Loffa skrev 2018-04-20 12:52:38 följande:
Hej!
Hoppar in här, även om det känns lite läskigt och utlämnande. Jag och min man är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa, har försökt i nästan på dagen två år nu, och det senaste halvåret gjort utredning och behandlat mig med Letrozol och Ovitrelle för att säkerställa ägglossning. Utöver att jag börjar bli "gammal" (fyller 38 i år), och väger 2 kg för mycket så är det inget fel på oss, ett faktum som på något vis gör det än mer frustrerande.
Längtan och ovisshet har gradvis gjort det allt tuffare att orka med tillvaron, och när jag fick mens idag så var det droppen - nu pallar vi inte med att vänta på de där envisa kilona och sedan kötid hos landstinget, nu söker vi privat och prövar IVF.
Jag har oerhört svårt att prata om detta med min familj och vänner, det är som att hela stora sorgen väller fram så fort jag skall formulera i ord att vi inte kan få barn, och jag bara gråter. Jag som aldrig gråter annars. Jag och maken stöttar varandra förstås och vi kan prata, men ändå - kanske kan det vara en ventil att skriva också här i forumet?
Något av det värsta med hela den här resan hittills tycker jag är att jag blir så hudlös, att det gör så fruktansvärt ont att vilja och längta men inte kunna påverka eller förstå situationen knappt någonting. Och att om och om igen hoppas, men så lika ofta bli besviken. Jag förmodar att det är "normalt", men hur har ni andra hanterat de känslorna?
Välkommen hit! Jag har inget svar på hur jag hanterar känslorna. Jag vet inte ens om jag kan hantera dem.. känns som att hela tillvaron är en bergochdalbana.. ena stunden är man "glad", nästa stund bryter man ihop för att disktrasan ramlade ner i golvet.. Man e inte ens beredd på reaktionen själv. Men jag tror att det gäller att ta vara på de stunder som är bra, oavsett om det har med IVF att göra eller inte. Sen vet jag inte om det hjälper i slutändan, det är faktiskt bara en sak man vill ha ut av detta tyvärr..