheter! Kul att läsa att ni har fått det så bra efter allting som har hänt!

-Förlåt för det långa inlägget, men det finns ju så mycket att skriva-

Som barn blev jag slagen väldigt ofta och kände ingen kärlek alls till mina föräldrar.. Jag koncentrationssvårigheter och blev rastlös väldigt fort. Det här beteendet tyckte min far inte var okej så han gav mig stryk, svor åt mig och bad mig sitta still och fortsätta göra det jag gjorde. 
La jag tallriken på fel plats i diskmaskinen var han där och lappa till mig. 
Han gav mig stryk för väldigt lite anser jag. 
Så fort jag försökte ta plats och utvecklas så var han där och "rättade" till mitt beteende. Min far är fruktansvärt självisk och vill göra det han vill göra. Blev det inte så att han fick göra det han ville göra så fick jag ta smällen. 

Jag har alltid blivit förtryckt och förnedrad under min uppväxt. Jag känner att min far är den stora boven till min sena utveckling och hindrat mig till att få utvecklas som barn och tonåring. Detta har gjort så att det har varit både psykisk och fysisk misshandel eftersom jag mådde så dåligt varenda gång jag såg honom. 

Som litet barn var jag livrädd för min stänga våldsamma pappa. Så fort jag gjorde någonting var jag rädd att han skulle komma flygandes. Det kunde hända att han sparkade på mig när jag låg och grät på golvet efter han hade slagit mig. 

Min mamma slogs aldrig men hon fanns sällan där. I skolan var jag utstött och mobbad. 
Dom lever fortfarande tillsammans. Min far är närmare 65 nu och jag snart 30. I dagens läge har jag ingen kontakt med min pappa.
Jag har pratat ut med min mamma om detta, hur jag upplevde min barndom. Men jag pratar sällan med min mamma. Hon berättat för mig, att han inte förstod hur jag kunde göra något så hemskt som att avsluta våran kontakt.
Jag skrev han ett handskrivet brev då jag förklarade hur jag kände, genom brevet avslutades vår kontakt.

Har gått hos en del psykologer vilket har hjälpt mig väldigt mycket att förstår att jag är den jag är idag p.g.a min uppväxt. 
Jag har inga egna barn ännu. Men jag vet att dom kommer ha och få en mycket kärleksfull och sund uppväxt. Mängder av kramar och många upplyftande komplimanger till mina kommande barn och deras mamma. 
Tänker aldrig lägga handen på mina barn. Jag har aldrig varit i slagsmål, aldrig slagit någon eller förnedrat någon. 

Styrkekramar på er!

Född 92. Åh ja, stryk fick jag :)!
Men jag fick inga men av det, så som många av er verkar tro att alla får. Jag tycker att jag förtjänade stryk de gånger jag fick. Pappa rörde mig aldrig, men mamma serverade mig örfilar någon gång per halvår. Då hade jag oftast gjort något mycket dumt. Men jag förtjänade det som sagt. Älskar mina föräldrar fortfarande och idag bor jag ju inte hemma, men vi har trots det en underbar kontakt. Kan tänka mig att mamma hade det tufft med oss barn som var extremt busiga och jobbiga och elaka ibland.

Din fars beteende som du beskriver det påminner mig mycket om min far. Det intressanta är dock att min far hade en bra uppväxt och aldrig blev slagen av mina farföräldrar.

Jag slogs även själv ganska hårt och ganska ofta i skolan och så.