Blev du någonsin slagen som barn?
Jag undrar hur vanligt det är/var? Jag är född -77 och blev smiskad, knuffad som barn ibland av min pappa. Aldrig något av min mamma. Vad är era erfarenheter?
-
-
Svar på tråden Blev du någonsin slagen som barn?
-
Anonym (japp) skrev 2014-11-25 16:16:22 följande:Vad var det du gjorde? Varför gjorde du det? Och vad hade orsakat det beteendet? Var misshandeln den bästa korrigeringsmetoden? Skulle det funnits ett bättre? På vilket sätt blev du bättre av misshandeln? Varför misshandlar man inte vuxna i korrektionssyfte om det är så effektivt?
Ska se, snodde pengar från föräldrars firma till godis, i slutändan snodde jag summa som motsvara en normal lön för en knegare, slängde ut glasrutor från tredje våningen, tyckte om ljudet när en kvadratmeterglas gick i bitar, slängde ut en tv antenn från femte våningen, missade vist en granne med en meter, lekte pyroman med deo och andra brandfarliga saker hemma och släkte dom mot en lätt antändlig matta, bland mycket annat jag hittade på när jag var mindre.
Jag blev inte misshandlad, varje gång jag hör det ordet när det kommer till barnfostran tycker jag synd om folk som hånas för riktiga misshandel dom utsattes för.
Jag fick snabbt lära mig vad man får och inte får göra, vist försöktes det förklaras lugnt och sansat men jag var aldrig bra på att lyssna, så när ord inte kom fram så fick jag lära mig den hårda vägen, det fungerade och det vad jag ser omkring mig i dagens läge så skulle många ungjävlar behöva lite fastare hand än vad landet låter föräldrar och lärare använda sig av.
Vuxna är vuxna, tid för uppfostran är över, efter det får det bära eller brista.
-
Oj, jag är verkligen ledsen för din skull. Det var verkligen "över gränsen", men var går egentligen gränsen om man ska beakta att barnaga blev helt förbjudet? Hur har du påverkats av detta?Anonym (Hm...) skrev 2014-11-25 16:17:19 följande:
82'a.
Fick smisk vid behov (rätt ofta) tills min mor insåg att smärta inte bet på mig, utan det enda som jag egentligen reagerade på var förnedringen. Förnedra kunde hon göra bättre med ord, så det blev oftare det (Typ i stil med att jag var ful, värdelös dum, luktade illa, såg dum ut, mycket imiterande av mina ansiktsutyck och hur jag rörde mig, för att håna - saker i den vägen)
Mer regelrätt våld rörde det sig mest om i samband med skolan (där jag varken skötte mig eller hängde med) då det blev saker som att valfri förälder kunde ta mig i håret och drämma ner ansiktet i bordet, eller slå mig med närmsta tillhygge (stekpanna, brödkavel, vad som nu var närmast). Det blev en del flatnävar och örfilar på det.
Jag anser på fullaste allvar att ungar ska ha smisk om de förtjänar det - men jag anser även att just mina föräldrar gick en bra bit över gränsen. Jag kommer inte skaffa barn, för jag pallar inte det här förbannade daltandet med dem, som bara får dem att bete sig illa, men jag är inte på något sätt för direkt våld som en del i uppfostran.
Det finns - enligt mig - en skillnad på bestraffning och misshandel. Smisk ska en unge ha om de vägrar lyssna. Det är inte misshandel, enligt mig, utan misshandel är just den typ av övervåld som beskrivet ovan.
-
Född 1968.
Fick stryk på stjärten av både mamma och pappa ända upp i 14 årsåldern. Oftast på bar ända. Det var hemskt men ibland kan jag nästan tycka att vissa gånger var det välförtjänt. Anda gånger var det inte det. Att bli lagd över knät och få byxorna neddragna var nästan värre än daskarna som följde. Även om det gjorde hemskt ont gick det rätt snabbt över. -
Jag är född 1971 och har aldrig fått stryk, men blev luggad en gång av mormor.
Det var lugnt hemma hos oss...
Mamma fick fyra barn på sex års tid, så visst fanns det stunder då hon kokade över. Då brukade hon ta en rask promenad runt kvarteret och komma tillbaka på bättre humör!
Tror inte på aga, tänker aldrig aga min son. -
Samma här, förutom att mamma örfilade mig när jag var barnAnonym (japp) skrev 2014-11-25 16:07:58 följande:
Jag är några år yngre än dig. Fick stryk av min pappa regelbundet men inte ofta under min barndom. Av min mamma fick jag en örfil i tonåren men annars var hon lugn.
-
Aldrig. Men sen var jag väldigt väldigt mån om att uppföra mig också. Det räckte med att pappa spände ögonen i mig och sa "Du gör inte om det där för då blir vi ovänner" för att jag aldrig mer skulle ens fundera på att göra om det. (Typ kalla mamma för 'morsan', som jag testade en gång och sedan aldrig mer).
Men jag har svårt att tänka mig att någon skulle ha blivit våldsam mot mig även om jag hade varit en skrikig skitunge. -
Ingen kommentar till något av inläggen här utan snarare en allmän fundering:
Hur fanken kan en vuxen människa som ALDRIG skulle acceptera att bli slagen av en annan vuxen människa tycka att det är helt OK att slå ett barn..? Det är ju helt absurt! -
Född 98 förresten.Ivan52x53 skrev 2014-11-25 16:03:16 följande:Min pappa. Det slutade för några år sedan, och jag bröt kontakten med honom i år.
-
Född -67, har aldrig någonsin blivit slagen eller ens ryckt i armen av mina föräldrar, hade dock kompisar som fick ta emot stryk.
-
Får ont i hjärtat när jag läser hur många som blivit slagna av sina föräldrar och dessutom tycker att det är helt ok att daska till, smiska eller på andra sätt göra illa sina barn. Enligt mig borde det finnas mycket bättre sätt att uppfostra barn som är besvärliga. Jag skulle aldrig nånsin slå mitt barn och tror verkligen inte att hon skulle få en bättre uppfostran om hon fick lära sig att "gör jag inte som jag blir tillsagd får jag stryk"..