Gina43 skrev 2015-05-06 05:54:57 följande:
Men hur många behandlingar har ni betalat sammanlagt? Vi skippade landstinget och gick privat direkt (jag känner mig lite till åren och ville inte vänta).
Nej, vi hade inte råd med 3-packet eftersom det inköptes under vårt dyraste år någonsin när det kommer till spenderande (bröllop, bostadsköp och flytt). Vi fick ta ur vår buffert. Eftersom vi inte ville ta alltför mycket ur bufferten så tog vi ett mindre lån som vi betalade av rätt snabbt.
Den här gången är jag föräldraledig, har låg buffert nu, men min man jobbar ju.
Hur motivera kostnaderna? Om du adopterar är det bortåt 100 000-200 000 kr som det kostar, per barn. Frågan man får ställa sig är "hur mycket vill du ha det?". Jag är beredd att gå väldigt långt. Jag skulle ångra mig senare i livet om jag lät frågan handla om pengar. Pengar kommer och pengar går. Fertil är jag bara ett antal år till..
En del använder bruttolöneavdrag. När vi sparar snålar vi in på köpt lunch, dyrt kaffe och annat i vardagen, storhandlar osv. Alltså saker i vardagen - där finns det mest att spara. Sedan sitter vi visserligen inte på hus med renoveringsbehov, men vi har råd att avsätta pengar till husreparationer ändå eftersom räntorna är så låga nu. Det blir bara olika mycket sparande månad från månad.
Ha inte någon gammal bil med renoveringsbehov. Det blir bara dyrt. Varför köpa bil när ni kan leasa?
Vi är båda överens om att vi inte vill adoptera framförallt pga kostnaderna.
Bruttolöneavdrag har vi tyvärr ingen möjlighet till i dagsläget så det går också bort.
Vill inte påstå att vi lever slösaktigt heller... Vi har aldrig ätit lunch ute, storhandlar så ekonomiskt vi kan osv.
Då vi har ganska långa sträckor till jobbet (båda två) så behöver vi 2 bilar och då man skulle köra över milantalen som tillåts i leasingavtal så skulle kostnaden bli ungefär densamma som att äga bilen.
Men visst skulle man kunna ta lån för att betala kalaset. Men frågan är hur mkt man är beredd att skuldsätta sig. Man vill ju inte skapa en ekonomisk kris i familjen som man skall dras med under lång tid.
Dessutom har vi ju turen att faktiskt ha ett barn sedan innan (tack och lov!) Hur mkt man än längtar efter ett till så måste man väl någon gång vara tacksam för det man har och värna om det och gå vidare? Känns som om man bara skulle fasta i en negativ spiral annars? Eller hur ser ni på det?
Jag har så himlans svårt för att veta vad som är "rätt och fel" i den här frågan! Det känns som om man skulle kunna fortsätta med ivf för alltid... Men det känns inte sunt =\
